Raskt i väg upp till vår närliggande damm för att fotografera det vintriga. Ser ni att jag mötte ett rådjur på min väg upp för kullen? En bättre rådjursbild kan man säkert åstadkomma, men denna är nästan "skjuten från höften".
Svartedamm låg stilla och tyst. Djupfryst och övergiven av allt vad liv heter.
En blek sol lyste över delar isen,
medan det mesta av dammen var blåskuggad.
Som fastfrusna taktpinneslag...
Jag tänkte mig en sneddning genom skogen när jag var färdig med mitt fotograferande. Detta är en väg vi normalt inte väljer eftersom den är svårframkomlig med bitvis tät granskog. Ett perfekt tillhåll för hjortar och vildsvin.
Här gällde att tränga, ja tränga sig fram... Snön daskade mig ovänlig i ansiktet och föll blöt och obehaglig innanför tröjkanten. Jag gick inte precis tyst fram i den täta skogen, så vildsvinen och hjortarna höll sig på avstånd.
När jag kämpat mig ut ur det nästintill ogenomträngliga valde jag den bredaste viltstigen. Den som gick ungefär i den riktning jag skulle...
Nästan ungefär. Inte riktigt. Jag gick en gnutta vilse... Trampade genom isen och blev blöt om en fot. Det var sankt på sina ställen på min irrfärd.
Jag var ju inte långt hemifrån precis, men lyckades (som vanligt) välja just den där viltstigen som gick lite, lite åt fel håll. Men jag hittade rätt till sist! Just när jag på allvar började undra var jag var någonstans...
Och här hemma hade kylan skördat ett fågeloffer. Eller hade bofinken flugit in i ett fönster? Det händer dessvärre ganska ofta. Stackar lilla bofink, nu är ditt liv slut.
I morgon gräver vi fram något ur kuriosakabinettet.
God middag önskar
Skogseva
Kära medsyster
SvaraRaderaSamtidigt med ditt irrande gjorde vi sammaledes några hundra meter därifrån.
Det som för vår del skulle bli en kort promenad (på andra sidan vägen) blev något längre än planerat sedan vi lämnat de markerade stigarna. Men med maken i sällskap hittade vi förstås rätt. På egen hand hade jag garanterat gått vilse på riktigt.
Var rädd om dig och sköt om dig, så kanske vi möts på riktigt någonstans under det år, som jag hoppas ska bli riktigt gott för dig!
Kramar
Eva
Kära prästgårdsmedsyster:
SvaraRaderaNär jag är ute och travar hoppas jag alltid att jag ska möta dig bakom nästa vägkrök - men det gör jag ju aldrig. Jag skulle garanterat känna igen dig, särskilt om du har en lurvig hund vid din sida. Jag fortsätter att trava på "mina" skogsvägar och titta efter dig...
Du har tydligen, liksom jag, ett dåligt lokalsinne och, liksom jag, en make med desto bättre sådant. Är det månne manligt/kvinnligt? Är det månne någonting med att vi, som kvinnor av en tidig generation, inte har gjort lumpen? Att vi inte varit utslängda i skogen med kåsa, elddon och sovsäck och förväntats överleva och dessutom hitta tillbaka till baslägret?
Jag önskar dig hälsa, hela tänder och ett fridfullt liv i det decennium vi just trätt in i.
Kramar från
Eva