onsdag 28 december 2011

Nu är den slut!


Och så var julen över.
Den som jag inte är någon älskare av.




Dock finns en höjdpunkt; grötlunchen i ett uppvärmt växthus! 

Bacopan blommar vackrare nu än den gjorde i somras.




Bye bye julen!


God dag säger skogseva

fredag 23 december 2011

Julledigt!






söndag 18 december 2011

Några dagar före jul


Det föll lite snö på seneftermiddagen och solnedgången skapade ett nästan onaturligt rosa skimmer över åsen.

Ett atmosfäriskt Halleluja över att det blev lite julesnö?

Den snö som föll kan få stanna - mer än så önskar jag mig icke!





God afton säger 

skogseva

tisdag 13 december 2011

Lördag i Ystad


Vi skulle ju inte ge oss iväg på fler utflykter före jul var det tänkt, men eftersom Ystad konstmuseum just nu visar SLAS, eller Stig Claesson som han ju egentligen hette, blev det för frestande för käre maken.

Till Ystad alltså och som ni ju vet vid det här laget företar vi oss absolut ingenting förrän vi har fikat. I Ystad finns det två ställen som vi brukar välja mellan, det ena "Hos Morten" ligger i Gåsegränd och är ett bokcafé med hög mysfaktor. Jag vet inte om böckerna är till salu, men tidningarna är fria att bläddra i medan man sippar på sin latte eller vad man nu har valt att dricka till sin kaka eller macka. Här finns goda fettbomber till varma smörgåsar om man hör till den pinnsmala kvinnovarianten, som det lär finnas några exemplar av...
Hos Morten var det fullt i lördags så det fick bli kaffeställe nummer två på vår lista och jag tror, men är inte säker på, att det heter "Kaffekoppen Harmony". Bakom detta ganska förfärlig namn finns ett mera klassiskt café som ligger på Stora Östergatan. På väggen hos Kaffekoppen hänger två gamla lampetter med olika kvinnomotiv på, två riktiga juvler från Ystad metall (nedlagd - när då?), som vi i många år har har kastat lystna blickar på. De är icke till salu - vi har frågat!




Detta är också ett ställe med tidningshögar, nästan en nödvändighet när man ska fika tycker vi. Tidningarna ska helst vara från 30- 40-talet, men nya duger också när man inte är bortskämd med sådan flärd. Vad gör väl det om modet är ett år gammalt, för oss som bor i skogen känns allt nytt!
Och så finns det recept som man kan hämta inspiration från, det här ska vi testa om vi får för oss att äta brunch i stället för frukost någon gång:




Så stoppade vi alltså i oss våra smörgåsar, lyssnade på en högljudd konversation på bredaste skånska från bordet intill, och jag uppdaterade mig modemässigt och käre maken frossade i recept. Ett perefekt sätt att använda några gråtrista och blåsiga lördagstimmar.

Men nu - mot muséet!




SLAS var, och det visste jag inte, en alldeles utmärkt porträttmålare.
Den blå/röd/gula damen föll mig i smaken. Jag gillar att hennes armar verkar ofullständiga och att hon tycks ha en märklig utväxt, en jättevårta?, på sin vänstra arm.
En melankolisk, mörkhårig madame. 




Den här förvrängda men, tycker i alla fall jag, suveränt avporträtterade personen känner ju alla igen!




Käre maken föll för den skånska landsvägen - jag vet inte det jag...




När vi for hem på seneftermiddagen i snålblåsten behagade solen gå ner på det mest förtjusande och färgglada sätt!




Men nu blir det definitivt inga utflykter på länge, länge!


God dag säger

skogseva

lördag 10 december 2011

Kartongmassaker


Käre maken kände en obetvinglig lust att berika vårt hus med en julkrubba.

Beställde en sådan från något som heter Byggfabriken.

Den kostade som fyra klematisar. 
Eller som fyra rosor. 
Eller som ett äppleträd.
Eller som en tredjedels Ullungrönn.

Alla alternativen ovan är sådana som med tiden växer sig större och större, så icke den heliga kartongfamiljen på vår chiffonjé, den verkar snarare vara utrotningshotad!





Julkrubban som alltså kostade som en tredjedels (mycket önskad) Ullungrönn har på några dagar blivit glesare befolkad än när den anlände. Persongalleriet runt Jesusbarnet har decimerats.

En vit katt, som fattat djupt hat mot de heliga kartongfigurerna, har beslutat sig för att halshugga, inte bara får och lamm runt krubban utan även den heliga familjen. En efter en.

Han började så smått med lammen - de försvarslösa kreaturen. 

Chop, chop - av med deras huvuden!

Första gången i världshistorien som en katt har ihjäl ett får? En visserligen oblodig historia, men dock. Stackars, stackars små lamm...





Nu ryker den fromme herdens huvud. Han stod med ryggen mot i en ödmjuk och tillbedjande pose och såg förmodligen aldrig när den anfallande kattens käftar närmade sig hans huvud.

Chop, chop - av med det också!

Oj, oj, oj! Hann herden tala om för lilla Jesusbarnet att han var där för att hylla honom? Och vad kommer det lilla Jesusbarnet att ha för minnen av denna händelse? Massakern vid krubban. Kommer den att för alltid att traumatisera honom?

Kommer katten även att tugga i sig Vår Frälsare-bebisen?




Kommer överhuvud taget någon av den heliga familjen att överleva fram till julafton?

Borde vi inte satsat pengarna på ett säkrare kort?

En Ullungrönn till exempel?


God afton säger

skogseva

(som beklagar bildkvalitén)

tisdag 6 december 2011

Nu och då.


I fjol för exakt ett år sedan var det riktig vargavinter. 
Kommer ni ihåg?  
Här hos oss pulsade vi i snö som räckte oss upp till vaderna och käre maken hade till slut problem med var allt bortskottat elände skulle läggas, trots att vi har hela skogen till vårt förfogande. 
Det var som sagt en tuff vinter både för människor och djur och när vi hade styckat en hjort lade vi ut resterna i snön för att mätta en eller annan rovfågel som kunde tänkas ha vägarna förbi vår glänta i skogen.

Det blev några dagars skådespel som jag aldrig hade kunnat föreställa mig när vråkar, glador och en havsörn(!) kämpade om de blodiga bitarna.





I dag ser det ut så här i gräsmattan.
Det lyser lite vitt här och där - inte av snöflingor ännu, men av blommande tusenskönor.
Och jag gläds så länge det är barmark.




Men när snön kommer tänker jag försöka locka till mig några vråkar!


God dag säger

skogseva

torsdag 1 december 2011

Efterbesiktning


Jag gick mig en efterstormeninspektionsrunda i skogen när jag hade konstaterat att det enda som hänt här hemmavid var att skorstenen hade 'fjällat' lite, det vill säga lite puts - eller för den delen ganska stora bitar som nog inte hade varit sköna att få i huvudet - hade ramlat i backen. 

Så hur mådde då skogen?

Jodå, smågrenar, grantoppar, kottar och allsköns bråte hade naturligtvis ramlar ner men några fallna träd såg jag inte till så jag gav mig in - och upp - i skogen.




Hittade en liten stilla och fin glänta där jag stannade en lång stund och fotograferade mossa (inga bra bilder), vackra löv (inga bra bilder) och några hjortar som sprang förbi (urusla bilder).

I gläntan växte små trevliga gula svampar som säkert hade tagit livet av oss om jag fått för mig att plocka dem till middag. Jag nöjde mig med att fotografera dem och se.. de fastnade på bild!




Fastnade gjorde också björkstammens vackra mönster.




Ner för backen och ut på vägen igen och där låg den första fallna granen, 




och femtio meter längre fram låg nästa.
Stormen hade på vanligt och märkligt stormmanér fällt träd på måfå. Knäckt en gran här och en där. Somliga fällda med rot, andra knäckta mitt på. Någon enstaka gran hade fallit med hela sitt rotsystem svävande på trekvart mitt inne i ett i övrigt orubbat bestånd. Hur går det till?




Och alldeles orörda och oförstörda stod några okända växter med sina silverskimrande frökapslar.
Varför hade inte de blåst av i stormen?





God afton säger

skogseva

söndag 27 november 2011

Stormvarning utfärdas


Vad gör man när stormen nalkas, skyarna mörknar och regnet far vågrätt över nejden?

Jo man gör en liten uppiggningstur till en julmarknad för att titta på  konsthantverk och konstigt hantverk!

Trängseln var inte stor på vägarna... 




...men desto större när vi kom till Bosjökloster.
Dessutom mörknade det ordentligt och regnet gjorde grusgångar och grusplaner till underlag som icke var vänliga mot våra skodon. Jag säger bara en sak - galoscher! Visste ni att det har blivit ett inneplagg som nu görs i en mängd olika färger.
Titta här:




Lite glad blev jag när jag såg att det fanns fräscha rosor som blommade mellan murarna  - säkert ett bra microklimat för växterna. Rosorna fick en alldeles speciell lyskraft mot den mörknande himlen.




Det var skönt att dra sig undan vinden och krypa in bland tomtar och bockar i de gamla slottsvalven. Dessvärre fanns där lika mycket tingeltangel och skräp som kvalitetssaker...




Men det här gillar jag! Riktiga handgjorda borstar av olika slag. Titta på de två som står i korgen under lampan - nog skulle väl dammningen gå lite lättare med en sådan i nypan!




Och korgar av olika slag är alltid tilltalande, problemet är bara att användningsområdena är begränsade. Korgar i ståltråd är kanske mer användbara, men jag hade inga sådana behov heller. 




Däremot köpte jag ett par halvvantar i alpackagarn, det skönaste tänkbara material. Kvinnan som sitter och spinner hade till och med märkt sina vantar och mössor med namnet på det djur som ullen kom från!




Efter kaffe och en skinksmörgås i ett ganska trist café längtade vi hem...




Vi visste ju att det skulle bli storm på "riktigt" under kvällen och ville vara hemma om träden började falla i skogen bredvid oss.




På stormhimlen syntes en månskära.
Tunn som om den ristats dit med rakblad.




Nu viner det runt knutarna och en bit härifrån blåser det 29 sekundmeter i byarna enligt makens lilla väderstation. 
Undrar hur många träd som tänker falla...


God kväll säger 

skogseva

tisdag 22 november 2011

Ett hörnskåp i skogen


Jag känner min skog utan och innan. Kan navigera genom hemmaskogens snår och över kullar utan minsta problem. Har visserligen lokalsinne som ett hörnskåp - men min skog den känner jag lika bra som min egen ficka!
Eftersom förmiddagen var en enda lång gäspning beslöt jag mig för att ta en promenad.

Några hundra meter från hemmet smög jag på en flock med hjortar. Störde dem mitt i deras lunch.
Trots att jag smög tyst och lätt som en älva upptäcktes jag och dovhjortsflocken gav sig i lätt trav upp i skogen på höger sida om vägen.




Lunchen lämnades kvar halväten...




Nu hade jag ett svårt beslut att fatta. Skulle jag fortsätta rakt fram på den lättpromenerade skogsvägen eller skulle jag följa hjortarna in i den risiga skogen för att se var de tog vägen.

Jag valde hjortarna...

Och hann inte så många meter in i skogen förrän några av dem stod framför mig igen. Det blev några ögonblick av studerande från båda sidor. Hjortarna gav upp först.




De skuttade lätt och snabbt iväg på sina pinnben, medan jag flåsade mig fram i den risiga uppförsbacken.




När jag kommit så här långt - minst femton meter över skogsvägen - var mitt blodtryck på topp och knastrandet från knäckta grenar hade skrämt bort hela hjortflocken.




Skulle jag fortsätta eller vända tillbaka? Skogen just här är inte den vackra och välansade skog jag brukar visa på mina bilder, utan risig och med djupa, halvt igenvuxna spår efter stora skogsmaskiner. 
Svårpromenerad med andra ord!




Jag fortsatte.
Och nu hörde jag trampet av små fötter både till höger och till vänster om mig. Försökte skynda mig, men stöp på en tuva och blev blöt om ena knäet samtidigt som jag körde handen med mina nyinköpta halvvantar i en mossig och våt sten. (Vad kan ett garnnystan till nya vantar kosta?)
Eftersom jag var rädd att tappa bort min mobiltelefon i skogen hade jag låtit den stanna hemma - nu började jag undra om det var ett klokt beslut...




Och om det nu var så att fottrampet jag hörde till höger och till vänster kom från små vildsvinsfötter - var de i så fall illasinnade eller ej? Dom som fötterna satt fast på alltså.




Just precis här hörde jag en fnysning! Eftersom det inte finns hästar så här mitt inne i en snårig skog bestämde jag mig för att det förmodligen var ett ensamt vildsvin som stod och lurpassade på mig och som fnös för att be mig dra åt skogen. 
(Fnyser vildsvin?)




Jag blev lite lätt svettig och slet av färgglada halsduken och de nedsolkade halvvantarna.
Var beredd på att aldrig mer hitta hem. Bli ett med naturen, multna ner och göda skogen. Tanken på min något för tidiga död gjorde mig så sorgsen att jag nästan började gråta. Hade naturligtvis glömt pappersnäsdukarna hemma.
Jag snöt mig i halsduken och vandrade vidare.




Jag fick syn på en vacker en på en liten höjd till höger om mig. Jag kände att om jag nu ändå skulle dö i skogen ville jag nog göra det under just den enen. Den såg trygg och väldoftande ut. Jag släpade mig upp till den beredd att utandas min sista suck...




Det är bara det att när jag kämpat mig upp till enen kände jag igen den på stammen, som bär tydliga spår efter att ha använts som skrubbräda eller som ett ställe att feja hjorthorn på!

Vad var det jag sa - jag känner skogen lika bra som min egen ficka!




Nu var det ju bara att passera stenen och krypa under några nedfallna trädgrenar..




..och vips! (nästan) så var jag ute i den här gläntan där det också växer några enar. 




Nu behövde jag bara lirka mig förbi några lärkträd, trava genom mer ris på marken, klättra ner för en tätbevuxen slänt, klafsa genom ett litet kärr och trava genom vår 'hemmaskog' så var jag ute på skogsvägen igen. Lätt som en plätt!




 Någon som vill följa med på en tur i skogen?
Jag lovar att jag är en perfekt vandringsledare - jag känner skogen som min egen ficka!




God seneftermiddag önskar skogseva.

fredag 18 november 2011

Det 'moderna' och det 'vanliga gamla'



Eftersom säsongens sista stora trädgårdsarbete gjordes under lördagen var den frostiga söndagen fri att ägnas åt övriga, lite mer flärdfulla, aktiviteter.

Vi körde hit till denna färgglada kub i Malmö:




Och på vanligt skogsevaochmakemanér startade vi i ätaochsittapratadelen.
Den intensivt orange färgen gör att man känner sig varm, nöjd och glad. En förträfflig känsla att ta med sig under en konstrunda! 




De utställda verken är från Moderna muséets samlingar - tavlor av Dardel, Matisse, Hjertén, Picasso och Leger bland annat. Mycket sevärt, tycker vi som gillar denna typ av konst där man kan se att bilden föreställer en människa även om hon är väldigt sned i nyllet!




Och de roliga, färgglada, dramatiska och välkända Dardeltavlorna kan man studera länge. Här finns mängder av detaljer, säkerligen mycket symbolik och framförallt färgglädje. 




Fredrik Roos köpte Dardels 'Den döende dandyn 1984 för 3,4 miljoner och sålde den fyra år senare för 13 miljoner - en nätt vinst kan man väl tycka!




I ett hörn hängde en lustiger mobil som käre maken tyckte att vi kan skapa en kopia av och ha i trädgården någonstans... 




En annan lustiger figur som jag inte vill ha i trädgården...




Seså! Nu har vi strosat runt i cirka en timme, nu går vi mot det illgula och hämtar våra ytterkläder.




Och så travar vi i sakta mak genom allén för att hämta bilen som vi lyckades klämma in i ett litet mellanrum mellan två bilar.




Jaha... någon har tagit bilen som stod framför vår och en annan och nyparkerad bil har gjort utrymmet löjligt litet!





Med lite trixande tar vi oss ut och kör till Malmö museum och utställningen "Mode utan midja".
Kläder - mums! 




Också en sevärd utställning, om man är modeintresserad naturligtvis. Många klänningar i underbara tyger, otroligt arbetade med stråveck och spetsar, pärlbroderade och paljettbeströdda, riktiga konstverk de också.
Roliga filmsnuttar med dåtidens modevisningar där kläderna visas på storleksmässigt normalskapta kvinnor -  när blev det så modernt med utmärglade modeller? I taket hänger en snygg svartvit baddräkt som jag själv skulle kunna tänka mig att använda på stranden. Lite lätt döljande sådär...




Tja... sedan hände inte så mycket mer denna söndag än att vi for hem  medan en glödande sol sakta dalade och försvann i dimmolnen.




Och sedan blev det återigen en frostnatt och jag gladdes åt att alla krukor nu står i tryggt förvar i källaren.


Godafton säger

skogseva