söndag 27 november 2011

Stormvarning utfärdas


Vad gör man när stormen nalkas, skyarna mörknar och regnet far vågrätt över nejden?

Jo man gör en liten uppiggningstur till en julmarknad för att titta på  konsthantverk och konstigt hantverk!

Trängseln var inte stor på vägarna... 




...men desto större när vi kom till Bosjökloster.
Dessutom mörknade det ordentligt och regnet gjorde grusgångar och grusplaner till underlag som icke var vänliga mot våra skodon. Jag säger bara en sak - galoscher! Visste ni att det har blivit ett inneplagg som nu görs i en mängd olika färger.
Titta här:




Lite glad blev jag när jag såg att det fanns fräscha rosor som blommade mellan murarna  - säkert ett bra microklimat för växterna. Rosorna fick en alldeles speciell lyskraft mot den mörknande himlen.




Det var skönt att dra sig undan vinden och krypa in bland tomtar och bockar i de gamla slottsvalven. Dessvärre fanns där lika mycket tingeltangel och skräp som kvalitetssaker...




Men det här gillar jag! Riktiga handgjorda borstar av olika slag. Titta på de två som står i korgen under lampan - nog skulle väl dammningen gå lite lättare med en sådan i nypan!




Och korgar av olika slag är alltid tilltalande, problemet är bara att användningsområdena är begränsade. Korgar i ståltråd är kanske mer användbara, men jag hade inga sådana behov heller. 




Däremot köpte jag ett par halvvantar i alpackagarn, det skönaste tänkbara material. Kvinnan som sitter och spinner hade till och med märkt sina vantar och mössor med namnet på det djur som ullen kom från!




Efter kaffe och en skinksmörgås i ett ganska trist café längtade vi hem...




Vi visste ju att det skulle bli storm på "riktigt" under kvällen och ville vara hemma om träden började falla i skogen bredvid oss.




På stormhimlen syntes en månskära.
Tunn som om den ristats dit med rakblad.




Nu viner det runt knutarna och en bit härifrån blåser det 29 sekundmeter i byarna enligt makens lilla väderstation. 
Undrar hur många träd som tänker falla...


God kväll säger 

skogseva

tisdag 22 november 2011

Ett hörnskåp i skogen


Jag känner min skog utan och innan. Kan navigera genom hemmaskogens snår och över kullar utan minsta problem. Har visserligen lokalsinne som ett hörnskåp - men min skog den känner jag lika bra som min egen ficka!
Eftersom förmiddagen var en enda lång gäspning beslöt jag mig för att ta en promenad.

Några hundra meter från hemmet smög jag på en flock med hjortar. Störde dem mitt i deras lunch.
Trots att jag smög tyst och lätt som en älva upptäcktes jag och dovhjortsflocken gav sig i lätt trav upp i skogen på höger sida om vägen.




Lunchen lämnades kvar halväten...




Nu hade jag ett svårt beslut att fatta. Skulle jag fortsätta rakt fram på den lättpromenerade skogsvägen eller skulle jag följa hjortarna in i den risiga skogen för att se var de tog vägen.

Jag valde hjortarna...

Och hann inte så många meter in i skogen förrän några av dem stod framför mig igen. Det blev några ögonblick av studerande från båda sidor. Hjortarna gav upp först.




De skuttade lätt och snabbt iväg på sina pinnben, medan jag flåsade mig fram i den risiga uppförsbacken.




När jag kommit så här långt - minst femton meter över skogsvägen - var mitt blodtryck på topp och knastrandet från knäckta grenar hade skrämt bort hela hjortflocken.




Skulle jag fortsätta eller vända tillbaka? Skogen just här är inte den vackra och välansade skog jag brukar visa på mina bilder, utan risig och med djupa, halvt igenvuxna spår efter stora skogsmaskiner. 
Svårpromenerad med andra ord!




Jag fortsatte.
Och nu hörde jag trampet av små fötter både till höger och till vänster om mig. Försökte skynda mig, men stöp på en tuva och blev blöt om ena knäet samtidigt som jag körde handen med mina nyinköpta halvvantar i en mossig och våt sten. (Vad kan ett garnnystan till nya vantar kosta?)
Eftersom jag var rädd att tappa bort min mobiltelefon i skogen hade jag låtit den stanna hemma - nu började jag undra om det var ett klokt beslut...




Och om det nu var så att fottrampet jag hörde till höger och till vänster kom från små vildsvinsfötter - var de i så fall illasinnade eller ej? Dom som fötterna satt fast på alltså.




Just precis här hörde jag en fnysning! Eftersom det inte finns hästar så här mitt inne i en snårig skog bestämde jag mig för att det förmodligen var ett ensamt vildsvin som stod och lurpassade på mig och som fnös för att be mig dra åt skogen. 
(Fnyser vildsvin?)




Jag blev lite lätt svettig och slet av färgglada halsduken och de nedsolkade halvvantarna.
Var beredd på att aldrig mer hitta hem. Bli ett med naturen, multna ner och göda skogen. Tanken på min något för tidiga död gjorde mig så sorgsen att jag nästan började gråta. Hade naturligtvis glömt pappersnäsdukarna hemma.
Jag snöt mig i halsduken och vandrade vidare.




Jag fick syn på en vacker en på en liten höjd till höger om mig. Jag kände att om jag nu ändå skulle dö i skogen ville jag nog göra det under just den enen. Den såg trygg och väldoftande ut. Jag släpade mig upp till den beredd att utandas min sista suck...




Det är bara det att när jag kämpat mig upp till enen kände jag igen den på stammen, som bär tydliga spår efter att ha använts som skrubbräda eller som ett ställe att feja hjorthorn på!

Vad var det jag sa - jag känner skogen lika bra som min egen ficka!




Nu var det ju bara att passera stenen och krypa under några nedfallna trädgrenar..




..och vips! (nästan) så var jag ute i den här gläntan där det också växer några enar. 




Nu behövde jag bara lirka mig förbi några lärkträd, trava genom mer ris på marken, klättra ner för en tätbevuxen slänt, klafsa genom ett litet kärr och trava genom vår 'hemmaskog' så var jag ute på skogsvägen igen. Lätt som en plätt!




 Någon som vill följa med på en tur i skogen?
Jag lovar att jag är en perfekt vandringsledare - jag känner skogen som min egen ficka!




God seneftermiddag önskar skogseva.

fredag 18 november 2011

Det 'moderna' och det 'vanliga gamla'



Eftersom säsongens sista stora trädgårdsarbete gjordes under lördagen var den frostiga söndagen fri att ägnas åt övriga, lite mer flärdfulla, aktiviteter.

Vi körde hit till denna färgglada kub i Malmö:




Och på vanligt skogsevaochmakemanér startade vi i ätaochsittapratadelen.
Den intensivt orange färgen gör att man känner sig varm, nöjd och glad. En förträfflig känsla att ta med sig under en konstrunda! 




De utställda verken är från Moderna muséets samlingar - tavlor av Dardel, Matisse, Hjertén, Picasso och Leger bland annat. Mycket sevärt, tycker vi som gillar denna typ av konst där man kan se att bilden föreställer en människa även om hon är väldigt sned i nyllet!




Och de roliga, färgglada, dramatiska och välkända Dardeltavlorna kan man studera länge. Här finns mängder av detaljer, säkerligen mycket symbolik och framförallt färgglädje. 




Fredrik Roos köpte Dardels 'Den döende dandyn 1984 för 3,4 miljoner och sålde den fyra år senare för 13 miljoner - en nätt vinst kan man väl tycka!




I ett hörn hängde en lustiger mobil som käre maken tyckte att vi kan skapa en kopia av och ha i trädgården någonstans... 




En annan lustiger figur som jag inte vill ha i trädgården...




Seså! Nu har vi strosat runt i cirka en timme, nu går vi mot det illgula och hämtar våra ytterkläder.




Och så travar vi i sakta mak genom allén för att hämta bilen som vi lyckades klämma in i ett litet mellanrum mellan två bilar.




Jaha... någon har tagit bilen som stod framför vår och en annan och nyparkerad bil har gjort utrymmet löjligt litet!





Med lite trixande tar vi oss ut och kör till Malmö museum och utställningen "Mode utan midja".
Kläder - mums! 




Också en sevärd utställning, om man är modeintresserad naturligtvis. Många klänningar i underbara tyger, otroligt arbetade med stråveck och spetsar, pärlbroderade och paljettbeströdda, riktiga konstverk de också.
Roliga filmsnuttar med dåtidens modevisningar där kläderna visas på storleksmässigt normalskapta kvinnor -  när blev det så modernt med utmärglade modeller? I taket hänger en snygg svartvit baddräkt som jag själv skulle kunna tänka mig att använda på stranden. Lite lätt döljande sådär...




Tja... sedan hände inte så mycket mer denna söndag än att vi for hem  medan en glödande sol sakta dalade och försvann i dimmolnen.




Och sedan blev det återigen en frostnatt och jag gladdes åt att alla krukor nu står i tryggt förvar i källaren.


Godafton säger

skogseva


måndag 14 november 2011

Packat och klart!


Jag har väntat ända in i det sista med att "vintersäkra" mina krukor och plantor, men när tidningen signalerade nya frostnätter vågade jag inte utmana ödet längre. Agapanthusarna som varit så flitigt blommande skulle definitivt räddas undan en säker död och likaså en dåligt härdig julros, mina stora egenhändigt gjorda Margueriter, lådor med jordrevor, ett antal pelargoner, rosmariner, lagerbusken och mycket annat.




Bara att sätta igång med planerandet av vem som ska stå var i den relativt lilla källaren, kånka fram till trappan och lyfta på plats.




Stora krukor är tunga!
Jag har verkligen ingen aning om vad vi har sorterat bort jämfört med tidigare vinterförvaringar, men det blev mer plats kvar i källaren än vad det brukar vara, jag kan klämma mig fram och vattna överallt. Kanske var vi duktigare på att disponera utrymmet i år.




Och växthuset såg helt plötsligt alldeles vintrigt och övergivet ut. Löven sopades ut...




...och kvar blev bara en kruka med en snöflinga som vägrar att ge upp...




...och en stor "plättar" som jag inte vet hur jag ska övervintra. I källaren brukar sådana få löss och sedan ger de ändå upp andan under senvintern. Finns det något annat bra sätt att övervintra en kruka som för länge sedan passerat fönsterkarmsstorlek?




Kvar står också den här tappra samlingen i en stor kruka; Petunior och Plectranthus. Den senare skall få lämna ifrån sig sticklingmaterial innan frosten kryper innanför växthusglasen.




Sedan åkte lilla spisen in och första brasan tändes,




och säsongens sista Margarita serverades!




Och jag var verkligen ute i sista sekund med växtinpackningen - söndagmorgonen såg ut så här:




Vackert men med flera minusgrader, som säkert tagit död på en del av det som nu bor tryggt i källaren.




Och så var denna säsongs växtinpackning klar. 

Nu väntar vi på våren...


God afton säger

skogseva