söndag 31 oktober 2010

Granngranar

 I skogarna runt oss växer stora bestånd av Nobilsgranar. Granar som årligen skattas på sina grenar, som sedan blir pyntgrönt på kyrkogårdarna de kommande storhelgerna.

Granarna är trevliga att närumgås med, man kan klappa dem utan att de hugger efter en och på stammarna finns mängder av trevliga blåsor. Blåsorna är sådana att dom lockar en till att plocka upp en pinne och sticka hål på dem. Gärna en riktigt stor blåsa med mängder av kåda i. 



Doften på kådan är aromatisk på ett angenämt sätt. Att få lite på fingrarna gör inget, det är en trevlig väldoft att bära med sig på skogspromenaden.
Jag undrar om sticket gör ont i granen?



Att nobilisens kottar har en alldeles egen design har jag inte tänkt på förrän jag tittade riktigt nära idag. Lite extra lull-lull bland kottefjällen.
Högfärdsgran!



Men varför ska man ut och ränna i skogen när man inte mår bra...

Jag kan stå i vardagsrummet och fotografera det vackra utan att ens öppna fönstret!



Nu pausar jag ett par dagar.


God afton önskar

Skogseva

lördag 30 oktober 2010

Vildsvinsjakt


I dag är något totalfel i kroppen.
Det gick alldeles utmärkt att ta sig ur sängen och stoppa kokt ägg, café au lait och rostat bröd i magen. Det gick lika bra att läsa den digra lördagstidningen. Men sedan ville inte huvudet vara vaket längre, så både det och kroppen hamnade i soffan och sov i ytterligare två timmar. När vi vaknade till så småningom sken solen, och även om kroppen var väldigt opigg tog jag den med på en promenad. Vildsvinen är alerta nu och jag skulle fånga de intensiva grymtningarna på en filmsnutt. Trodde jag...



Jag gick på 'förbjudna' vägar för att få lite omväxling i mitt travande, sådana vägar som är stängda med bommar. Bommen på ena sidan var halvöppen - oemotståndligt naturligtvis.

Och skogen var full av tröttsamt vackert, guldgula träd.



Som vanligt var jag ensam i skogen. Ensam människa i alla fall. Jag skymtade en hjort, men just här hördes inga vildsvin.



Men när jag närmade mig hemmaskogen grymtade det i norr, söder, öster och väster! På så stort avstånd att det inte var lönt att försöka fånga det med kameran. Förresten vet väl alla hur ett vildsvin låter..



Grisarna hade lämnat väldigt färska bökspår tjugo meter från vårt hus, alldeles utanför fårhagen.
Nu gäller det att komma ihåg eltråden om kvällarna om trädgården ska förbli oförstörd!



God dag önskar

Skogseva

fredag 29 oktober 2010

Lökplantering

I ett milt och disigt oktoberväder var det så planteringsdags för de nya lökarna. 


Jag tar på mina slitna knäskydd - numera görs inga knäböjningar utan knäskydd.

Jag markerar var jag vill ha tulpaner respektive allium. Markerar i tankarna, inget annat. Det får inte bli för välorganiserat utan lite lagom utspritt...


Det blir tre grupper med tio tulpanlökar i vardera ickerunda grupp och fem lite olikstora grupper av de nittio alliumlökarna.


Jag undrar hur helstekta tulpanlökar smakar?

Efter denna typiskt 'höstiga' planteringssysselsättning krattade jag bort en hoper löv från uppfarten. De flesta löv brukar ha den goda smaken att med vindens hjälp försvinna från vår trädgård, så det måste ha varit en osedvanligt vindstilla höst hittills. För att bli av med lite av de alltmer kletiga lövmassorna krävdes en insats. På gräset får de osnygga löven vara kvar till vårens första gräsklippning, men icke på uppfarten.


Lövkrattningen var inte allt för betungande  - jag var nästan hela tiden omgiven av underskön violdoft. Vid uppfartens kryddlådor står en stor luktviolplanta som inte var så pigg på att blomma i våras. Det tar hon igen nu! Hon har ett tiotal oansenliga men intensivt doftande blommor.

Kan man fortfarande köpa violpastiller månne?



Jag blev både glad och lite förfärad när jag såg att den kaukasiska vingnötens bladanlag för nästa säsong redan har öppnat sig. Vingnöten och jag ber härmed om en mild vinter...


God afton önskar

Skogseva 


torsdag 28 oktober 2010

Höstrea

Prästgårdsmadammen och jag reashoppade i går, men bara sådant som hör till livets nödtorft.

Sådant som går att gräva ner i jorden!

Vem kan motstå att köpa 90 Allium 'Neapolitanum'



och 30 Tulipa kaufmanniana 'Concerto', när det är "Tag tre betala för två" som gäller.


Samtliga 120 lökar ska grävas ner i nya rabatten nu i helgen.



Jag som bara har lite snödroppar, några snöklockor och ett försumbart antal scillor i trädgården betraktar en sådan mängd med lökar som en otrolig rikedom! Varje enskild lök ska grävas ner med ömhet och stor varsamhet alltmedan jag talar vänligt och uppmuntrande till dem. Sedan går jag in i stugvärmen och gör några magiska tecken och utropar några besvärjelser så att de små liven inte får för sig att dö under den vargavinter som  många säger står för dörren. 

Hur stort spill kan man tillåta på 120 nysatta lökar under en vargavinter?


Undrar Skogseva

onsdag 27 oktober 2010

Om att använda en gran som riktmärke

Mina ben längtade efter en skogspromenad, modell längre.

Jag travade rakt i skogen. Den skog som jag tror att jag känner så väl, men som jag gick vilse i för inte så länge sedan. Den skog som jag har gått vilse i så många gånger. Nu tror jag alltså att jag kan skogen utan och innan och att det därför borde vara omöjligt för mig att gå vilse i den igen.


När jag kommit några hundra meter in i skogen tar jag ut ett riktmärke som skall hålla mig på rätt kurs mot nästa tvärväg som ligger fyra- femhundra meter bort.


En stor och präktig gran som jag inbillar mig ska synas åtminstone den svåra biten genom skogen.


Det går inte att gå rakt genom skogen. Det står träd i vägen! Jag måste tränga mig genom ett tätt bestånd av granar. Tack och lov är det snälla granar - Nobilisgranar med mjuka barr.


När jag krypande kommer ut ur beståndet är jag lite vilse, men min pampiga ledfyr - granen - sticker upp högt över alla andra träd och talar om var jag befinner mig.


Jag ska gå rakt fram.


Rakt fram blir inte riktigt rakt fram...

Jag måste ta mig förbi ett nytt granbestånd.
Jag använder mig av den öppning som finns i beståndet...


Efter några minuter har jag icke en aning om var jag befinner mig!
Och vägvisargranen har gått under jorden.
Men när jag vänder mig om ser jag i fjärran ett nytt landmärke - Romeleklint.
Nu vet jag riktningen!


Jag måste gå över gläntan med det vackra gräset.


Där är precis lika sankt som jag trodde.


På andra sidan passerar jag ett hoprullat nät. Har här varit inhängnat vid något tillfälle? Och vem i all sin dar har hittat in här för att sätta upp ett stängsel? Och vad ville man stänga ute/inne?


Inne i skogen på denna sidan är det bökigt att ta sig fram. Avverkningsvägarna är fulla av ris och skogen är tät och snårig. Jag halkar runt på de hala grenarna och funderar över hur det kan komma sig att jag alltid glömmer telefonen hemma. Benen inne i min kropp är ju inte sjutton år precis. Mer lättbrutna nu än då.


Men efter en knapp timme blir stigen bättre och sista biten fram mot den gräsbevuxna glänta som jag skymtar en bit bort är det rena motorvägen.


Jag kommer ut ur skogen på exakt samma ställe som jag gick in, fast på andra sidan om det hoprullade nätet! Vilken precision i lokalsinnesbristen!


I mitt lokalsinne finns inga raka linjer, inga räta vinklar, inga aningar, ingen känsla för, inget hum om!
Mitt lokalsinne är icke dåligt - det är obefintligt!

Jag måste tänka tvärtom. Bak ock fram. Ut och in. Jag går åt raka motsatta hållet och ser om det fungerar.


Tro det eller ej - efter ytterligare en kvart är jag ute på vägen. Den väg som det var tänkt att jag på ca tjugo minuter skulle komma rakt på genom att tvära genom den relativt lilla, men ack så trassliga skogen.


Nu producerar min hjärna en briljant idé.
Jag ska attackera den fördömda och motsträviga skogen från andra hållet. Gå tillbaka till utgångspunkten från det ställe där jag trodde att jag skulle komma ut.
Och det var här det, på denna smala skogsstig som är kantad av höga mörka granar.

Jag travar rakt in i det mörka,


som alldes strax öppnar sig till en ljusare och vackrare skog. 


Jag går i beståndsgränsen för att inte på nytt slarva bort mig bland granar och bråte. En bit in har vildsvinen en kombination av matsal och spaanläggning.


Jag följer viltstigen som går upp på en bergsknalle och vid vart tionde steg vänder jag mig om för att memorera hur det ser ut. Om jag händelsevis skulle komma från det andra hållet..



En stor sten är bra landmärke. Flytta den inte!


Skogen som anas i bakgrunden känner jag igen. Ha! Sanna mina ord - detta kommer att lyckas! 


Och det gjorde det!


Det tog tjugo minuter att gå rakt genom skogen, precis om jag trodde.
I stället för en och en halv timme...

God afton säger

Skogseva





tisdag 26 oktober 2010

Istid

Några nattliga minusgrader.

Hur många?

Sovrummet är tio grader varmt. Men kallt. Skönt kallt tycker jag. Käre maken håller inte med...

Frosten har fått ett träd att växa på takfönstret i sovrummet.





Fönsterträdet är en märklig hybrid med stammar och grenar av koraller. Bladen som dansar i en imaginär vind liknar ginkoträdets blad och från korallgrenarna dinglar välfyllda ärtskidor.



Jag önskar mig en sammetsjacka i just den färgkombinationen och med just ett sådant korallträdsmönster.

Att bära vid enastående tillfällen...


God morgon säger

Skogseva

måndag 25 oktober 2010

Händelselöst

I dag finns inte det minsta att rapportera från skogen,


så det så..

God kväll säger

Skogseva

söndag 24 oktober 2010

Dräktfärgat


Trädgården ligger stilla och tyst och har inte längre något av intresse att titta på.
Färgerna i naturen har mildrats en aning efter nattfrosten.
 Är snällare mot mina ögon.
Inte högljudda.

Jag tar på stövlarna och går ut på skogsvägen.


Med stövlar på kan jag gå länge, länge i duggregnet och titta på det vackra.

Visst finns det fortfarande ett och annat träd som ropar lite högre... 



.. men de flesta är bara olika nyanser av brunt, gulbrunt, grönbrunt.



Vackra, lite milda höstfärger.


Färger påminnande om en höstdräkt jag köpte i min tidiga ungdom.
Höstlövsfärgad tweed.
Den gjorde inte ont i ögonen - bara i plånboken.



Den eleganta tiden är över.
Nu lufsar jag runt här i skogen i gummistövlar och regnställ.
Och i garderoben finns inte en enda dräkt...

God middag önskar

Skogseva



fredag 22 oktober 2010

Det är trist att städa,

men jag gör det.

Sedan tar jag en tröstande promenad.

Jag går in i mörka skogen.



Här är alldeles tyst och stilla, vinden fastnar långt där uppe i grantopparna.

Solen fastnar nästan också där, bara några få strålar når ner till marken.



Jag rör mig långsamt.
Har inte brått.
Jag har ju städat..

Jag kan titta extra länge på skönheten i ormbunkens blad medan solen nästan når ner till den.


Jag beundrar den mjuka mossan, som just här är en oförstörd matta. En bit längre bort har vildsvinen haft bökorgier...




Jag tar några steg i riktning mot solen



och får syn på en stor myrstack. Den når mig till midjan.
 Myrstacken är bara en hög av barr. Innevånarna har dragit sig tillbaka. Kurar ihop sig i underjorden i väntan på våren.



I ögonvrån ser jag en rörelse.
En dovhjortstjur med en imponerande krona. Jag står alldeles stilla - hjorten har inte upptäckt mig.
Jag måste göra en liten rörelse för att lyfta kameran.
Dovhjorten reagerar som han ska.
Han försvinner med ett par eleganta språng in i den ljusare lövskogen.
Upp för en kulle.
Jag följer efter.

Långt där nere går vägen. Och högt här uppe står jag med min svindel.



Jag klättrar försiktigt ner igen...



..över stock och sten och förbi det slingriga trädet.


Nere!


Jag går hem till mitt nystädade hus....


God kväll önskar

Skogseva