Födelsedag

I går morse vaknade jag av att ett fårbarn stod och skrek hjärtskärande. Fåren tycker att gräset som växer på andra sidan nätet är godast. För att komma åt det mycket godare "påandrasidan"gräset sticker fåren genom huvudena där det är besvärligast och trängst, nämligen en maska närmast en stolpe. Fåröron går lätt att vika bakåt, men är svårare att vika framåt. Alltså fastnar fårskrället i maskan. Det gör ju ont att försöka dra tillbaka huvudet och vika de icke så framåtvikningsvilliga öronen. Maken skickades ut för en räddningsaktion. Blotta tanken på att bli vidrörd av människohand fick fårbarnet att rycka tillbaka huvudet. Öronen följde faktiskt med. Hela och oskadda dessutom.



Här är det väl ingen konst att få genom huvud och öron!

Det skrikande fåret fick mig ur sängen i arla morgonstund, och när jag på väg ner passerade mitt lilla äggbo i taket, såg jag i ögonvrån att något dramatiskt höll på att ske. Efter fårräddningen hämtade jag kameran och försökte ta bilder av dramatiken. Väggen var full av små nyfödda! Det blev inga flugor, icke heller mal. Men kanske så småningom i en annan fas av deras utveckling. Just då var det bara en hoper pyttesmå larver som, trots sin nyföddhet, kastade sig handlöst ut i det okända. Delvis med hjälp av hemspunna livlinor, som dock var så sköra att de inte höll hela vägen så att säga. Fallet motsvarade nog ett fall för oss från Empire State Building.



En skingrande hop. Alla springer åt sitt håll, uppåt, nedåt
och åt sidorna. Jag tror att det var när de upptäckte att
det inte fanns bra förpuppningsställen åt någondera hållet
som de beslutade sig för att kasta sig ut i det okända.
Min kamera kan som sagt inte ta så extrema närbilder
så resultatet blev verkligen inte lysande.



Jag fick hålla på så länge i mitt försök att få acceptabla
bilder att många larver hann evakuera! De hamnade i en
ullmatta där jag resolut dödade dem. Det vill säga jag såg
dem inte, de var ju så små, men jag tryckte vilt med en trasa
mot mattan och hoppades på att de krossades. Barnaskaran
som fortfarande befann sig på väggen gick samma öde till
mötes. Studien är härmed avslutad och vi svävar fortfarande
i okunnighet om vilken art det var.
(Larverna på denna bild är uppförstorade till dubbel storlek.)

Efter detta får vi titta på något snyggare. Våra blåvindor har inte varit lika intensivt blommande i år som tidigare säsonger. De ser allmänt lite taniga ut och några lådor täcks inte helt av plantorna. Dåliga exemplar? De enskilda blommorna är så otrolig vackra i sin troskyldiga ljusblåhet att det förlåter mycket.



Snygg även på baksidan.

Ruccolan var ju problematisk att få till. Jag sådde ute i nya lådan. Den blev uppäten. Jag sådde i kruka och täckte med fiberduk. Den växte så fint men när den började bli plockstor invaderades den av feta gröna larver. (Dessa larver!) Jag sprutade med, för oss och miljön, ofarligt pyrethrummedel. Och si, larverna drog hädan, eller dog - de försvann i alla fall. Nu har vi stor och vacker ruccola, lite perforerad här och var, men fullt ätlig.

Efter en fuktig natt i växthuset lägger sig vattendropparna
som pärlkanter på ruccolan.


God lunch önskar


Skogseva