Larv

Jag hade ett allvarligt samtal med en fet, grön larv häromdagen. Den for fram som en vettvilling i växthuset och knaprade i sig av mina växter. Den hade slagit läger i blomlådan med "Muehlenbeckia axillaris" och trodde inte att den syntes mot allt det gröna. Och den åt och åt. Tuggade i sig hela blad och tuggade i sig halva blad. Svängde sig i Muehlenbeckians långa lianer hårt fastklamrad med sina korta, feta ben - helt olika Tarzans. Jag rev bort hela lianen med fetlarv och allt och satte mig ner vid bordet och försökte prata förstånd med den oönskade gästen...



..som låtsades att den inte hörde och att jag inte fanns. Jag
höjde rösten eftersom jag var osäker på om larver har öron
eller ej..



..då vände den sig föraktfullt om och började promenera
bort från mig. Jag ändrade taktik och bönade och bad
snyltgästen att ta sitt förnuft tillfånga och bosätta sig
någon annanstans. Berättade om allt det goda gröna som
finns utanför växthuset. Beskrev saftigheten i bladen
där ute, och talade om för den att vitaminhalten i det
gröna säkert var mycket högre utanför glasrutorna än
innanför.



Larven vred sig av obehag inför mina tirader och försökte
avlägsna sig österut och bort från min röst. Min vrede steg!
Nu talibanerade jag och hotade den till livet om den inte tog
sitt förnuft tillfånga och gjorde som jag ville!

Larven vände sig om och sköt iväg en perfekt formad kula
ur sin bakände! Föraktet för mina ord och mina hotelser
kunde inte vara tydligare. Men med den gesten beseglade
larven sitt öde. Jag bar ut den ur växthuset, placerade den
på gräset - och satte en hård klack på den...

God middag önskar


Skogseva