tisdag 30 augusti 2011

KNAPPEN


Min nya kamera och jag har hittills inte dragit riktigt jämnt. Inte förstått varandra = kameran har inte gjort som jag har velat när det har gällt närbildstagning, det vill säga fokuserat på en enda punkt och inget annat. Jag vill kunna ta bilder där en liten blomma lyser i sin ensamhet medan omgivningen håller sig i bakgrunden och är 'blurrig', men se det har icke min nya kamera varit med på. Jag hatar att läsa instruktionsböcker för tekniska prylar så att lära sig kamerans funktioner har skett enligt "trial and error"metoden. En tids- och tålamodskrävande metod. En metod som ger en tillfälle att använda alla de svordomar man kan och dessutom uppfinna nya och väldigt mustiga sådana!
Den senaste tiden har nya kameran inte använts så flitigt - jag fick inte de resultat jag ville, och gamla kameran tar bara närbilder när den är på riktigt gott humör, och det är inte särskilt ofta numera.

I dag hittade jag en knapp på nya kameran.
Den skulle testas!

Jag tog det fotoobjekt som var närmast till hands, en blomstängel från Plectranthus argentatus som stod på matbordet. Vacker i närbild med sina pyttesmå isblå blommor.




Och sedan hände miraklet när jag tryckte på den nyfunna knappen.

JAG KUNDE FOKUSERA PÅ EN ENDA BLOMMA!




Jag kunde titta på Plectranthusen uppifrån och fokusera på de ännu inte utslagna knopparna medan blomställningen försvann i dimmorna!





Och jag kunder flytta objektivet en gnutta och få skärpan på blommorna och i stället oskärpa på knopparna!




Sedumblomman (som jag förresten hittade här utanför i diket och har satt i vas för att få sticklingar) blev skarp just där jag ville och med 'blurrig' bakgrund!





Den bästa illustrationen av min nyfunna vän KNAPPEN har vi här. En grön och fet larv som bott i en bukett som stått i sovrummet en vecka. I dag var det dags att skrota buketten och just som jag skulle kasta den fick jag syn på larven. Knappen fick testas igen. Fokus på larvens huvud - och se! Precis som jag ville ha bilden. Nu vill jag inte påstå att någon av bilderna är några underverk men det är i alla fall ett smärre underverk att jag hittade KNAPPEN!





Vad det står på knappen?
Tro det eller ej men det står:
FOCUS.


God afton säger

skogseva

söndag 28 augusti 2011

Den hemlighetsfulla trädgården


Den som inte kan tänka dig att bo i en trädgård som innehåller de här ingredienserna...




..räcker upp handen..




..NU!




Ingen?

Jag tänkte väl det!


En skön söndagkväll önskar

skogseva

torsdag 25 augusti 2011

Mrs Collier


Om man ska välja en luktärtsort att odla för doftens skull - och det är väl det vi gör, odlar för doften skull alltså - ska man nog använda sig av de gamla sorterna. Storleken på blommorna är mindre än på de nyare sorterna, men deras doft är ofantligt mycket intensivare. Denna sommar har ju inte precis varit gynnsam för luktärter, åtminstone inte här i Skåne och absolut inte här på åsen, men nu har jag äntligen fått lite blommor i lådan med Mrs Collier, Old Times och Kings High Scent. Old Times har blommat med en (!) blomma, Kings High Scent har jag ännu inte sett röken av men Mrs Collier, som är en tapper gammal dam, hittils har skickat iväg ett femtiotal stänglar med de mest väldoftande blommor man kan tänka sig. 




"Från 1907. Cremevita till milt pastellgula blommor med intensiv, tilldragande honungsdoft. Mängdblommande."

Så står det i Rara växters beskrivning. Den tilldragande honungsdoften håller jag med om, men att blommorna är pastellgula - njaee, mer åt det cremevita hållet tycker jag. Mängdblommande? Kanske det, om sommaren varit mer normal!




Som sommaren nu har varit har de stackars luktärterna (liksom allt annat) tvingats stå med fötterna i vatten i stort sett hela tiden och det har givetvis påverkat dem, för att inte tala om att bristen på sol har varit förödande för deras blomning. Att de alls har lust att blomma borde rendera dem tapperhetsmedalj av första ordningen!




Lådan med luktärterna står placerad lite vid sidan om de naturliga gångstråken i trädgården, nämligen i den nyanlagda "köksträdgården", en lite pretentiös beteckning på något som består av ett par odlingslådor och en rad hallonbuskar. I denna köksträdgård står emellertid även den lilla grupp som jag köpte när Prästgårdsmadammen och jag gjorde en av våra plantskoleraider i våras.



Här skulle käre maken och jag sitta soliga eftermiddagar (jo pyttsan!), dricka kaffe (det gör vi aldrig på eftermiddagen!) och titta ut över den prunkande trädgården (den ruttnar!) och insupa väldoften från de tre olika luktärtssorterna.


(Denna bild är tagen i växthuset)

Nu blev det ju inte så...

 I stället har jag på mitt vanliga slösaktiga sätt plockat några av dyrgriparna och satt i växthuset för att vi ska kunna njuta av väldoften där under våra middagar.


Fem, sex stänglar av Mrs Collier i en vas på ditt bord och jag garanterar att du känner en inre frid, börjar tänka vänliga tankar och drömmer dig bort från regnet!


God dag säger

skogseva

tisdag 23 augusti 2011

Hjälp, tack!


Finns det någon därute bland er alla trädgårdskunniga som vet vad detta är för en växt?

Denna 'fådda' planta är ca tjugofem centimeter hög, har ganska tjocka blad och som synes tvåfärgade blommor. En liten lustiger sak som jag inte önskar ha mina rabatter nästa sommar. Jag tror inte att det är någon risk att den vare sig fröar av sig eller sprider sig på annat sätt, för den har varit tjurig ända sedan den kom hit som en liten baby. Har överlevt med hjälp av bandage och konstgjord andning, men om jag vetat hur resultatet skulle bli hade jag nog inte fortsatt med de livsuppehållande åtgärderna.




Fast å andra sidan....

Vem är jag att bestämma om en växt är fin eller inte...


God dag säger

skogseva 




fredag 19 augusti 2011

Och så var det det här med förväntningar...



Förväntningar kan bli infriade och förväntningar kan komma på skam.
Speciellt i trädgårdsvärlden.
Speciellt i min trädgårdsvärld!

Många är de plantor, buskar och träd som jag haft stora förväntningar på, som fallit genom, inte nått ända fram, lovat runt men hållit tunt och så vidare och så vidare!

Två äppleträd planterades i tidernas begynnelse = för tio år sedan. Nu skulle vi, som vägrar äta importerade ickesmakande äpplen, bli självförsörjande och äta färska äpplen, äppelmos, äppelkakor och äppelchutney dagarna i ända.
Och äpplen fick vi nästan omedelbart. Många av sorten James Grieve och lite färre av sorten Cox Orange.

Alla lika sjuka! Äpplena hade nog alla sjukor som de kunde drabbas av. Och det har de fortsatt att ha, säsong efter säsong.

Tristäpplen!
Fuläpplen!
Förväntningarsominteinfriasäpplen!




Sitter där på grenarna och ser trevliga ut och låtsar vara friska och fina James Grieve, men gömmer en svart och rutten insida.




Hjortarna brukar komma och äta av äpplena och det får de numera gärna göra, vi vill i alla fall inte ha dem!
Var så goda hjortar! Ni kan börja med det äpplet som redan fallit till marken.




Jättebjörken Betula maximowicziana köpte vi på rea i en liten lustiger plantskola i Dalby, troligtvis hösten 2009 (minnet, minnet? minnet!). Vi behövde ett skuggträd vid växthuset sydgavel, öst- och västsidornas fågelbärsträd hade redan då tagit sitt ansvar, infriat mina förväntningar och vuxit sig skuggstora och präktiga.

Hade jättebjörken vett att sätta igång med sitt växande? Icke! Den stod där 2010 med pyttesmå björklöv på sina klena små grenar och låtsade att den var en helt vanlig liten björk.

Men nu i sommar har det börjat hända något!




Å hej, å hå vilka blad maximowiczianan har utvecklat, inte alla förvisso, men hon är definitivt på gång. Stora som handflatorna på en nätt kvinna fladdrar de idag runt i vinden och nästa sommar kanske förväntningarna på söderskugga kommer att infrias.




Finns det över huvud taget något i min trädgård som så med råge uppfyllt mina förväntningar som mina två Agapanthusar. Som blommat så överdådigt sedan slutet av april (då i växthuset), som så troget stått vid trappan medan regnet vräkt ner i dagar och veckor, som aldrig någonsin nickat med sina huvuden och som producerat den ena blomstängeln efter den andra - totalt fjorton styck. Och här gick jag ut för att räkna dem och vet ni vad jag ser då - jo ytterligare en stängel med knopp är på väg upp!
Kära älskade, duktiga Agapanthus, jag lovar härmed att vårda dig så väl som jag bara kan - until death do us part.



Det finns sannerligen växter som har vett att infria de förhoppningar vi ställer på dem.
Snälla, duktiga växter. Växter med hyfs och känsla för vad som är rätt och riktigt.

Och så finns det dom andra.
Dom som ingenting begriper.
Dom åker på komposten.
Styckade i småbitar!


God afton säger

skogseva


måndag 15 augusti 2011

Sonakvingagille

Under lördagen firades en nyfylld 50-åring i en gudsförgäten håla i Småland. Vädret tvärvände timmen innan gästerna anlände, solen började skina och vinden mojnade alltmer, för att till slut lämna flaggan hängande alldeles slak.

Festen var en genomroliger, genomtänkt och genomvälplanerad tillställning - hua, så mycket arbete som låg bakom!

Skylten - välbehövlig för gäster som kunde tänkas irra omkring i den stora trädgården. 



Hångelhörnan - bäddad med madrass, täcke och kuddar i det lilla tomatväxthuset. Maken och jag testade. Åt av den förbjudna frukten (tomaterna) och fann det hela gott!



Ingen tvekan om vad denna skylt betydde.. 



Discot - ett perfekt dansgolv i carporten och musik som passade alla åldrar. De som redan var halvdöva eller lite lomhörda hade en klar fördel.



En mycket välfylld bar,


med en lika välfylld drinklista.


"Vardagsrummet" var möblerat med inköpta loppisfynd, trasmattor, några egna stolar, värmande filtar, gitarr och ett ishockeyspel!


En av gästerna heter Sigge (egentligen Sigvard Bernadotte!) han var kointresserad. Korna var Siggeintresserade. Sigge kände att han inte hade så mycket att komma med när en flock stora kor närmade sig, så


han drog sig tillbaka till sin Fatboy och sin napp.


"Matsalen" hade grön heltäckningsmatta och julbelysning och rymde 46 mycket glada gäster.


Kökspersonalen, ett gäng superduktiga ungdomar, såg till att allt flöt som det skulle. Ordnade med placering, liten tipsrunda, smålekar, lade upp och serverade, diskade...
Jisses, vad det finns trevliga ungdomar!


Gästerna grillade själv sina spett - två sorters kött och en massa grönsaker.

 

Så småningom mörknade det utanför tältet och den vanliga flaggan halades och 'Eva'flaggan hissades medan halva skara sjöng 'Du gamla du fria' och den andra halvan 'Uti vår hage' eftersom vi inte kunde enas om en lämplig sång.

Och det var bedövande vacker skönsång...


Sedan höll festandet på till klockan var fem på morgonen.

Men då hade jag för länge sedan gått och lagt mig!




Ja se det var en roliger fest! Tack för det kära son och sonakvinga!


God afton säger

skogseva

fredag 12 augusti 2011

Heldag med saltglasyr och hembakat



För en dryg vecka sedan gjorde vi en ny utflykt, förutbestämd sedan länge. Och tänk... det regnade inte den dagen!

Målet var Wallåkra stenkärlsfabrik. Har ni aldrig varit där? Får jag rekommendera ett besök, sommartid håller man öppet dagligen t o m den 14 augusti och sedan endast söndagar.

Ni kan också följa med mig på en snabbvandring, just nu är det ju öppet som ni ser!




Fabriksbyggnaden är från 1864 och en riktig 'snygging'...




..med överraskningar och lustifikationer här och var på.. 




..och i väggarna.




”När kolet bröts kom leran i dagen, trampad av dinosaurier för 180 miljoner år sedan. Än idag formas denna lera för hand till de skönaste kärl, där dåtid och nutid förenas på det mest självklara sätt.”

Kolhögen låg redo ute på backen. Det går åt ca sju ton kol till varje bränning, som tar knappt tre dygn. Jag undrar vem som skyfflar in de sju tonen!




Nu går vi in i fabrikens bottenvåning, som vid ingången vaktas av en liten, inte alltför skrämmande, dinosaur. Vi passerar genom shopen och går uppför trappan, för nu vill vi se på tillverkningen. Låta folk jobba medan vi står och tittar på, känna att vi fortfarande har semester. Vi kan ju alltid hoppas på att det pågår drejning av fina krukor, kannor eller byttor.




Vid sin drejskiva sitter Åsa Orrmell som är fabrikör och konstnärlig ledare på Wallåkra. För några år sedan fick hon "Svenskt Kulturarvs eldsjälspris". 
Eldsjäl.. Jag ser för mig en person som springer fram och tillbaka i allt snabbare tempo alltmedan hennes inre brinner upp och förtärs!

Men Åsa Orrmell är inte ett dugg uppbrunnen utan väldigt levande när hon slänger upp en klutt lera på drejskivan.

 


Ahh.. det ser lovande ut. En kruka kanske?




Aha! Väggarna i den blivande krukan ska tydligen vara lite tunnare..




Hoppsan, nu växer krukan och omvandlas till en hög vas..




..eller ska det bli en änglatrumpet?




Nä..., nu ser vi vad det är - en tratt för barnmorskor att lyssna på magar med bebisar i!




Eller..? Njaäää. Åsa räfflar tratten i mjuka åsar..




..och den liknar mer..




..en ljusstake!




Från lerklump till ljusstake på fyra minuter blankt! Jag är väl inte pecis någon älskare av denna ljusstake, men blev väldigt imponerad av tillblivelsen och skickligheten i de drejande händerna.

Så småningom när den nu så svajiga skapelsen bränts, kommer den att se ut ungefär så här:




I ugnen, som är 21 kubikmeter stor, bränner man gods högst fyra gånger per år, så det blir nog lite väntetid för vår ljusstake. Någon gång under bränningen skyfflas det in salt i eldningsluckorna. När natriumet förångas kommer det i kontakt med kiselsyran som finns i leran och då bildas natriumsilikat som ger en transparant och mycket stark glasyr. Den bruna färgen kommer från järnet som är bundet i leran och alla föremålen får en individuell glasyr, tydligen till viss del beroende på var i ugnen det stått placerat.




Vi går in i ugnens stora mage..




..och konstaterar att det redan verkar ganska fullt där inne. Alla föremål står på små fötter - förmodligen för att undersidan också ska bli glaserad.



Nu går vi ner och tittar i butiken.

Nä, vi köper inget, vi är ju vuxna människor som redan har skåp och lådor fulla. Och så vitt jag kan se finns här inga blomkrukor, som ju är det som alltid saknas i våra förråd - eller hur?
Så, nu har vi, genom att inte köpa någonting sparat många hundralappar, i sanning en lågprisutflykt!
Vi går några steg utanför huset och tittar på något blått som växer vid bäcken som rinner genom(!) magasinshuset där vi nyss satt och åt en mycket god salladslunch.

Något lysande och väldigt vackert blått, nämligen parksallat, 'Cicerbita macrophylla'. Aj,aj, den vill vi verkligen inte ha med oss hem! Den lär vara mycket invasiv, och ogräs och annat elände har vi väl tillräckligt av i våra trädgårdar. Vi låter den stå och lysa i sin mörka hörna vid den porlande bäcken.




Men dagen är långtifrån slut så vi kan väl hitta på något mer. Vi vill ju ha full valuta för en dag som tillbringas utanför den egna trädgården, som egentligen borde pysslas om, ansas och klippas och...

Vi kör till Borstahusen och går på konstutställning i Pumphuset.

Konst?




Nä, men konstigt!




Vi flyr den konstiga konsten som bara gör oss yra i huvudet och lite lätt klaustrofobiska och går några hundra meter till fikastället med den blå dörren. Utanför och innanför den blå dörren kan man fika och innanför den blå dörren finns en välförsedd prylbod. Stället heter "Hos Ingrid" och rekommenderas å det varmaste, inte bara för att kaffet serveras i riktigt fina porslinskoppar, att kvinnan som serverar är genomrar och för att kaffebrödet är hembakat,




utan också för att utsikten är oslagbar!




Vi sitter kvar en stund och njuter,

tycker skogseva.