söndag 31 januari 2010

Luftombyte - Del 1

Käre maken fyllde några ojämna år i går.
Ett styck paket överlämnades vid frukostbordet.

Ny omgång snö - när kom den?
Ingen tidning.

Käre maken är ju, som de flesta som gästat oss vet, mycket duglig i köket. Att steka tills perfekt temperatur uppnåtts, att koka lagom al dente eller till smältande mörhet, krydda, bryna, stuva, sautera, flambera - allt detta kan käre maken.

En sak kan dock icke käre maken och det är att binda upp stekar! Första gången jag såg hans uppbindningsteknik föll jag ur stolen av skrattparoxysmer, något vildare surrande av ett stackars litet köttstycke haver aldrig skådats. Trådarna löpte härs och tvärs och makens händer for som lärkvingar för att snärja och binda fast det kostycke som förmodligen legat dött och orörligt i flera veckor.





Maken blev lite stött över mitt råa skrattande och utför numera alltid uppbindning i avskildhet i köket. Jag tillåts icke närvara vid proceduren...




Det är nämligen så att jag kan! Det är väl snart det enda jag hade kunnat utföra i köket om jag hade tillåtits göra något där. Binda upp en stek. För att hålla liv i färdigheten gjorde jag en snygg uppbindning av käre makens present så att den såg ut som en väl uppbunden fläskfilé!


Paketet innehöll en pepparkvarn av en sort som tydligen är ett måste för somliga. Maken till exempel. Svart för att passa inredningen i matrummet, ett tramsigt måste för mig.

Paketet uppackat. Mottagaren glad.
Snöskottningen, den tjatiga och ofrånkomliga, avklarad.
Liten övernattningsväska packad och klar.
Nu kör vi!





En bit bort på vår lilla väg höll jägarna på att lasta in dagens skörd i en bil.

Pyrschjakt.
Skare på snön.
Tungt för hundar, tungt för hjortdjuren.

Om någon liten tid står det en kvinna eller en man i ett kök och binder upp en hjortstek. Snyggt och prydligt eller kors och tvärs som en drucken spindel.




Vi körde norrut. Eftermiddagen slutade med en solnedgång som var bedövande vacker.
Och medan solen dalade och kylan blev isande påtaglig checkade vi in på Hotell Kullaberg.

Vi hade fått ett erbjudande.
Två övernattningar till ett lågt pris om vi förband oss att ta del av information om "partnership" av lägenheter.
Så ointressant för vår del.
Men man kan ju alltid behöva luftombyte.

Vi blev tilldelade ett mörkt, litet rum mot baksidan! Vi skulle minsann inte ha något fint rum, vi var ju där på lågprisövernattning.
Jag blev irriterad. Käre maken, som aldrig vill "bråka" satte sig i en stol i trista rummet och väntade medan jag gick iväg på en förhandlingssafari.
Jag haffade någon halvansvarig och frågade, mycket vänligt, om det var möjligt att ge oss ett annat rum. Vi tyckte nämligen att rummet var lite mörkt. Lite deprimerande. Vi skulle kanske aldrig mer bli glada om vi var tvungna att övernatta i just det rummet. "Carmen" hette det minsann. Vi ville inte bo i "Carmen"...
En helansvarig hämtades och allting löstes på bästa och vänligaste sätt.



Vi fick detta rummet i stället.

En svit med skotskrutiga tapeter!
Men stort och rymligt.
Egen balkong som vi kunde använt om det varit sommar.
Sviten låg i annexet.




Och utsikten från rummet var skön för ögon vana vid skog!

Inget baksidesrum.
Inte trångt.
Vad gjorde det att vi fick gå en bit i iskylan, vi slapp att frotteras med andra boende. Tyst och lugnt.
Bara änderna som snattrade lite försynt några gånger under natten.
Det fick de så gärna.

Jag sov gott ändå...


God kväll önskar


Skogseva

(Trådbilden är stulen)

fredag 29 januari 2010

Helgfrid

I dag blir det bara en liten rödhake för er att titta på.





Inte nog med det - ingen rapport i morgon eller på söndag heller. Tror jag inte i alla fall...


God kväll önskar


Skogseva

torsdag 28 januari 2010

Nyvinter


Och så kom det ett nytt snöfall - vilket i ordningen denna vinter?




Pipande vindar kastade snöflingorna åt alla väderstrecken. Snön murade igen fönsterna åt öster och åt väster.

Jag eldade upp en kvarts kubikmeter ved men frös ändå invärtes. Någon liten sjuka finns nog i kroppen.





Jag placerade mig vid köksfönstret med kameran och studerade och fotograferade de stackars småfåglarna. De kom i hundratals, åt och åt och åt. Det krävs mycket fett för att en liten krake ska kunna hålla värmen i blåst och kyla. Koltrasten såg ut att frysa mest. Satt uppburrad länge, länge. Snön lade sig på hans svarta blanka huvudfjädrar. Stackars frusna koltrast.




På morgonen i dag var allting nypudrat och vackert vitt. Alla fotsteg och gropar igenfyllda med nysnö. Ett nytt och alldeles onödigt lager. Men vackert! Tröttsamt vackert.





Koltrasten satt i häggen. Tinade upp efter snö, blåst och kall natt.





Och jag fotograferade det tröttsamt vita, vackra. Fokusera, flytta i sidled, trycka av...





Skulle jag ha beskuret så att trädstammen inte kom med? Men då hade man ju inte sett den vackra kurvan!





Trots snö, trots kyla, trots vindar och stygg vinter finns det hopp. Tåliga knoppar, härdiga uthärdare! Av er blir det vita syrener om några månader.


Jag längtar...


God eftermiddag önskar


Skogseva

onsdag 27 januari 2010

Fotolektion


I går fick jag min första fotolektion. Så roligt och så nödvändigt. Jag kände bara till två funktionsknappar på min kamera.




Avtryckaren! Zoomknappen!

Det är bra att kunna lite mer. Kamerahus. Objektiv. Lins. Exponering. Brännvidd.

Jag har fått ett kompendium av min duktiga fotoinstruktör.



Jag ska börja med att lära mig min kamera. Det borde jag ha gjort för länge sedan. Jag skäms...

I skymningen pulsade vi genom snön i skogen upp till dammen. Där blev mina första lektionsbilder till.

Nu ska jag vara flitig och studera. Det är ju bara så svårt att få saker att fastna i hjärnan nuförtiden....


God middag önskar


Skogseva

måndag 25 januari 2010

Fridag

..är det i dag och i morgon. I morgon ska jag göra något roligt!





En anemon med vackert inandöme. Anemonen satt i en "gebortbukett". Ni kan njuta av den tills jag kommer åter...


Nu blir det "förejulmiddag" = laxpudding för de barn som inte kunde vid juletid.


God middag önskar


Skogseva

söndag 24 januari 2010

Söndag

Dagen började så ljust och vackert. Sol. Blå himmel. Talgoxen, som länge haft vårkänslor, sjöng som besatt där ute. Konkurrerade med Pergolesis "Stabat Mater" som strömmade ur högtalarna medan vi åt vår söndagsfrukost och läste tidningen. Spotify, iTunes, all världens musik är tillgänglig - det är bara att välja och vraka. "Stabat Mater" till dödsannonserna till exempel! "Traveling Wilburys" till serierna kanske. Om ni som jag läser serierna alltså...




Yngsta dottern ville gå hundpromenad här på åsen som omväxling mot sina vanliga sydslättspromenader. Så gärna, jag är ju en promenerande människa. Käre maken blånekade däremot till att företa ytterligare en expedition. Han hade ju varit ute och tagit in morgontidningen. Det räckte. Det var för mycket bett i vinden för hans del.



Halvvägs! Solen drog gråblå slöjor omkring sig och bleknade mer och mer. Men vacker var det! En ensam hjort gick vid skogskanten. Varför var den ensam?




Den lilla bäcken var alldeles levande, rörlig och glatt porlande - trots alla minusgrader som är och har varit.




Även om jag älskar de blågrå, grå, svarta och bruna färgerna som är förhärskande under vintern börjar jag längta efter något annat.

En antydan till grönt.


God middag önskar


Skogseva

lördag 23 januari 2010

Lördag/fridag

I dag har jag haft möte med gamla körkamrater. Vi har ätit, druckit och skrattat. Bloggen hamnade på undantag.






Jag dammade av en gammal guldbagge från i somras. Den får duga att tittas på en gång till.

Eller kanske två gånger...



God kväll önskar


Skogseva

fredag 22 januari 2010

Avverkning

Avverkning pågår, som jag berättat tidigare. Granskogen är nästan borta. Just den granskogen. Återstår många andra granskogar runtomkring oss. Jag är en lövträdsfigur*. Hoppas att lövträd planteras där granskog avverkats. Jag studerar och följer hur landskapet förändras.






Skönt att bli förvarnad. Inte bli överraskad av att ett fallande träd. Veta att risken finns. Kunna akta sig.





Promenaden går förbi bokskogen som är ljus, öppen och genomsiktlig.





Här finns djur i mängder. Hjortar i sådat antal att det nästan är besvärande.





Avverkning sker även på viltfronten. En nödvändighet för att hålla mängden djur på en rimlig nivå. Jag har definitivt inga problem med det.





Jag skrämde upp fyra glador och ett stort antal korpar när jag passerade "blodiga stället". Hjorten var säkert passad bakom stengärdet. Näring åt behövande fåglar.





Resten av promenaden var oblodig. Och stilla. Och vacker. Det syns inte på bilden, men solen tittade nästan fram och det blev nästan ljust och kändes nästan lite vårlikt. Men bara nästan...


God middag önskar


Skogseva

* I Bengt Anderbergs underbara och lätt absurda "Niklas och figuren" förekommer både lövträds- och granskogsfigurer.

torsdag 21 januari 2010

Nära döden

Är ondska svart? Uppflammande vrede? Röd?





Kan man bli så vred att man slår ihjäl någon? Eller så rädd?

Kan man planera att man ska slå ihjäl? Två personer. Slå ihjäl två personer. Först en. Sedan en till. Bank, bank.





Kan vi alla bli sådana som slår ihjäl? Om vi hamnar på livets avigsida...





Två personer slogs ihjäl av någon. Någon som lever på avigsidan. De ihjälslagna var säkert också från avigsidan. Nu är avigsidsmänniskorna ihjälslagna och döda. Gör det något om människor från avigsidan dör?

De slogs ihjäl sex kilometer från vårt hus. Jag vet. Jag mätte sträckan när jag körde från kören i går kväll...


Skogseva

onsdag 20 januari 2010

Elegi över döda granar

I ett huj förändras landskapet runt omkring oss. På ett par dagar är närsfären knappt igenkännelig.






Granskogsjättar faller runt omkring oss!




Med en skördare tar det inte många sekunder att döda ett träd. Att fälla, kvista och kapa en tämligen stor gran i 5-meters längder. Vips... Nu är du död!





Nyligen avrättade träd. Skeletten staplas ovanpå varandra vid vägkanten. Travarna växer snabbt!





Skotaren samlar ihop de fallnas kroppar. Här var det nyss stramt, mörkt och allvarligt. Nu får ljuset plats!





Och dagen var disgrå med vassa snönålar i luften.





Här viker skåneleden av mot Kullatorpet.





Och plötsligt är jag ensam i världen. Ingen skördare hörs. Ingen skotare hörs.





Men dödandet fortsätter långt in på natten...

Och snart är här ljust och öppet. Och snart är här milt och vackert.

Och vad kommer sedan...



God middag önskar


Skogseva

tisdag 19 januari 2010

Mondrianrutor

En sista titt på utställningen "Facing China".

De kinesiska konstnärernas alster gav inte mig så mycket mer än ett intryck av de till fullo behärskade användadet av orange färg. Nu tänker jag (felaktigt?) alltid på om jag själv skulle vilja ha tavlan, om jag hade stått ut med att leva ett dagligt liv med den, om den tål mer än ett tillfälligt ögonkast.





Detta är det enda av utställningens alla verk som jag verkligen fastnade för. Konsnären heter Liu Ye och tavlan "She isn´t afraid of Mondrian".



När jag betraktar ett konstverk vill jag att min fantasi ska få vingar och flyga ut och in i bilden. Jag ska inbjudas att göra egna tolkningar och, om jag så vill, analyser.

Ett hus ska inte bara vara ett hus. En trädkrona ska jag kunna dölja mer än fåglar. Det ska inte vara uppenbart var vägen leder. Det måste finnas spänning.

Denna tavla har allt. Underbar komposition. Mängder av detaljer. Jag hittade en ny figur i tavlan i dag som jag inte sett förut - precis så ska det vara.





Och färgerna! Vilka vackra, varma, kalla, lysande färger!






Ett underbart blått lugn i bildens övre del. En meditativ skuggning av ett rofyllt ansikte.

För mig en vacker och åtråvärd tavla.


God middag önskar


Skogseva

måndag 18 januari 2010

Jordnära



Mina stackars små växtvilliga margueriter har äntligen blivit omplanterade. Fått riktig jord att utvecklas i stället för såjorden, som ju inte innehåller så mycket för en planta att livnära sig på. Trots näringsfattig jord har de blivit knubbiga och fina och rötterna var sannerligen inte dåliga - de fyllde ut hela krukan. Omplanteringen gjorde jag i köket, inte bästa platsen kanske med tanke på vilket smutsjobb det är.





Jag hade satt två skott i varje kruka för att kunna rycka upp det ena, som alltid brukar dö. Så intill döden krasslig var det icke någon marguerit som kände sig! Alla skotten har överlevt och alla har utvecklas lika fint. De fick fortsättningsvis stå två och två för det visade sig vara omöjligt att gräva fram tillräckligt många krukor i rätt storlek. Det fick bli en del rockader och långt fler blommor än jag hade tänkt blev omplanterade för att jag skulle komma åt deras krukor. Stora krukor har vi gott om och småkrukor har vi i hundratal, men var tar alla mellanstora krukor vägen?



Nu har de i alla fall fått större, men utseendemässigt något varierande krukor, och om de fortsätter att växa som de gjort hittills kommer jag att ha tjugotvå margueritplantor att försköna trädgården med i vår. Om det går att dela dem - annars får jag nöja mig med elva.




De små plantorna tror att jag förväntar mig blommor redan nu. Det gör jag definitivt inte. Knopparna plockar jag helt kallsinnigt bort för att ingen kraft ska slösas på blomning, de ska bara växa och bli stora och starka.



Och när de vuxit sig stora nog kommer de att se ut så här. Detta är moderplantorna som jag köpte för dyra pengar. Så många pengar att jag började funderade på det här med sticklingar. Moderplantorna grävdes upp i höstas och övervintrar nu i källaren. Normalt hade de fått stå kvar i rabatten tills frosten tog dem, men det var det här med att de hade kostat så mycket. Och så hade jag läst att man kan försöka att övervintra dem. Ännu så länge är de så gröna och fina att jag har förhoppningar om ännu en sommar för deras del. Och tänk så mycket pengar jag har sparat...


God dag önskar


Skogseva

söndag 17 januari 2010

"Facing China"

Vi återvänder till konstmuséet i Ystad och deras stora satsning för året,"Facing China". Konstverk av nio samtida kinesiska konstnärer ur en privat europeisk samling. Utställningen har visats på många ställen i Norden och Europa, men Ystad är tydligen den enda platsen i Sverige där utställningen visas.





Och somt var vatten och somt var vin...




Jodå, tavlans man var just så hör orange. Som en apelsin. En glad apelsin. Jag undrar hur hans ögon hade sett ut om han tittat upp för ett ögonblick...




Säkert inte så här allvarsamma. Begrundande och genomträngande. Jag vill nog inte ha sådana genomborrande, förföljande och anklagande ögon hängande på min vägg.





Inte heller "Eternal goose" med marsipangrisskära storleende kineser. Goose? För mig är det definitivt en sångsvan! Jag får ont i halsen när jag tittar på den stackaren. Får jag rekommendera en mugg varmt honungsvatten.




Man kan undra vad denna kinesiska konstnär har för uppfattning om sin egen hudfärg...




Ytterligare en multiplicerad och glad kinesisk medborgare.




Man kan spekulera. Man kan tolka. Man kan gissa. Och undra vad som försiggår på livets scen.



På muséet visades också en minnesutställning av Greta Sandbergs konst.




Människobilder med uttrycksfulla ansikten sydda med små fina stygn. Bilden ovan med bottenlösa sjöar till ögon. Skrämda ögon? Skrämda av vad?


God middag önskar


Skogseva


(Ni vet väl att det inte är tillåtet att fotografera på muséet. Man får snällt köpa en bok om utställningen eller en hög med vykort. Så det så.)