söndag 26 februari 2012

Vår på Romeleåsen

En av porslinshyacinterna 'Puschkinia scilloides' har stuckit upp ett litet grönt spjut ur marken. Ett femtiotal lökar petades ner i höstas och som vanligt blir jag förundrad över att det faktiskt kommer upp eller blir något av det jag sätter, sår eller planterar. Jag sticker lökar eller småplantor i jorden samtidigt som jag mumlar för mig själv: 'Inte för att det är lönt, det här kommer naturligtvis inte att växa och bli en tulpan/klematis/pion, men har jag nu köpt det så måste jag ju plantera det". 
Min tilltro till min odlingsförmåga är verkligen inte överdrivet stark!

Men porslinshyacinten som ser ut att vara en bräcklig skönhet har, trots att det är jag som stoppat den i jorden, alltså behagat komma upp och jag är tacksam och glad om en endaste av dem har godheten att slå ut med en isblå blomma...




Vintergäck hör också till de små raringar som jag stoppat ner ett otal av. Inte för att jag är förtjust i gult utan för att de, precis som snödropparna, är trotsiga och ibland till och med så dumdristiga att de lutar hakan mot den kalla snökanten.
Vintergäcksantalet här hos oss har av någon outgrundlig anledning ständigt sjunkit, och av de mängder jag petat ner i jorden är det i år fyra som orkat upp. Se där... vatten på min odlingsoduglighetskvarn!




Men när jag i dag konstaterat att något behagat komma ur jorden trots att snön nyss dragit sig tillbaka satte jag igång med beskärning av uppfartens buskar. Tolv spireor och tre snöbollsbuskar. De äldsta grenarna klipptes bort för att lämna plats för nytillväxt, ty så skola man göra - det står minsann i böckerna!

Men varför egentligen?

I fjol såg det ut så här när spireorna blommade:




Och så här när snöbollsbuskarna blommade:




Det kommer definitivt ICKE att se ut så i år när det är dags för blomning!

Varför gjorde jag det egentligen?

Undrar skogseva

fredag 24 februari 2012

Gästtoalett och kanelbullar?



Nu får vi verkligen ta oss i kragen och göra en paus från fågelfotograferandet. Huset under vars tak vi bor har en liten gästtoa som är väldigt okul, osnygg och allt annat som börjar på o.
Här gäller det att sätta igång med lite toalettmakeover så vi kör till storvaruhuset och handlar lite toaletter och vaskar.




Tittar på golvmaterial som kan vara tänkbara.




Efter den pärsen är vi så uttröttade att vi måste pausa. Vi kör tvärs över vägen till ett annat stort varuhus för att fika. 
En helt vanlig fredag i månaden februari. Det arbetande folket sliter och släpar med att vända papper på sina kontor. 
Vi är ensamma i varuhuset.




De här godbitarna hoppar vi över och äter i stället präktiga och nyttiga smörgåsar. Brödinstitutet kan vara stolt över skogseva och hennes käre make!




Som vanligt irrar käre maken bort sig i och jag sätter mig för att vänta på att han skall komma till rätta.
Kan man efterlysa en bortirrad sextiofyraåring?

Denna figur, hög som en åttaåring, bevakar mig medan jag i min tur bevakar utgången.
Maken kommer slutligen gående, lugnt och stilla som han brukar när han kommer på att han irrat bort sig och kanske borde gå mot utgången...




Sedan är det bara att köra mot hemmet, via småvägar.
Två vita kanelbullar ligger hoprullade i en igenfrusen damm.
Eller är det kanske två svanar...




Och nu går vi och grunnar på väggfärger och golvmaterial.
Ett jättejobb minsann.
Toan är två och en halv kvadratmeter stor...

God afton säger skogseva.


söndag 19 februari 2012

Fågelskådning från mitt köksfönster


Onsdagen i veckan som gick var prästgårdsevas och min sopplunchs- och rovfågelfotograferingsdag. På förmiddagen preparerade jag den snöiga scenen utanför köksfönstret med många kilon hjortben och annat styckningsrens. Hinkarna med renset hade under några dagar förvarats i  uthuset, men börjat lukta så svårt att allt förpassats ut i växthuset. Jag tänker inte beskriva stanken som slog emot mig när jag öppnade dörren... 

Jag hade ju önskat mig sol för att få liv och kontrast i bilderna som skulle tas, men dagen var grå och bilderna blev, enligt min mening, lite trista och platta utan de skuggningar och skiftningar i snön som solen ger. Fåglarnas fjäderdräkter förlorade också mycket på grådagern, de blev inte så nyansrika och fjädrarna inte de glänsande brunskiftande "pälsverk" de är utan mer som trista, glanslösa, brunbeige vinterkappor. 
Eller var det kanske oskicklighet i kamerainställlningen hos fotografen? 
Eller möjligtvis bristande utrustning?

Rovfåglarna dök i alla fall upp - iförda sina glanslösa vinterkappor.

Först en ensam ormvråk. Sedan ytterligare en. Och ännu en - som mest sex vråkar på en gång. 
Och varje gång en ny fågel landade blev det oro i lägret, kroppar restes och vingar breddes ut.




Här nedan har fjällvråken till höger just slagit ned och visar upp sitt vingspann, som enligt Fågelguiden är 125-148 cm jämfört med ormvråkens 110-130 cm.




Efter storleksdemonstrationen gick det alldeles utmärkt att dinera tillsamman!





Mest oro skapade gladorna, som inte var så pigga på att slå sig ner utan föredrog att störtdyka över vråkarna i försök att jaga bort dem.  




Och när inte bortjagningsmetoden fungerade plockade gladan helt enkelt med sig en bit mat för att äta i lugn och ro och utom synhåll för oss. Var slog ni er ner små glador?




Det var en rolig och orolig fågelskådardag med mycket springande fram och tillbaka mellan föntren, joxande med kamerainställningar, obekväma fågelskådarplatser (en på diskbänken klättrande och kravlande prästgårdseva skulle jag gärna vilja visa er!) och en alltmer kallnande soppa kvarlämnad på bordet i matrummet. 

Men det har varit soliga dagar också när ett enda liten köttsmakprov legat ute i snön.
Då hände det att gladorna landade.

Den här nedan med snön sprutande om landningsstället medan den bromsar med stjärten och vingarna!




Och en annan lite elegantare och mjukare landning. Gladan har klorna beredda att greppa bytet.




Vaksamt spanande...




Vaksam mot attacker från ovan är också den ensamma ormvråken. Åt en bit och tittade sedan upp mot skyn igen. Förmodligen seglade en matkonkurrent runt högt däruppe...




Men den landade aldrig så vråken fick äta i fred och när den lyfte en halvtimme senare var benet befriat från allt kött och vråken vägde några hekton mer än när den landade!




Klart slut från årets rovfågelfototgraferingar!

Skogseva

tisdag 14 februari 2012

Sol eller moln?

De senaste dagarna har jag gjort paus i fågelmatandet för att örnar och andra storfåglar ska vara riktigt hungriga i morgon och samlas i stora flockar medan Prästgårdseva och jag lurpassar bakom mitt köksfönster med kamerorna i högsta hugg.
Gladorna nedan fotograferade jag för fyra dagar sedan och sedan dess har det bara kommit enstaka rovfåglar och slagit ner på köttbenet som är kvar, och som numera är så gott som renskrapat från kött.
Gladorna är fotograferade i full sol - ett ljus som jag tycker är bra när det gäller just fågelfotografering. Fjäderskruden syns ordentligt, färgerna blir tydliga och teckningarna kan man studera in i minsta detalj.




I övrigt när det gäller fotografering är molnighet nästan alltid att föredra, tycker jag. 
Och personligen älskar jag att fotografera i dimma, som det varit i eftermiddag. Underbara, mjuka konturer när landskapet har svept in sig i ljusgrå sidenchiffong och, som på bilden, vägen försvinner i ett grått intet.




Men i morgon önskar jag oss alla sol!

God afton säger skogseva

tisdag 7 februari 2012

Milvus milvus


Nu hänger det återigen en dovhjort i vårt uthus i väntan på att bli styckad. Fredagen är avsatt, och jag som slapp delta i fjol får ta min del av det inte så kuliga arbetet och bistå med att hålla om så behövs, förpacka och mala.

I väntan på styckningsavfallet köpte vi några billiga ben och lade ut till rovfåglarna. Det gick flera dagar innan den första gladan upptäckte att det fanns något ätbart i snön utanför huset.




Trots att jag satt bakom nedrullad gardin och med kokböcker så uppsatta att jag bara lämnade en liten glugg för kameran, märkte gladan minsta lilla rörelse.
Jag vågade nästan inte andas bakom gardinen...




Jag fick passa på och ändra kamerinställningarna de korta stunder gladan slet i köttstycket!




Och som den åt.
Och åt.
Och åt.




Men hela tiden med ett vakande öga mot köksfönstret och den neddragna gardinen.




En liten kort stund satt den bara och vilade,




då landade en ormvråk!




Det tog en halv sekund innan den blev bortjagad av gladan som är större och tyngre och som ansåg sig ha ensamrätt på köttbenen.




Onsdag i nästa vecka ska jag duka ett frikostigt bord åt rovfåglarna. Då är inte bara fåglarna utan även Prästgårdseva inviterad. Måtte de komma rovfåglar i mängder och måtte solen lysa över skådeplatsen så att Eva och jag får fina bilder!




God kväll säger skogseva.

söndag 5 februari 2012

Skalklädd


Jag tyckte att jag hade frusit nog de senaste dagarna så vi gjorde en shoppingtur till den utmärkta Jakt & Friluftsgården utanför Lund för att hitta varmbyxor, varmstrumpor och varmvantar.

Jag kompletterade långkallingarna som jag köpte i fjol med en Lundhagströja i samma material, merinoull.




Så dyrt är detta underställ att det kommer att testamenteras bort, så att någon som är riktigt naturälskande och bättre behövande kan få njuta av det den dag jag själv promenerar på de himmelska ängderna!





De mest perfekta tjockbyxor låg och väntade på mig på ett reabord! Perfekt storlek, perfekt pösiga runt ben och rumpa, där jag alltid fryser som mest. Här talar vi icke om smala ben och välsittande passform utan om ett funktionellt plagg i vilket jag kan få plats med ett par pluderhosor om jag skulle känna för ett sådant ganska omodernt plagg. Dessutom är byxorna tysta, prasslar alltså icke vid gång, vilket jag uppskattar mycket. Byxorna kostade ungefär hälften av vad Lundhagströjan kostade och  om man tittar på kvalitén kommer även de att kunna ärvas av någon bättre behövande....





Över understället måste man ha ytterligare ett lager, nämligen en microfleecetröja och Lundhags hade en som passade perfekt. Jag lägger till den till listan över Plagg Som Är Så Dyra Att De Får Gå I Arv!




Händerna som ju är särskilt utsatta när man fotograferar behövde något extra värmande.
Först ett par tunna så kallade 'liners' i merinoull...




...och utanpå dem ett par torgvantar i fleece, som jag vet fungerar bra efter att ha lånat ett par sådana av Prästgårdseva. 




När jag ändå var i shoppingfarten kunde jag lika gärna satsa på ett par supervarma Härkilastrumpor. Alla strumpor blir slitna så småningom och mina tjockvarianter är inga undantag. Tunnslitna strumpor är inte särskilt varma och gudihimlen så sköna dessa var!




Så packade vi in oss och dyrgriparna i bilen och åkte in till Lund. Lite småhandlande och nödvändiga besök i diverse butiker. Käre maken frös svårt i snålblåst och tio minusgrader! Det blev ett snabbesök på Team Sportia för att handla långkalsingar som genast togs på.
Jag hittade ett ställ i microfleece som för tillfället såldes för en bråkdel av vad grönfleecen kostade, nämligen under tvåhundra kronor så jag köpte omgående ett! Till det priset behöver jag inte fundera på att låta det gå i arv utan kan slita och tära på det så mycket jag vill.




I dag när termometern visade futtiga nio minusgrader skulle kläderna testas.
Redan när jag tog på ullunderstället insåg jag att någon fleecejacka inte var att tänka på. Jag är nämligen ägare till en mycket tjock, och dessvärre också mycket tung, jacka. Den i kombination med pösbyxorna och superstrumpor gjorde mig svettig redan innan jag fått på mig stövlarna!
Ute blåste en snål vind och på sista halvan av min tvåtimmarsvandring snöade det lätt, men jag frös icke på något ställe på kroppen, inte ens rumpan som annars brukar bli iskall. Och byxorna var alldeles tysta! Perfekta kläder med andra ord. 

Men min illtunga gamla jacka måste nog bytas ut till en lättare variant för den kändes i jämförelse med övriga lättviktiga kläder som ett medeltida harnesk!

Undrar var jag kan hitta en jacka som kan tänkas passa till mina tysta byxor...





God afton säger skogseva

lördag 4 februari 2012

Minus 16 grader!


Iskall morgon efter en ännu kallare natt.




Luftvärmepumpen orkar inte riktigt med så mycket kyla.
Snabbt fyr i matrumsspisen.
På med ett element i stora rummet.




Efter en halvtimme är det drägligt inomhus.




Utetemperaturen har stigit till dryga minus 14 grader.
Småfåglarna äter kopiösa mängder frön och jag har börjat mata rovfåglarna. 
I går tog jag de första bilderna...


God  morgon säger skogseva