Torsdagsmorgon

Morgnarna denna gudabenådade höst är vidunderligt vackra. Och då menar jag inte klockansjumorgnarna, då jag oftast inte är uppstigen, utan snarare klockanniomorgnarna. Daggen ligger fortfarande kvar i gräs och på blommor och buskar, och delar av trädgården är fortfarande skuggiga med ett trevligt fotograferingsljus. Det börjar bli lite "avmagrat" bland blommorna i rabatterna, men det finns trotjänare...

Chrysanthemum frutesens, en helt vanlig "Marguerit"
som står i åtta överdådiga exemplar i "stenrunningen".
De trängs med blå nävor och nepeta och verkar trivas
förträffligt med det.

Margueriterna ska gå att övervintra frostfritt och det tänker
jag försöka. De kostade en förmögenhet i inköp (allt jag
handlar kostar alltid förmögenheter!) eftersom de var
"moderplantor", vilket jag antar innebar att de har något
eller några år på nacken och att de har skattats på sticklingar.
Om någon bland läsarna har någon bättre eller korrektare
förklaring kan ni väl skingra min okunskap.

"Mrs Robert Brydon" heter vår ickeklättrande ljust blå senblommande klematis. Hon trivs bäst liggande på mage i rabatten, där hon inte behöver tampas med vindar och tyngdlag. Ett exemplar försöker jag tjudra fast vid ett av uppfartens träd, men Mrs Brydon är inte alls med på noterna. Hon har verkligen inte för avsikt att sitta fastbunden vid ett träd. Hon är sårad och hänger, inte bara med huvudet utan med alla sina sköra grenar. I ren trots låter hon grenarna knäckas av sin egen tyngd. Minsta vindil och hon blåser sönder. En spröd dam är vad hon är den där Mrs Brydon. Hon kan icke stå upprätt - inte ens med hjälp av kryckor och käppar - hon ska vara sängliggande. Blomstersängliggande... Så det så!

Ja, ja - är man vacker får man lov att vara petig och det
är hon, missisen. Detta är den missis som motvilligt är
bunden vid fågelbärsträdet vid vår uppfart. Jag har försökt
göra hennes tillvaro så trevlig som möjligt och planterat blå
stäppsalvia i en inre ring runt trädat och stenkyndel i en
yttre ring, som sällskap åt Petiga Damen. Vad bryr hon sig
om det! Hon hänger likafullt med huvudet.

När jag blir riktigt sur på Mrs Robert Brydon bannar jag
henne. Talar om för henne att hon egentligen inte är så
snygg... Att hennes färg faktiskt är lite sjukligt gråblå,
att hela hon är lite pestfärgad - icke ett dugg tilldragande!

Någon som är frisk och växande i en ohemul (fint ord!) takt, är den av våra honungsrosor, Rosa Helenae, som vi flyttat till det gamla äppleträdet. Hon lider inte av svindel, hon inte! På ett par år har hon nått toppen av trädet, och där sitter hon nu och blickar ut över fårhagen. En vacker och väldoftande dam som sköter sig själv och som fnyser åt allt vad uppbindningsgarn och stöttor heter. Mrs Robert Brydons raka motsats...



Honungsrosens nypon är storlek XXS.

Dags för ett träningspass - om jag ska orka med Petiga Damens alla krav och nycker..


God middag önskar


Skogseva