Isvindar och missförstånd

Det blev illblåst i går kväll. Pep och ven runt knuten som av onda och osaliga andar. När vi tittade ut i morse hade vinden flyttat den hårdpackade snön och format nya drivor där det tidigare inte fanns några och blästrat fram barmark där det tidigare låg tjockt med snö. Jag börjar ana vidden av sork och mullvadars fria härjningar - usch! Temperaturen hade stigit till ett par minusgrader. Ljuset var vintervackert. Och visst var det en halo runt solen... Mitt jag ville ut i styggvädret och fotografera. Tjockkläderna togs på i många lager. Kameran fick ett ben och följde med. Maken och jag gjorde upp om en upphämtningsplats där vi skulle ses efter fyrtiofem minuter.





Vi var inte många som var ute i det stygga vädret. Det var jag och ett par dovhjortar som jag mötte ett par hundra meter från hemmet. Mamma och barn som var ute och letade efter något att äta till lunch? Tuffa tider för viltet.





Efter ytterligare ett par hundra meter hade jag denna utsikt när jag vände mig mot höger. Den stora och pampiga boken har dekorativa bokollonskal som sitter kvar på grenarna.




Hundra meter längre fram står ett träd som är övervuxet med murgröna. Så vill jag att våra kapade almstubbar skall se ut så småningom. Gröna året runt.




Högsta punkten på lilla vandringen. Oavsett hur vädret är blir jag smålycklig när jag kommer hit upp och mitt öga kan blicka långt, långt utan att något skymmer eller är i vägen. Men landskapet är föränderligt och ingen utsikt är beständig - Nobilisgranarna som planterades för några år sedan är på väg upp i rasande fart.

Uppe på höjden syntes halon runt den bleka solen väldigt tydligt men kameran hade svårt att ta in hela fenomenet - det fick bli styckevis och delt...




Vindens framfart hade nog inte varit så svår trots allt, jag tror att denna grenen låg här förra gången jag passerade också.

Här börjar vandingen ner mot "låglandet". Genarp skymtar i bakgrunden.

Nere från höjderna!

Detta är en annan "vackerplats" som jag har en speciell känsla för. Och ljuset i dag var ju inte precis förfulande!

Här har jag vänt mot höger och är på väg mot mötesplatsen. Nu var vinden inte nådig. Jag hade den dock i ryggen vilket jag var tacksam över. Som ni ser har vinden sopat fälten rena.

Och mitt i detta vindpinade och bistra vinterlandskap sprang en flock nyutsläppta islandshästar glatt omkring i en hage. Rullade runt i snön och jagade varandra gnäggande uppför en backe. Såg lyckliga ut. Det finns trots allt djur som är välskötta och har det bra också...

Skånskt, vackert och illkallt var det sista biten fram till stora vägen. Isvinden blåste från sidan och jag hoppades att käre maken redan var på plats med bilen.

Det var han inte!

Detta var mötesplatsen. Trodde jag. Maken fanns på en helt annan väg och letade som en galning efter mig. For runt och tittade efter mina fotspår. Blev smått ängslig och trodde att jag kanske låg bruten någonstans. Körde tillbaka till vårt hus. Körde till affären i Genarp för dit skulle vi och kanske hade vi missförstått varandra...

Och jag stod vid stenen och började frysa svårt. Såg för mig långa vägen hem. Uppför! Med vinden i ansiktet.

Jag väntade vid pass en kvart sedan vände jag och började gå mot vinden och mot hemmet. Hann femtio meter när käre maken kom tutande på vägen. Återseende blev glatt för oss båda och båda var vi lättade. Maken över att inget hade hänt mig och jag över att få komma in från kylan.

Och min mobiltelefon låg hemma i väskan...

God middag önskar

Skogseva