De kinesiska konstnärernas alster gav inte mig så mycket mer än ett intryck av de till fullo behärskade användadet av orange färg. Nu tänker jag (felaktigt?) alltid på om jag själv skulle vilja ha tavlan, om jag hade stått ut med att leva ett dagligt liv med den, om den tål mer än ett tillfälligt ögonkast.
Detta är det enda av utställningens alla verk som jag verkligen fastnade för. Konsnären heter Liu Ye och tavlan "She isn´t afraid of Mondrian".
När jag betraktar ett konstverk vill jag att min fantasi ska få vingar och flyga ut och in i bilden. Jag ska inbjudas att göra egna tolkningar och, om jag så vill, analyser.
Ett hus ska inte bara vara ett hus. En trädkrona ska jag kunna dölja mer än fåglar. Det ska inte vara uppenbart var vägen leder. Det måste finnas spänning.
Denna tavla har allt. Underbar komposition. Mängder av detaljer. Jag hittade en ny figur i tavlan i dag som jag inte sett förut - precis så ska det vara.
Och färgerna! Vilka vackra, varma, kalla, lysande färger!
Ett underbart blått lugn i bildens övre del. En meditativ skuggning av ett rofyllt ansikte.
För mig en vacker och åtråvärd tavla.
God middag önskar
Skogseva
Mycket vackra färger, men djävulen där nere skulle ge mig mardrömmar. Det hjälps inte att han försöker dölja sitt rätta jag genom att sätta på sig vingar. Kram från storasyster
SvaraRaderaStorasyster: I min värld (som ett barnbarn brukar säga) är den lille blåe djävulen Mr Mondrian himself. Däremot står det en skum typ och håller i rutbrädan...
SvaraRaderaKram från lillasyster