SLB och Charolais

När jag var ett litet barn kände jag bara till en enda sorts kor och de var svartvita. Jodå, det fanns visst en annan sort också. De var bruna och dom fanns egentligen inte i Skåne. Bruna kor bodde i Stockholm och var märkvärdiga. Svartvita kor var skånska och bodde och betade i de skånska hagarna. Jag tyckte om kor.




Dessa ljuvliga kor hälsade vi på häromdagen. De bor i hagen
utanför käre makens dotters hus, inte långt härifrån.

När jag var nio år gammal, hade pinnben, pinnarmar och spikrakt hår, bodde jag på landet några somrar. Jag fick hämta korna på betet när de skulle hem och mjölkas. Frivilligt skall tilläggas så att ingen blir anklagad för att ha satt mig i något så otillåtet som barnarbete. Där gick denna lilla pinniga tvärhand i arla morgonstunden över stock och sten för att hämta den svartvita flocken om sisådär tjugo kor. Grindar skulle öppnas och stängas igen, det var noga. Det var en bit att gå, men jag underhöll mig själv med att sjunga. Jag sjöng så vackert. Och högt! Eftersom ingen lyssnade kunde jag sjunga med lite darr på rösten, det lät extra bra:

"Morgon mellan fjä-hällen.
Hör hur bä-häck och flod,
sorlande mot hällen,
sjunga Gu-hud är god.
Gu-hud är god."

Det var den vackraste psalm jag visste. Varför jag sjöng psalmer vet jag icke. Jag sjöng också, där jag gick med en stor käpp i handen som jag skulle peta kossorna i baken med om de stannade:

"Vårvindar friska, leka och viska
lunderna kring likt älskande par.
Strömmarna ila, finna ej vila
Förrän i havet störtvågen far.
Klappa mitt hjärta, klaga och hör
vallhornets klang bland klipporna dör.
Strömkarlen spelar, sorgerna delar
Vakan kring berg och dal."

Det var så vackert när jag gick och sjöng. Jag förstod inte precis vad jag sjöng, men det var vackert. Och lite vemodigt. Jag fick nästan tårar i ögonen. Att vakan var taltrasten hade jag ingen aning om då. Trodde att det var något slags trolltyg som sträckte sina armar vida omkring...

När jag hade sjungit för mig själv en lång stund kom jag fram till den sista grinden, öppnade den och om jag hade tur stod korna och väntade innanför. Om inte - ja, då fick jag springa runt på mina pinnben i hagen och samla ihop dem! Fösa dem mot grinden, öppna grinden och sedan springa fram och tillbaka för att hålla samman flocken tills vi kom till lilla vägen som ledde fram till gården. Den vägen var kantad av gärdsgårdar, så där kunde jag slappna av och behövde bara då och då peta till en morgontrött kossa, som pausade lite för länge.




Jag tog mängder av foton på Charolaiserna. De var nyfikna
och stod stilla och tittade på oss, som om vi kommit från en
helt annan planet!

Väl framme vid "lagårn" visste korna vad som gällde och hittade själv till sina platser och sitt kraftfoder. Och om de händelsevis ställde sig på fel plats fanns det en anställd "kogubbe" som morrade och hojtade, tills kossan fann för gott att placera sig rätt. Och alltid var det någon kossa som halkade i en kobladda där hon sprang runt för att hitta sin plats. Sedan blev det ett hemtrevligt rasslande om kedjorna när korna tjudrades vid sina platser. Det fick jag inte göra - det var för farligt!

En liten nostalgitripp bakåt i tiden - sisådär en 58 år!


En god eftermiddag och kväll önskar


Skogseva