måndag 30 november 2009

Syns det?

Inte vet jag... Kan man se det? Det tog några timmar!



Det var nog länge sedan sist. Väldigt länge sedan... Men nu har jag i alla fall gjort det!




Tvättat gardinerna i matrummet. Konstigare än så var det inte!


God middag önskar

Skogseva

söndag 29 november 2009

3-rätters

Färdiglagat, uppätet, urdrucket, avstädat.

Trött, trött...



Bordet dukade jag i svart och vitt. Många ljus, lite blommor.

Vi startade som vi brukar med käre makens goda Dry Martini.



Förrätten var ett försök att återskapa den förrätt vi åt i Simrishamn för några veckor sedan. Rökt tuppbröst med äpple-/fänkåltzatziki, ugnsbakade småtomater och hallonvinaigrett. Bilden blev skräp men förrätten var god.



"Kings Ridge" pinot noir var ett bra ackompangemang till tuppen. (Bilden är stulen)



Huvudrätten var också ett återskapande från Simrishamn. Ugnsbakad torsksrygg med potatispuré med västerbottenost och champagnesås med gräslök. Grön sparris och sockerärter till. Perfekt tillagad torsk - temperaturen mättes noga - och ljuvligt god sås. Vår version var klart bättre än den simrishamnska. Ingen bild som ni ser. Vi tallriksserverade så det var brått in med den varma maten till de väntande gästerna.



Vi drack ett mycket gott rieslingvin "Petaluma" till torsken, ett vin som vi vill ha fler gånger.



Och så var det den så besvärliga men ack så goda apelsinfromagen. Jag har tillverkat många citronfromager under årens lopp och ville göra apelsinvarianten. Varför höll jag mig inte till den gamla beprövade! Käre maken och jag svettades över en lös, rinnande massa som vi absolut inte trodde skulle stelna. Men se det gjorde den och god var den också! En vuxendessert med mycket apelsin- och Cointreausmak. Några chokladplattor och lite sockerlagskokta skalstrimlor förhöjde smaken. Ett Sauternesvin till, "Chateau Fontebride".



En aning julstämning vid bordet.



Så småningom kaffe och liten chokladbit. Och för de som gillade/gillar det, Calvados. Jag hör inte till vare sig de Cognac- eller Calvadosfrälsta. Jag tog en extra chokladbit i stället...



Nu lägger jag mig på soffan och tar en tupplur.

God middag önskar

Skogseva

lördag 28 november 2009

Middag

I dag lagar vi en trerätters "finmiddag". Jag hoppas att jag kan fotografera efter uppläggningen och visa upp resultatet i morgon.





Nu fortsätter jag med arbetet, det vill säga skräparbetet, maten lagar käre maken!


God dag önskar


Skogseva

torsdag 26 november 2009

Borstj

Käre maken lagade soppan med det omöjliga namnet - borsjtj. Jag fotograferade den vackert upphällda soppan med det omöjliga namnet och det var lika omöjligt att få den att fastna på bild som det är omöjligt att uttala dess namn. Knappt ljus och min vägran att använda blixt var ingen bra kombination. Det blev inget. Vi åt upp soppan i stället.





Utsökt läcker var den. Kokt på diverse sparade, extremt goda buljongresten från frysen. Men som sagt snygga bilder blev det inte. En väldigt otjusig bild på resterna i grytan kan ni få se. Och fina sleven gjord av ett kokosnötsskal, sinnrikt fastsatt vid skaftet (okänt träslag) med en snygg flätning av något exotiskt naturmaterial. "Fådd" av min äldsta dotter när hon var ute i världen och levde loppan i sin ungdoms dagar för sisådär tjugofem år sedan... En slev som använts flitigt under årens lopp. Inget är så hållbart och bra som naturmaterial!



God middag önskar



Skogseva

Ibland..

..hinner man bara inte!




God dag på er alla.


Skogseva

onsdag 25 november 2009

Växthusrensning

I växthuset står fortfarande några småplantor och några större krukor kvar. I dag slängde jag krukan med söderhavljuset och de ljusrosalila petuniorna. Petuniorna hade fått mjöldagg och fick icke längre bo bland det som är tänkt att övervintras.


Grann var petunian i sin glans dagar! Och även
söderhavsljuset med sin speciella doft. Nu får de
göra sina livs sista insatser på komposten...

Eftersom det hittills varit så milt har de små margueritsticklingarna fått stanna i växthuset. Och äntligen, äntligen verkar det som om de har rotat sig. De har i alla fall börjat bilda nya små blad och till och med ett par knoppar. Knoppar på så små plantor kan inte vara bra - bort med knopparna!


Visst gör det ont att skära bort knoppar...

I växthuset står också de nedklippta femtungorna kvar. Ett övervintringsexperiment som jag inte riktigt tror på men som är värt att testas. Det ska gå att övervintra dessa blomvilliga och vackra plantor, bland annat enligt "Odla nu", på ett ljust och svalt (5-10 grader) ställe. De åker ner i källaren när det blir kallare. Det får inte komma en natt med otippade minusgrader...


Hur orkar en växt blomma oavbrutet från maj och till... Ja,
till när egentligen? Den blommar ju fortfarande i sitt skalperade
skick.



Och varje enskild femtungsblomma har denna, som jag tycker,
alldeles underbara
färg.

I växthuset står en bortglömd peppar/paprika som tagit lite för lång tid på sig att mogna. Nu tog jag in ett par av frukterna som verkar användbara och resten åkte på komposten. De paprika och chilifrukter vi själv dragit upp har vi inte haft någon större framgång med. Däremot har de personer som vi skänkt plantor till fått fina skördar!


Citygross i Staffanstorp paprikor håller högre
kvalité än Skogsevas och käre makens hemodlade.


Och så drog det in nya mörka moln efter en aldrig så kort stund med "nästansol" och regnet började falla igen. Det bådar inte gott för min nytvättade bil som ska ut och köra i kväll...


God eftermiddag önskar


Skogseva

tisdag 24 november 2009

Äpplechips

Känner ni er sugna på något gott? Då ska ni absolut se till att ha hemmagjorda äpplechips i en papperspåse i skafferiet! Det går emellertid inte an att bli sugen i ena ögonblicket och tro att i nästa ögonblick kan man hugga sig ett äpplechips. Nej, nej, nej - planering och framförhållning är det som gäller vid äpplechipstillverkning.



Det går bra med vilken äpplesort som helst men själv äter jag aldrig andra äpplen än de svenska. Helt enkelt för att jag inte tycker att andra äpplen smakar lika gott! Äpplena ska inte skalas då går man miste om de vackra röda röda kanterna på chipsen. Tag ur kärnhuset med äppelpipare.


Skiva äpplena så tunt du kan, ju tunnare desto snabbare torkar de.



Kasta skräpet som blir över i din kompostspann. Du har väl en kompostspann - om inte kan jag varmt rekommendera det här med kompostering, men det pratar vi om en annan gång.



Jag strösslar bakplåtspappret med en aning rårörsocker för att äppleskivorna inte ska fastna, men det går bra utan. Bred ut de tunna fina äppleskivorna och se till att de inte ligger ovan på varandra, då blir de aldrig färdiga.



Ett par plåtar med skivor doftade jag ett uns kanel över. Kanel använder jag annars väldigt sparsamt, förutom i kanelbullar. Det går utmärkt med pulvriserad ingefära också om man gillar det. Det gör jag men hittade ingen i skafferiet. Det måste skrivas upp på handlingslistan!



Sätt plåtarna i 50-75-gradig ugn och räkna med att det tar mellan 3-5 timmar beroende på hur många plåtar du har i ugnen och hur tunt du har skivat äpplena. Efter ett par timmar kan du ta ut plåtarna och vända och "möblera om" bland äppelskivorna. De krymper ju efterhand som de förlorar vätska så efter två timmar kunde jag fösa samman skivorna på tre plåtar i stället för fyra.



Ugnsluckan ska stå lite på glänt för att släppa ut den fukt som äpplena släpper från sig. Jag sätter gamla träslevar mellan, det blir precis lagom springa då. Vi är lyckligt lottade som har två ugnar - det innebär att jag kan ha fyra plåtar med äppleskivor igång samtidigt!

Nu har det gått fem timmar: FÄRDIGA!

Låt chipsen ligga i rumstemperatur för att torka ytterligare till nästa dag, sedan går det bra att stoppa ner dem i en papperspåse. Eller lägg dem i en burk och låt locket stå på glänt. Alternativt ät upp alla chipsen så behöver du inte bekymra dig om hur du ska förvara dem...

God middag önskar


Skogseva

måndag 23 november 2009

Bortslösad dag...

Det hemska, på hjässan svårt tyngande, gråsvarta, blöta, deprimerande och fullkomligt förlamande novembervädret fortsätter. Hängrännorna är fulla med skräp (när rensade vi senast?), så regnet skvalar över bräddarna. Gräsmattan ger vika under fötterna och lämnar avtryck som fylls med vatten, jag vill inte ens korsa den för att hämta posten... Gräsmattor borde inte finnas. Jag vill ha grusgångar och buskage. Och en och annan rabatt, Jag vill inte ha gräs! Käre maken håller nog med - han som sitter så många timmar på gräsklipparen under säsongen.



När mörkret är så realtivt totalt (kan något vara relativt totalt?) blir bilderna därefter. Mörka. Deprimerande. Utan hopp och glädje. Kan det bero på att fotografen är blöt inpå bara kroppen trots ett bra regnställ?



Ett regnställ som inte håller för en timmes promenad i någorlunda hällande regn. Skitregnställ! Men prasslar gör du så att jag inte kan höra tystnaden!



Men de stunder när jag stod stilla och testade nya inställningar på kameran (det blev inga lysande resultat) var regnstället tyst och då kom också djuren. Två flockar hjortar. Gissa om kameran var inställd på närbildstagning just då!
Djuren i skogarna runtomkring oss behöver aldrig gå hungriga. Jägarna ser till att de har obegränsad tillgång till betor. Hjortarna och vildsvinen är mätta och belåtna när de skjuts...



Av någon anledning blev den sista bilden något lite ljusare. Kan det bero på att skogen just där öppnar sig i en gräsbevuxen glänta? Här stod jag länge, väldigt obekvämt placerad i ett vått dike, och försökte mig på det här med manuell exponering. Jag tror inte att kameran förstod vad det var jag ville uppnå. Jag vet, men inte kameran...

Varför i alla världens dar har jag börjat namna mina bilder? Vet jag inte om att de är mina? Är jag så fåfäng? Tror jag att någon tänker stjäla bilderna? Det vore väl enbart smickrande! Sådana dumheter att sätta ut ett förfulande namn på bilderna. Det vet jag verkligen inte om jag tänker fortsätta med!


God och mörk eftermiddag


Skogseva

söndag 22 november 2009

Novemberljus

Jag kom femma i Slottsträdgårdsmästarens fototävling - jag är glad som en speleman!




"Novemberljus"

Jag fotograferade fröställningarna på lavendelblommorna en dag när en mycket blek sol visade sig. Den eviga skånska vinden gjorde att fröstänglarna rörde sig något lite, så en viss oskärpa fanns i bilden från början. Jag skämdes lite över kvalitén men skickade i alla fall bilden.

Av femtiofyra bilder kom min på femte plats!

http://gardener.blogg.se/index.html

Och vinnarbilden var helt i en klass för sig, Prästgårdsevas bild visar den skånska höstens ansikte med en sönderkörd och geggig skogsväg kantad av lärkträd (?) som glöder i höstsolen. I det mörka leriga vattnet speglar sig en ljusblå himmel på det mest hoppfulla sätt. I bilden går att läsa in mycket. Man skulle kunna hålla en predikan med den som utgångspunkt...


God dag önskar


Skogseva

lördag 21 november 2009

Kroppens förfall - Extremiteterna

I dag ska vi ta oss an sista delen i vår förfallstudie och dagens kroppsdelar är alltså extremiteterna. Extremiteter i allmänhet och Skogsevas extremiteter i synnerhet. Extremiteter kallas de långsmala hudklädda delar som växer ut från bålen. Överst, oftast i jämnhöjd med axlarna, sitter armarna och från nederdelen av bålen sticker benen ut. Mitt på benet sitter ett så kallat knä som går att böja, dock bara på ett håll. Benen är längs ner vikta i 90 grader och övergår efter vikningen i det som brukar kallas fötter. Om fötterna är helt platta får man köpa hålfotsinlägg för 290 kronor hos Sholls. Längst fram är fötterna strimlade i vardera fem strimlor, eller rullar, som kallas för tår. Allra ytterst på människans extremiteter sitter naglarna. Om naglarna är sjuka och fula kallas de för kartnaglar. Kartnaglar sitter oftast på tårna medan fingernaglarna brukar vara friska och på kvinnor målade i glada färger.



Glada naglar fria från kart. Denna kvinna kan
företa smärre utgrävningar med sina naglar,
för det ändamålet har de den rätta spadformen.


Längden på människors extremiteter är varierande. Armarnas längd bör dock inte gå nedanför knäna ty då räcker oftast inte skjorärmarnas till för att täcka sista tredjedelen av armarna. Skogsevas armar är normala, ganska smala, med normalstora händer varpå det sitter långa, ofeta fingrar.



Här är det bara skräddarsytt som kommer i fråga.

Skogsevas nedre extremiteter är också att betrakta som normalformade. Fordomdags kallades de nedre två av unga män för "spiror" och det kunde hända att samma unga män gjorde visslande läten när Skogseva gick förbi. De unga männen är numera farbröder i sextiofemårsåldern och de har för längesedan slutat vissla. I alla fall efter Skogsevas spiror...



Skogsevas ben är alltså normalformade. Den övre delen av benen har med åren blivit något bredare men båda är fortfarande fullt funktionsdugliga. De rör sig framåt och bakåt helt enligt Skogsevas önskemål. Knäna är dock något slitna. Skogseva gjorde en dag den överraskande upptäckten att det icke längre gick att sitta på huk. Huksittandets tid var ett minne blott, knäna ville icke inta en sådan ställning. Vid trädgårdsarbetet får Skogseva snällt stå på knä iförd knäskydd.




En utmärkt modell som skyddar Skogsevas
knän när ogräs ska rafsas bort.


Benens inre förfall är alltså för Skogsevas ålder tämligen acceptabel. Benens yttre förfulning är svårare att acceptera. "Kärlbristningar, ytliga ådernät är de tunna blålila kärlen som framträder på benen och som av många upplevs störande. De är i regel ärftligt betingade och yttre faktorer såsom graviditet, stillastående arbete m m kan öka besvären." Skogseva har ett flertal nildeltan på vardera benet! Att ikläda sig shorts på sommaren är icke att tänka på. Nej stadiga långbyxor och kjortlar som når till marken är det som står till buds om man har ben med rödblå nildeltan fram och bak.



Nilens delta.



En främling (icke Skogseva) med sitt delta.

Fötterna, som är den allra nedersta delen av såväl Skogseva som all övrig svensk och utländsk befolkning, är viktiga för såväl den enskilda individen som för sko- och strumpindustrin. Skogsevas fötter, som redan i nyföddstadiet räknades som överdimensionerade vad längden beträffar, har på senare år börjat växa igen. I många år nöjde sig fötterna med skor i storlek 39. Numera blir de otroligt missnöjda med så små skor. Får skavsår i ren protest. Kräver att bli stoppade i skor som icke är en enda smula mindre än storlek 40. Åt detta kan Skogseva icke göra något, hon får finna sig i att med åldern blir kroppen större, ävenså fötterna! Fötterna är i övrigt utan större skavanker och fullkomligt fria från den Hallux Valgus som vanställt alla övriga kvinnors i släkten fötter. Stortånaglarna på Skogsevas fötter har dock en viss tendens att falla av, varför har ventenskapen ännu icke lyckats klura ut...



S:t Knuts kapell, Öland. En vacker ruin. (Detta är den enda
bild i dagens blogg som Skogseva själv tagit)

Känner sig då Skogseva med alla sina skavanker som en ruin? Nej, men hon är icke förtjust i dem. Vissa skavanker är mer skavankiga än andra skavanker. Vissa skavanker är möjliga att kamouflera, annat förfall är uppenbart och synligt för alla och envar. Och så får det vara ty det kan icke Skogseva göra något åt. Och skavankerna är skavanker och inget som är dödligt.


Och härmed avslutar vi genomgången av förfallet av Skogsevas kropp.


God middag önskar



Skogseva

fredag 20 november 2009

Kroppens förfall - Bålen

Vi fortsätter vår förfallstudie från i går. I dag behandlar vi Skogsevas bål. Bålen (obs icke bålet - då blir det något helt annat och mer brinnande, om man så säger) är det som blir kvar när man huggit av huvud, armar och ben på en människa. Denna mittdel på Skogseva är den som barnafödslar, tidens tand, mat och dryck och ett allmänt slappt leverne har satt sina mest obönhörliga och stygga spår på.



En snygg torso som Carl Eldh
har tillverkat. Denna torso har
aldrig vare sig fött barn eller
ammat. Det kan jag svära på.

Framtill på torson finns två utskjutande saker som helst bör vara placerade ovanför midjan. Där brukar de befinna sig medan man är i blomman av sin ungdom. Åtminstone. Sedan går det snabbt utför med den fräschören. Skoseva har länge befunnit sig i det stadium när hon definitivt icke vill vistas i vertikalläge utan att vara iklädd en stadig BH. För att, likt 60-talets Grupp 8-medlemmar, ogenerat kasta behån får en smärre operation genomföras. Detta har Skogseva icke för avsikt att använda sina små pensionsslantar till. De behövs till inhandling av gröt och mjölk för överlevnad.



Ett urval av stadiga och bra korsetter, BH-ar och
underklänningar för kvinnor över barnafödandestadiet
.

Nedanför det som finns inuti i BH-n kommer midjan. Midjan är något som finns hos kvinnor fram till deras fyrtionde födelsedag, så den har Skogseva inte sett på länge. Hon sörjer den fortfarande, men den verkar för evigt förlorad. Den lämnar vi därhän...




En bild av hur midjan på en korsetterad kvinna
förändras. Vilken bild är rätt och vilken är fel? Höger
eller vänster? Ska midjan vara åtsnörpt eller ej?
Sälv tycker jag nog att kvinnan i fråga borde lagt
sina pengar på armproteser i stället för en korsett
!

Nedanför midjan, som alltså inte finns, och för all del ibland ovanför midjan, som alltså inte finns, och nedåt, bor magen. Magen är märklig såtillvida att den livet igenom växer. Den börjar som något fullkomligt obefintligt som man aldrig behöver fundera över - som en plan vägg ungefär - för att med åren bli mer och mer konvex. Man har sett att det finns enstaka människoexemplar som livet genom har en plan mage, men de är så fåtaliga att de är försumbara. Skogsevas mage har med åren blivit en dubbelmage. Skogseva lider alltså både av dubbelhaka och dubbelmage! Den obefintliga mage med vidhängande lilla rumpa som Skogseva ägde fram till 50-årsåldern stoppade hon in i minimala och kostsamma spetstrosor.






Det gör hon inte längre....




I morgon ska vi titta på hur den del av Skogseva som är närmast marken och de lemmar som sitter fast på torsons överdel har förändrats och om förfallet är lika skrämmande där som på övriga kroppsdelar.


God middag önskar


Skogseva

torsdag 19 november 2009

Kroppens förfall - Huvud och hår

Nu ska vi tala om: "Den åldrande kvinnliga kroppens förfall, dess inverkan på hennes fåfänga samt hennes fruktlösa försök att dölja tilltagande ruinkänsla." I vår fullkomligt ovetenskapliga (som vanligt) studie lämnar jag ut min kropp som dissekeringsobjekt.



Vi börjar med toppen, det vill säga håret. Längst upp satt fordomdags en inte så obetydlig kalufs med ett oräkneligt antal nordiskt fina kastanjebruna hårstrån. Så oräkneliga var de, att de av Skogseva då använda frisörerna häpnade över oräkneligheten! Så är det förvisso icke längre. Hårstråna, som fortfarande med lite lätt retuschering är kastanjebruna, går numera alldeles utmärkt att räkna. Och med den takt de faller av kommer det snart att vara lättare att räkna dem som sitter på Skogsevas huvud än de som ligger på huvudkudden, badrumsgolvet, badkaret, kläderna och i maten. Vad gör då Skogseva för att dölja att hon blir mer och mer skallig? Hon klamrar sig likt en igel fast vid den hårtork som under många år varit hennes följeslagare och vän. Den hårtork som hon med några enkla handgrepp fått att ge de alltmer glesnande stråna ett falskt intryck av ungdomlig fyllighet.



Favoriten.

Denne hårtorksföljeslagare, denne falske hårburrsskapare är reparerad och ompysslad som få. Dess like har förgäves sökts på marknaden. Dess like med borste finns icke att uppbringa. När Skogseva någon gång tyckt sig skymta en hårtork i klass med sin gamla trogna, rusar hon genast stá och köper. Om utifall att. Det skulle ju kunna hampa sig så att trotjänaren dör. Trotjänare äro icke eviga. Dessvärre.



Favoriten och tänkta ersättare. Ny med borste till höger,
dåligt halvnytt substitut till vänster.


Eftersom hårburrsskaparen alltså kommer att avlida inom en, förmodligen, ganska snar framtid har sökandet efter en med borste försedd ersättare blivit allt intensivare. I går hittades en - Gud ske lov och pris! Skogseva kommer framdeles att ha tillgång till något som hon alltmer desperat kommer att använda för att puffa till de fåtaliga testarna. Skogseva drömmer om att få en donation från någon särskilt hårrik person, några testar att limma fast här och där...



Avtagande hårburr?

Om håret blir mindre och mindre på Skogseva så blir i stället halsskinnet större och större. Kalkonhals. Ett mindre attraktivt arv från Skogsevas lilla mamma. Skogseva vill numera helst synas framifrån. Om hon över huvud taget måste synas i sömmarna. Halsskinnet är något som Skogseva inte ständigt och jämt tänker på, men så tar någon ovänlig person en bild från sidan... På bilden kan man sedan beskåda en kvinna, förfärande lik Skogsevas lilla mamma, med en något obestämd hak- och halslinje. Det är svettigt att alltid ha polotröja på sig i döljade syfte. En hårt knuten scarf kan fungera, men ger lätt en missklädsam blå eller röd ton åt ansiktet.




Stackars fågel. Jag förstår din ledsna
uppsyn. Jag vet - det är inte roligt att
leva med en sådan hals. Har du också
ärvt den efter din mamma?


Innan depressionen över det kroppsliga förfallet blir total och helt förlamande lämnar vi ämnet. Men tro icke att ni slipper den kroppsliga genomgången, fortsättning följer i morgon.


God middag önskar


Skogseva

onsdag 18 november 2009

Stödet





Vi for till Lund och köpte ett paket med innehåll som jag länge längtat efter. Trotsade vädret - vinden och regnet - bara för att jag skulle få mitt hårda paket.



Ett kamerastativ! Fotograferat snabbt som sjutton. Med blixt (jag avskyr blixtbilder!) eftersom elen försvann en kort stund i en kraftig vindby. Det är vi vana vid här i skogen. Maken lagar just nu mat så snabbt han bara kan om utifall att.
Hoppas huset står kvar i denna stormen också, att träden faller över vägen är vi vana vid...

God middag önskar

Skogseva