tisdag 31 januari 2012

Solrosfröautomaten


Käre maken fick en ny fröautomat i present. Han laddade den med solrosfrön och donerade den sedan till småfåglarna.
Den blev populär!
Bergfinkarna, som gästar oss i mängd just nu, är särskilt förtjusta i  den genomsiktliga designen, men alldeles förfärligt ovilliga att dela med sig av maten.




Två öppningar till matbordet, så perfekt. Finken har full kontroll över frön och inkommande frökonkurrenter!

Fel, fel, fel, fel! Jättefel!




Frökontrollanten trodde sig ha full koll över alla solrosfrön.




Bergfinken undrar över den där som just landade på andra sidan.

Är den lika timid som jag?
Är den kraftfullare?
Tänker den flaxa på det där irriterande och hotfulla sättet hela tiden, det förstör definitivt min aptit?

Här är det tydligen störst, bäst och vackrast som gäller om man ska få äta i fred.
Eller det mest idoga flaxandet.

Finken får sin matro totalförstörd.




Och så flyger bergfink nummer ett, som trodde sig ha ensamrätt till fröautomaten, sin väg medan bergfink nummer två sitter kvar och flaxar.
Och flaxar.
Och flaxar.

God eftermiddag, säger skogseva.

fredag 27 januari 2012

Måkläppen


Prästgårdsmadammen och jag for söderöver mot Falsterbo och Måkläppen, en vit fläck på kartan för mig som ändå är så relativt natur- och fågelintresserad - märkligt. Det kan kanske delvis beror på att "besökstiderna" är begränsade till vintermånaderna när vindarna ofta blåser så isande kalla att min bekvämlighet segrar över min nyfikenhet. Onsdagen var emellertid en tämligen fin och vindstilla dag, även om det faktiskt var molningare över näset än det var här hemma på åsen.




Om man ska ge sig ut på Måkläppen ska man se till att kroppen upptill är inpackad i vindtäta kläder och nertill i vattentäta kängor/stövlar. Stövlar är nog att föredra, för det är nog inte alltid de sanka områdena, som man måste ta sig över, är tillfrusna.

Men nu är vi framme vid vår utgångspunkt, torra om fötterna tack vare stövlarna och småsvettiga upptill eftersom vi är så rasande vindtäta, och vi kan påbörja vandringen, tungt lastade med kameror, stativ, objektiv, termoskanna med choklad och några banala ostsmörgåsar.




Här är sannerligen vackert med den smala reveln som är omgiven av ett vatten som skiftar i silver, askgrått, gråblått, blygrått. Inga stora rörelser i havet, bara fraset från små korta vågor när de når strandkanten.

Lite blekt guldskimmer står strandrågen för.




Nere vid vattenbrynet ligger en ejderhanne och att inte skrämma iväg den är nästan en omöjlighet. Den reser sig värdigt, ganska orädd, och simmar ut en bit från stranden, bara för att återvända när vi passerat och är på betryggande avstånd igen.




För en konstnär måste ljuset på reveln vara mycket tilltalande. Österlenljus. Provenceljus. Och när himmel och hav nästan smälter samman i ett blågrått dis kan vem som helst få lust att börja måla!




Svanstrecket hamnar på bild lite i förbifarten...




...medan den här, som icke mer kommer att lyfta från denna vår jord, är mer intressant. När jag fotograferar den är den bara ett fågelkadaver vilket som helst, men väl hemkommen när jag tittar på mina bilder konstaterar jag att det är en fågel jag aldrig sett tidigare. Ser ni den kraftiga näbben med det vita bandet över? Det här är en tordmule och den häckar företrädesvis på Karlsöarna och i Stockholms skärgård. På klippor eller klippstup lägger den sitt enda ägg. Denna pippi kommer dock aldrig mer att reproducera sig...




Så kommer vi då fram till vår vandrings slutmål, vi hinner helt enkelt inte längre för vi har för avsikt att vandra tillbaka också! Här blåser det lite snålt i våra nackar medan vi packar upp vår lilla matsäck och börjar spana efter säl.
Det tar inte så lång stund förrän den första dyker upp.
Sedan är de två...
Vi har inte riktig koll på hur många de till slut är, men i alla fall fyra som syns samtidigt. Knubbsäl? Gråsäl? Det har vi ingen aning om eftersom vi bara ser deras huvuden som nyfiket sticker upp ur vattnet en bra bit ut från land. De tittar på oss medan vi sitter på den kalla sanden, dricker vår choklad och fotograferar, och emellanåt försvinner de med ett plask ner under vattenytan, för att ett ögonblick senare poppa upp några meter längre bort.




Tiden rinner snabbt iväg i sällskap med sälar och fåglar, dagarna är fotfarande ganska korta och eftermiddagen sen. Nu måste vi packa ihop och traska i riktning mot bilen. Prästgårdsmadammens utrustning är tung. Min är lätt, det är jag tacksam över...

Nu är vi snart framme vid fyren. Inte så långt kvar till bilen. 
Jag hoppas att mina djupfrysta händer tinar upp innan Måkläppen öppnas på nytt nästa säsong. 
Om jag kan hålla mig så länge. Det finns ju faktiskt andra vägar i området som är tillåtna året runt!




God afton säger skogseva.

fredag 20 januari 2012

Tröst i öst


Vi gjorde oss ett ärende till Österlen.

I ett snöglopp som jag inte hade lust att fotografera, så onödigt tycker jag att torsdagskvällens snöande var. Nu när vi  redan var så långt komna i vårkänslor och planerings- planteringstankar.
I vår egen trädgård har snödropparna vuxit sig höga.
I en väninnas trädgård blommar mattor av vintergäck - i dag dock under ett femcentimeters snötäcke!

Nää... vi behövde tröstas och körde mot sydost och, faktiskt, ett snöfritt Österlen. 
Finns det något mer trösterikt än något gott att äta och något varmt att dricka?
Finns det något ställe i Skåne som är bättre på att fikatrösta än Olof Viktors?




Finns det något ställe som kan servera godare smörgåsar eller läckrare kakor och tårtor?
Fikatröst för ögat och gommen.




En icke alltför liten kartong fick följa med hem...


 


...med tröst till kvällskaffet om vi händelsevis fortfarande känner oss i behov av sådan.
Det gör vi säkert!


 


Och utanför Olof Viktors tittade en blek sol fram och berusade oss en gnutta.
Värmde oss lite lätt.
Gav en silkesmjuk glans åt de gamla kardborrarna. 




Och flödade med ett fullkomligt magiskt ljus över de kala fälten!
Vårvarning.
Våraning.




Hemma på Romeleåsen ligger det blöta snötäcket och döljer både snödroppar och vintergäck.

Men där under står de tryggt. I startgroparna!


God kväll säger skogseva

söndag 15 januari 2012

Fäladsmark


Här i våra trakter finns ett naturreservat som heter Dörröds fälad och om det kan man läsa:

”Dörröds fälad skyddades 1993 som naturreservat för att bevara en liten rest av de en gång så omfattande fäladsmarkerna på Romeleåsen. Huvuddelen av fäladerna hade planterats med gran under 1900-talet medan Dörröds fälad hade vuxit igen med främst hassel och björk. Området restaurerades och i dag betas åter halva området medan den andra halvan består av hassellundar där bland annat den sällsynta hasselmusen lever.”





Till fäladen körde vi i lördags även om vi faktiskt kan vandra dit härifrån. En trevlig vandring, som man företrädesvis gör när det är några fler plusgrader än det var i lördags. Det är definitivt behagligare att slå sig ner och njuta av det vackra enehagarna och sin ryggsäcksfika utan att riskera att dra på sig blåskatarr och lunginflammation. I lördags var vädret stiligt men styggt - käre maken höll på att frysa öronen av sig i den bistra vinden!

Hasselmössen låg och vintersov, men en flock dovhjortar på tio-femton djur var vakna och korsade vår väg, tittade lite misstänksamt på oss och hoppade sedan elegant över inhägnaden. Alla utom en som tvekade och till sist valde att springa utmed nätet, tills den försvann för våra blickar. När jag senare tittade på mina bilder såg jag att den hade ett fult sår på kinden - stackaren, den mådde säkert inte alls bra.




Genom dalgången i fäladen slingrar sig en bäck, som sedan vid Genarp rinner ut i Höje å. 
Bäcken kvillrade och porlade som om det vore vår...




Eftersom vi inte hade planerat att gå någon längre sträcka hade vi varken karta eller vatten med oss. Av olika anledningar blev vår runda väldigt mycket längre än vi hade tänkt och hade inte käre maken haft sitt goda lokalsinne hade vi fortfarande irrat runt bland enar och hjortar.




Sämre plats kan man irra runt på....


God dag säger skogseva.

fredag 13 januari 2012

Flyger och far...


Talgoxen gick in för landning...




...roffade i ilfart åt sig ett solrosfrö...




...och rundade häggen på väg mot tryggheten i en buske.





Samma runda tvåhundratjugotre gånger samma dag.

Om det inte är olika talgoxar förstås...


God kväll säger skogseva

(som skulle vilja ta fågelfotograferingslektioner alternativt fågeldresseringslektioner!)

söndag 8 januari 2012

Den trettonde dagen...


... lyste solen äntligen och lockade ut mig på en ensampromenad.
Åsens mark var lättfrusen med ett istäcke på vattensamlingarna lika tunt och lättknäckt som Creme bruleens
delikata bruna tak.




På nedfallna grenar växte det isblommor, eller ismossa av ett udda slag. Jag förmodar att det är vatten (eller sav?) som pressas ut ur grenarna och bildar de här istrådskaskaderna. Fenomenet har säkert ett namn och om någon händelsevis känner till mer om det så får ni gärna dela med er av kunskapen.




Den vackra dagen övergick i en seneftermiddag med den mest fantastiska solnedgång. Det var otroligt vackert hela vägen ner till sydkusten dit vi var på väg, och när vi kom i höjd med Hassle Bösarps kyrka fullkomligt glödde hela landskapet.





Hos dottern i huset i den Engelska Trädgården serverades en fantastisk trerättersmiddag:

- Pepparrotscheesecake med hjortron.
- Dovhjortsadel med lingonsky.
- Hallonkompott med vit choklad och youghurtcreme.

Goda viner därtill!
En riktig festmiddag som ett värdigt slut på helgerna.
Gissa om vi blev mätta...




Och sedan avslutades den absolut sista av julhelgdagarna med en årlig spelomgången av Riket. Precis som vanligt.
Som jag förlorade. Precis som vanligt!




God eftermiddag, säger skogseva.

tisdag 3 januari 2012

Ljusknappt


Nu är ävenså nyårshelgen överstånden och skönt är det.
Livet återgår till det normala, lite gråa och förutsägbara.
Vi eldar i öppna spisen och ägnar oss åt att vara förkylda.




Fåglarna får beskådas från insidan.
På utsidan regnar det. 
Min kamera har inte lust att få till någon skärpa i det obeskrivligt dystergrå och knappa dagsljuset.




Den är inte perfekt på mina bilder, men i verkligheten är den det.
Den papegojelika som sitter där i häggen.
Stenknäcken, Coccothraustes coccothraustes.



God fortsättning på er alla önskar skogseva