söndag 27 februari 2011

Wegner och Liv



Jag är lat och jag är slarvig. Ingen bra kombination alls. Jag skjuter gärna upp till morgondagen, eller ännu hellre till en väldigt obestämd dag i framtiden, det jag borde göra omedelbart. Av den anledningen finns det i mitt liv många halvfärdiga eller helt opåbörjade projekt. Jag har inga problem med att sätta tänderna (!) i roliga saker och jag har heller aldrig problem att dra igång trädgårdsprojekt, de må vara hur stora eller tunga som helst, det är bara inspirerande.

Men allt det där andra...

Lådorna som borde städas. Alla gamla pappersfoton som ligger i ett tråg, stort som en badbalja, i väntan på sortering - när tänker jag egentligen ta itu med dem? Jag är bra på enkla och snabba lösningar, men för lådor som ska städas och för foton som ska sorteras finns inga snabba lösningar därför får det vara som det är, osorterat och ostädat.

För ett halvår sedan köpte jag ett vackert tyg.




Det vackra tyget, som heter "Liv", var som alla andra vackra tyger dyrt som guld. Dynan i kökssoffan skulle få ny svepning var det tänkt.

Jag räknade lite fel och beställde dubbelt så mycket tyg som behövdes! Den månadens pension gick alltså till en svepning som inte ens var till mig själv utan till en kökssoffa!  När jag sedan kom hem med dyrbarheten kom mina lata och slarviga sidor fram. Inte var det nödvändigt att sy ett fodral till dynan, det gick väl precis lika bra att vira alla tygmeter runt och stoppa in lite vid kortändarna!

I sanning en snabb lösning!

Lättjefull och slarvig - men snabb!

Men i dag tog den lilla gnutta av mitt ordentliga jag som finns väl dold i något inre skrymsle fram symaskinen. Jag högg raskt (och lite på en höft - det kunde gått illa!) av ett stycke tyg till soffan, som sedan i racerfart syddes ihop till en soffsvepning.

Undersidan tål bara att inspekteras av skumögda varelser!



Av tygstycket som blev över sydde jag fodral till dynorna som ligger i skrivbordsstolarna. De vackra danska Wegnerstolarna som jag blev förälskad i på nätet och köpte utan att ha provsuttit dem!
De visade sig vara några av de mest obekväma stolar man kan tänka sig - väldigt vackra och väldigt obekväma! Den intrikat flätade stolssitsarna påminner starkt om hängmattor. Vackra hängmattor, sköna för ögat men icke för en bakdel om man så säger.




Stolen, den vackra men obekväma, har sedan den flyttade från Danmark till oss här i skogen, fått leva med att ha fula dynor på sina sitsar. Nu blev det ändring på det - stolsitsarna har fått nytt "Liv".

Lite stilvidrigt är det allt - jag undrar vad herr Wegner hade tyckt!

God afton önskar

Skogseva

lördag 26 februari 2011

Här rivs för att få luft och ljus

I skogen, några hundra meter från vårt hus, står ett stort grönt monster. Ett gallringsmonster som knipsar av träd i en rasande fart. Och ljuset når plötsligt ner till marken!


Skogsmaskinsbetarna sätter sina tydliga spår i de taniga granstammarna. De ratade klena och icke växtvilliga granarna. De som avlivades för att lämna plats åt kraftfullare exemplar. 



Björkhagen vid den igenvuxna dammen är också prydligt gallrad. Vilken fröjd det hade varit för änder, hägrar och svanar om några EU-slantar kunde bekosta en rensning av dammen, som inte på länge haft en synlig vattenyta.



Så här tätt var björkbeståndet i höstas. Inte ens vid klart väder var dammen synlig, så visst är det positivt med gallring. Skönt när ögat kan göra egna strövtåg utan att omedelbart hejdas av trädstammar. Och björket blir till ved som kommer att eldas upp i kaminer eller kakelugnar och därmed värma några stackars frusna skåningar.



Flera nya timmertravar har växt upp längs min vandringsväg. De doftar gott! Och tänk.. Jag tycker faktiskt att de är ganska vackra!



Visst har monstermaskinen dekapiterat träden på ett ganska vacker sätt!




God middag önskar

Skogseva

fredag 25 februari 2011

Det bruna kuvertet

Vi bor i ett gammalt hus i två plan. På nedervåningen finns ett stort vardagsrum/bibliotek, toalett, matrum och kök. På övervåningen en hall, ett gästrum, badrum, sovrum och en tämligen stor klädkammare.
Under kök/matrum har vi en källare som man når utifrån.
Vid uppfarten ligger en byggnad som rymmer förråd/arbetsbod, carport samt vår tvättstuga.
I trädgården mittemot kökstrappan ligger vårt älskade växthus.

Nu har ni fått en klar beskrivning över interiör och topologi!



För ett antal veckor sedan fick jag ett kuvert med de fröer jag beställt inför den vår och sommar som kanske, kanske kommer någon gång: http://skogseva.blogspot.com/2011/01/ett-brunt-kuvert.html. Sallad och citrongräs och annat smått och gott, men framförallt några hett åtrådda och väldoftande luktärter!
Alls icke de luktärter ni ser på bilderna från i fjol - nej, gammaldags blåa och vita med stor doft!



Nu är problemet bara att jag icke har en aning om var jag har lagt kuvertet med mina fröpåsar. I källaren? I klädkammaren? I uthuset kanske, eller i tvättstugan?

HJÄLP!

Hur många "bra" ställen finns det att lägga undan ett vadderat brunt kuvert i väntan på att det ska bli dags att så? Med tanke på hur det ser ut omkring mig alltså?
Med tanke på hur det ser ut i min hjärna finns det nog dessvärre ett obegränsat antal platser, den ena mer fiffig än den andra.



Jag håller huset tämligen välstädat. Ett brunt vadderat kuvert borde vid det här laget ha dykt upp. Jag har nämligen snokat runt. Dammsugit alla tänkbara ställen. Dragit ut lådor. Till och med sådana lådor som nästan inte går att dra ut - dom i den gamla sekretären.





Just nu känner jag mig som en mycket senil gammal dam som icke har koll på någonting!
Jag tror faktiskt inte att jag kommer att hitta mina fröpåsar även om jag vet att dom måste finns någonstans.

Men var, var, var?

Undrar Skogseva

onsdag 23 februari 2011

Nu blir det sådär snyggt gråblått igen..

Det snöar.

Igen!

Jag drar på mig långkalsongerna och åker iväg till prästgårdsväninnan.

Det snöar i allén också...



Prästgårdsväninnan, som redan är iförd långkalsonger, klär på prästgårdshunden ett varmt halsband och tar med mig och hund på skogspromenad.

Jag har ont i en tå!

Prästgårdsväninnan travar på i god takt - min tå och jag hänger med så gott vi förmår.

Prästgårdshunden känner inga som helst begränsningar och har inte ont i någon tå, hon bryr sig inte heller om att mossa, barr och ris fastnar i  mängd i svartpälsen. Hon traskar fram som en välkamouflerad soldat. Soldaten är väluppfostrad och sitter tyst och snällt på stigen och väntar medan prästgårdsväninnan och jag smyger på fåglar.

Några tokiga fåglar som gillar att bada mitt i vintern.



En del fåglar vill inte bada, de ligger och latar sig i den mjuka snön.

Men efter en stund börjar några av fåglarna att frysa om magen, de beslutar sig för att flytta till varmare länder, lyfter raskt och ger sig iväg.

Det gör vi också...



Hararna på ängen märker inte att det faktiskt är kallt och snöar ymning - de drabbas av vårkänslor och startar en boxningsmatch. Eller om det kanske bara jämför hur mycket de har vuxit sedan de sågs förra gången! 



Nu har min tå knalldött där inne i stöveln.

Men det gör inget, jag har fortfarande några kvar som lever.

De levande tårna tar mig genom det vackra och mjukt böljande landskapet.



Efter en stund är mina tår, prästgårdsväninnan och prästgårdshunden tillbaka vid startpunkten.



Vi går in i prästgårdsköket, kokar kaffe, skär upp bröd och fortsätter prata.

Inne i min ulltoffla ligger tån på lit de parade...

God afton önskar

Skogseva


måndag 21 februari 2011

'Sitta europaea'

Nötväcka 'Sitta europaea', som betyder europeisk hackspett.

Nötväckan har hälsat på flitigt i fågelbordet denna vinter. Den är grann och pilsnabb och har lite av ett inbrottstjuvsutseende med sitt svarta band över ögat. En minimedlem i 'björnligan' i Kalle Anka. Eftersom den är så snabb är den (tycker jag i alla fall) väldigt svårfångad, men i går placerade den sig vid solrosfröna och satt en lång stund och sprätte och skvätte, valde och vrakade innan den hittade det perfekta fröet som den snabbt flög iväg med för att mumsa på någonstans i den relativa tryggheten i ett buskage.


"Nötväckan är 15 cm lång. En kortstjärtad och kraftigt byggd fågel med förhållandevis stort huvud och lång, rak, mejselformad näbb. Översidan är blågrå och genom ögat går ett svart streck. Undersidan är hos hanen ljus med kraftigt rödbrunt på kroppssidorna och under stjärten. Honan är något blekare tecknad liksom ungfåglarna. Könen nästan lika. Den enda fågeln som kan klättra nedför en stam med huvudet före."




"Nötväckan förekommer tämligen allmänt i lövskog, blandskog och trädgårdar i södra och mellersta Sverige. Den är mindre vanlig norr om Dalälven.
Nötväckan äter insekter, larver, puppor, spindlar och under vintern gärna frön och nötter. Den är även en flitig besökare vid fågelborden.
Nötväckan är mycket högljudd och har ett flertal olika kontaktläten. Sången är ljudlig och genomträngande och består av en serie visslingar."




"Nötväckan häckar i gamla hackspettbon och i holkar, vars ingång den kan mura igen med lera till passande storlek. Honan bygger ensam boet med tallbarkflagor som läggs på en bädd av träflis. Honan matas av hanen under ruvningen."


 


"Nötväckan är en av våra mest utpräglade stannfåglar. Så vitt man känner till, lämnar de gamla fåglarna aldrig sina revir. Även ungfåglarna är mycket stationära. Den ungfågelspridning som sker, berör sällan några längre avstånd. Antalet häckande par har varit svårt att uppskatta, men man vet att arten har ökat kraftigt under perioden 1985-1993, då beståndet mer än fördubblades.
Nötväckan går i Sverige under flera namn: i Bohuslän blåspit, på Gotland murspit, i Närke trädrännare, musveta och eremit, ibland också grå hackspett, i Västergötland nötknäppare och nötpacka."

Fakta från Sveriges Ornitologiska förening, bilderna är mina egna.


God afton säger

Skogseva

lördag 19 februari 2011

Den sommar som var...

Det har fallit några korn nysnö...

Hela näromgivningen andas tristess och allt är dött och smutsgrått. En iskall snålblåst virvlar runt i grantopparna och solen som var framme en stund tillförde bara lite extraljus, absolut ingen värme. Småfåglarnas nyss påbörjade vårsånger har tystnat. Minusgraderna kräver stort födointag - det finns just nu ingen tid över för sådan flärd och sådant lättsinne som sångövningar.

Min längtan efter något grönt, något blommande, något positivt blev stor. Hur ser de gröna sommarfärgerna ut? Hur ser det ut när buskar och träd är fulla av löv? Hur ser trädgården egentligen ut när det inte är gråvinter?

Jag bläddrar i bildarkivet och blir överväldigad.

Överväldigad över hur stilig uppfarten är i skiftet maj-juni när snöbollsbuskarna, Viburnum opulus 'Roseum', blommar och de från början limegröna blombollarna efter någon dag övergår i rent vitt. De omgivande spireornas vita småblommande bågar är vissna när snöbollsbuskarna tar vid. Resultatet av planteringarna blev precis som jag hoppades - buskarna väller ut över grusgången och mjukar upp den tämligen raka uppfarten. Att snöbollsbuskarna på ena sidan gången redan är över två och en halv meter höga är enbart positivt!


Mer förvånad än överväldigad är jag över att det till slut blev en rabatt på baksidan efter allt elände med nyplanterade nävor som dog en efter en, och all kommunikation det i sin tur krävde med plantskolan. Flyinge Plantshop var dock serviceminded och bytte ut samtliga sjuttiotvå plantor! Allt annat hade egentligen varit otänkbart med tanke på att det är de som levererat nästan allt växtmaterial till vår trädgård som var så gott som tom när vi flyttade hit för elva år sedan!.



De nya plantorna etablerade sig väl och under högsommaren kunde vi njuta av blommande vita nävor, Geranium cantabrigiense 'St Ola' och Geranium phaeum 'Album', som såg ut att sväva mot den mörkare, skuggiga bakgrunden när vi betraktade dem från vår middagsplats i växthuset, som är placerat något lägre än nävrabatten. Under den sommar vi väntar på, den som just nu verkar så avlägsen, kommer nävorna kanske hinna att växa ihop till den heltäckande och kulliga matta jag hoppas på. Jag skulle så gärna vilja ha en låg buxbomshäck runt hela rabatten. Sticklingförökning kanske...



Banal tycker många, en romantiskt rodnande skönhet tycker jag, att paradisbusken, Kolkwitzia amabilis, är. Förra hösten beskar vi den hårt - den blev nästintill stympad - inför flyttning till en lite öppnare växtplats vid bersån, där den är tänkt att fylla ut ett tomrum och delvis dölja en ful brunn. Trots den omilda behandlingen blommade den i somras, om inte överdådigt så i alla fall snällt och tacksamt på sitt mjukrosa sätt. 



Framsidesrabatterna på ömse sidor om entrén var fram till förra hösten fulla av Geranium 'Jolly Bee'. En otroligt rikblommande och snäll geranium som dock blev väldigt hög. Så hög att den började klättra uppåt väggarna. Den klamrade sig fast i piprankorna och i buxbomsbuskarna, där det oväntat stack upp blå blommor på en och en halv meters höjd! Rabatten höll sig praktfull och vacker fram till början av juli då den föll samman av sin tyngd och bredde ut sig långt över sina gränser, det vill säga buxbomshäckarna, som till sist var helt dolda. Underifrån attackerade mullvad och sork, en del plantor hängde löst och fick förmodligen inte tillräckligt mycket vatten i den underminerade jorden, de började vissna och få höstfärg alldeles för tidigt. Jag fattade ett mordiskt beslut: Rabatten skulle slaktas! När äkthösten kom klipptes alla plantor ner, de flesta flyttades till prästträdgården men några fick stanna kvar. De sattes under äppleträden, där de kan få klättra så mycket och så högt de vill! Nu är rabatterna återplanterade med ormbunkar och ska kompletteras med något, inte alltför högt, vitblommande - om jag bara visste vad...

Jag undrar om jag kommer att sakna det ljuvligt blå rabatterna.



En överväldigande känsla var det att några gånger under sommaren kunna plocka upp egna potatisar! Släta, ovala, tunnskaliga och fantastiskt välsmakande. Av någon outgrundlig anledning var det premiär med potatisodling för vår del. Varför har vi aldrig gjort det förut? Godare potatisar har vi aldrig ätit än denna hemodlade 'Maria'. Riktiga högtidsstunder att äta dem med likaledes hemodlad dill. Alla ni därute som  plockar upp egna potatisar till varenda måltid under sommaren, år efter år, tycker säkert att jag är löjlig som yvs över några stackars egna potatisar, men för mig var det nästan ett underverk att det gick så lätt att odla en delikatess! I år blir det påbyggnad av odlingslådorna - 'Maria' ska få hålla oss med potatis - åtminstone under några sommarveckor. 



Den gångna sommaren var en god sommar för våra tre 'New Dawn', rosor som under många somrar tidigare varit svårt drabbad av rosrost. Nu lyckades de hålla sig friska och tillväxten blev äntligen någorlunda, vilket innebar att de två rosor som är planterade vid uppfarten nästan möttes uppe på portalen - något vi trodde att de skulle göra redan för fyra år sedan! Den blekrosa 'New Dawn' är, när den är frisk, en ljuvlig, väldoftande, men något skräpig ros. Inte den ros jag i dag skulle planterat där, men den är i sina bästa (och friska) stunder vacker mot det röda planket och portalen.



Är det så här grönt och underbart frodigt under sommaren? Levde jag inte i just det nuet? Var jag någon annanstans med mina tankar? Planerade jag nytt, förändringar? Det hade inte behövts, det var ju så vackert. Mina tankar var nog i plantskolan eller i en mullvadsgång. Åtgärdspaket för trädgården kanske! Vad jag behöver är en intensivkurs i 'Mindfulness'.

Men jag måste väl i alla fall ha sett hur pampiga de mörka skönheterna, Physocarpus opulifolius ’Diabolo’, smällspireorna var. Jo, det vet jag med säkerhet att jag gjorde. Jag plockade och plockade av de vackra mörka grenarna och satte i vaser tillsammans med blekrosa 'New Dawn' - en underskön kombination!



Och så kom högsommaren och med den Rosa Helenae 'Hybrida'. En rosstackare som för några år sedan flyttades från sin spaljé mot huset för att jag tyckte att den blev skräpig på sensommaren/hösten. Flytten bekom inte honungsrosen ett dugg, hon kastade sig glatt över det gamla äppleträdet, som blev hennes nya, och betydligt stabilare och mer klättervänliga, stöd.

Och så praktfullt hon blommade. Mängder av blommor på de grenar hon slängt ut över den gamla brunnen! Tusentals blommor genom hela äppleträdet! Stora blomklasar längst upp i toppen på äppleträdet!



Och doften som spred sig över hela trädgården; stark, söt, angenäm!



Hela sommaren genom blommade i min "hemliga trädgård" en speciell liten rabatt. En rar man kom en dag med en låda hemodlade tagetes, som planterades tätt, tätt framför de nepetor som redan fanns i rabatten. Jag tvivlade över resultatet, men det skulle jag inte gjort...



Resultatet blev en rabatt med en alldeles särskild lyskraft.

Jag har tagit frön av blommorna.
Jag ska alltid ha tagetes i den rabatten!




Nu är jag på bättre humör!

God middag önskar

Skogseva

onsdag 16 februari 2011

Tvålstaden Helsingborg


Helsingborg är, förutom mellandotterns hemstad, för mig en riktig lunch- och fikastad. Kanske för att det alltid blir ett besök på "lokal" av något slag när jag är där. Man pratar så bra när man sitter i "ickehemmiljö"! För mig är det fortfarande lyx att bli serverad en lunchsoppa på vit duk av en person som finns där bara för att just jag ska bli mätt och må bra. Och lyx är det också att få sitta med vuxen dotter och prata om livets glädjeämnen och allvar.

I Helsingborg kan man luncha på många olika ställen till exempel  här:



..vilket vi inte gjorde för vi lunchade här:



En alldeles utmärkt fisk- och skaldjurssoppa slank ner innan vi gick ut i Helsingborgsstaden och handlade nödvändigheter som denna medelhavsblå förpackning med väldoftande tvål:



härifrån:

och fräscht doftande gurktvålar från: http://www.terramidi.com/.



Allt inköpt i en butik som har det mesta som kan tänkas behövas för den dagliga kroppsvården!



Efter sådana mat- och doftutsvävningar återstod att fika med och pussa på pojkbarnbarn.

Och naturligtvis att klappa på hunden Arwen som njutningsfullt intog pallen med finfårskinnet.



Medan katten Qummin låg på soffans armstöd, mediterade lite över livets besvärligheter och på katters vis låtsades som om alla vi övriga i rummet över huvud taget icke existerade.




God afton önskar

Skogseva

söndag 13 februari 2011

Kortpromenad

Vintern försöker att få ett nytt fäste. Har vitpudrat marken i ett desperat come back-försök. Temperaturen har krupit en bra bit under nollstrecket och vinden vrider, vänder och böjer trädtopparna som morrar i den omilda behandlingen.

I diken och på sanka områden ligger nyis.



Nedanför huset har ett troll frusit fast i isen. Oförsiktigt att inte kliva upp ur gölen innan kylan återvände.

Jag struntar i trollet och vandrar in i skogen.

 

Någon har avnjutit en öl vid stearinljusets sken. Ett annat oförsiktigt troll? Ett troll som inte kan de mest elementära om att elda i naturen. Tända ett stearinljus på en stubbe som är full av torra granbarr - mitt i en granskog! 

Jag fnyser och går vidare...



När jag kommer ut ur den täta granskogen tittar solen fram ett ögonblick och får mossan på det kullfallna trädet att lysa.

Grön sammet...

I diket ligger isen vid kanterna men mitt i fåran porlar, kvillrar och far vattnet fram över sandbotten...



...och växtligheten på botten vajar som gröna plymer under iskanten.

Jag tror att jag vet vem som går segrande ur vinter/vår-striden!


God afton önskar

Skogseva


fredag 11 februari 2011

Dojon

Judokorna samlas i dojon.
Ska lyssna se och lära.
"Måste se vad som händer där borta."
Tårna kröker sig i spänning...



"Ni tar ett grepp runt er kompis och lyfter."



"Så här?"



Lite näsblod hindrar inte en sann judoka - och att ligga stilla i en kesa-gatame går bra även om blodet flyter.


Samma fasthållning utan näsblod!



Kan detta vara ett försök till en o-uchi gari?

 
 

Nu samlar vi ihop oss!



Vi rättar till våra dräkter..



..sträcker på oss..



..och hälsar!




Adjö säger

Skogseva