Ockupanter

Bland våra kryddväxter fanns för några år sedan en stor vinruta. Trevlig att se på med vackert flikiga blad, söta gula blommor och välbesökt av humlor och bin. Den blev stor. Vinrutan. Fyllde upp ett helt fack i kryddlådan. Bredde ut sig över vinterkyndel och isop. Vi kunde inte konsumera hela vinrutan. Vinruta är giftig i stora mängder. Vinrutesmaken är lätt bitter. Det finns inte så rasande många recept där vinruta ingår. Hon var alltså inte så rysligt användbar den kära vinrutan. Men dekorativ. Helt klart dekorativ.
























"Ruta Graveolens" efter regnet. Så här står det om vinruta:
"Te på örten dämpar sexuella lustar och odlades flitigt i klosterträdgårdarna."


Plötsligt en dag upptäckte jag att vinrutans doft inte längre var så angenäm. På sensommaren drog den åt kålhållet till. Det började lukta om kryddlandet i stället för att dofta. Kållukt. En ganska stark kållukt dessutom. Helt klart icke angenämt - något måste göras. Vi grävde upp vinrutan. Kastade henne på komposten. Sade till varandra: "Så, nu glömmer vi bort henne, hon var inte bra för oss. Inga illaluktande växter får finnas i vår örtagård!"



















Så här kan hon också ser ut - när hon skakat av sig regnvattnet.

Men vi hade räknat ut vinrutan för tidigt. Hon hade minsann inte sagt sitt sista ord. Hon kröp tillbaka från komposten och slog sig ner vid väggen bakom kryddlådorna i stället. Växte där i smyg. Jag drog bort. Hon kom igen - hade väl hunnit yngla av sig. Blev starkare och starkare. Jag gav upp! Nu har vi en stor och präktig vinrutebuske vid väggen. Större än den som växte i kryddlådan. Och vad hon växer i vet jag inte - där hon planterat sig finns inget annat än makadam! Nu får hon dock stå där hon står. En sådan envishet och tapperhet går nog aldrig att kuva!



















Om man gör sig omaket att fotografera vinrutan mot en svart
bakgrund lyser de gula kronbladen extra vackert.

När jag tänker efter har vi haft ytterligare en ockupant. Gul så klart. Jag hade köpt ett par plantor nunneört och planterat vid foten av lejonkrukan. Jag tycker om nunneört. Jag tycker egentligen inte om gula blommor i min trädgård, men nunneörten är lite oskyldig på något vis. Jag vill så gärna att hon skulle trivas hos oss och breda ut sig som en frans runt krukan.





















"Corydalis lutea"

Det ville inte nunneörten. Hon trivdes icke! Klen och mager var hon trots att hon stod planterad i bästa tänkbara jord. Inne i Lund bodde det en kraftig och frisk planta på trottoaren mellan några stenar! Icke en jordgnutta där! Jag såg den dagligen när jag gick till mitt arbete och när jag kom hem bannade jag vårt bleka och bortskämda exemplar. Till sist tröttnade nunneörten på mitt tjat och försvann. Gick upp i rök! Då hade det gått så lång tid att jag enbart var tacksam att den trista plantan icke längre fanns hos oss. Jag hade definitivt tröttnat på gula blommor och hade ingen önskan att odla fler i den färgen.

Nunneörten hade dock bara försvunnit från den plats hon uppenbarligen inte gillade. Hon drog upp sig med rötter och allt och hoppade upp i krukan! En sann ockupant. Där fick hon stå något år eftersom hon varit så företagsam, men nu är hon sedan länge saligen insomnad = mördad.

























Jodå, det finns en gul blomma hos oss. Vi köpte en gul ros som vi
bedårats av vid ett besök på Bosjökloster - en väldoftande "Aicha".

God middag önskar

Skogseva