Jag har varit en judoka

För tjugotvå år sedan levde jag ensamliv ett par år. Jag var nyskild och ville ta igen allt det där som jag aldrig hann uppleva i min ungdom eftersom jag gifte mig redan som artonåring. Jag levde loppan och testade allt som jag tyckte var roligt! Och nej... jag testade inga droger starkare än vin, jag hade roligt ändå.




Jag vill hoppa fallskärm, men av olika anledningar blev det aldrig så. Någon på min dåvarande arbetsplats skulle börja med judo. Intressant. Jag visste knappt vad judo var för något så judo fick det bli! Allt okänt var spännande. Vi var fyra arbetskamrater som ville prova på. En sammetsögd och vänlig kanarier blev vår instruktör. Denne mjuke och sympatiske man hade den största galoschhaka jag någonsin skådat, han skulle kunna hälla i sig soppa utan att öppna munnen... Praktiskt? Kanske det.





Galoschhakan började med att lära oss fallteknik. Inte svårt alls, tyckte vi och ville avancera till mer komplicerade övningar. Och framför allt ville vi ha JUDODRÄKTER.





När dräkterna äntligen anlänt och vi tog på dem för första gången kände vi oss som riktiga "judokor". Här skulle kastas! Här skulle hållas fast! Och visst gjorde vi framsteg.

Jag blev speciellt duktig på en fasthållning som heter "kesa gatame". Jag var stark och oövervinnelig. Tänkte minsann visa att inte ens den galoschhakade skulle kunna hålla fast mig i något judogrepp. Jag var fasthållande men kunde inte hållas fast. Slingrade mig som en ål i den galoschhakades grepp. Var på väg att komma loss... Galoschhakan satte in en stöt. Visade att judo verkligen är den "mjuka vägen" att övervinna sin fiende. Satte in stöten i min mage. Galoschhakan hade en väldigt hård och bestämd armbåge. Luften gick ur mig totalt. Fel håll så att säga. Då funderade jag starkt på att sluta upp med judon!

Men skam den som ger sig för sådana bagateller! Vår lilla grupp hade roligt både inne i "dojon" och utanför när vi gick på lokal och åt och drack efter träningen.

Så småningom var vi så duktiga att vi fick våra gula bälten! Verkligen inte mycket att skryta med, men då var det roligt att få lägga av nybörjarbältet och ståta med ett i färg. Det blev en firarkväll då vi vände upp och ner på lilla Kalmar och då våra gula bälten användes som triumffanor när vi drog genom staden mer och mer ölrusiga och mer och mer högljudda...

Mitt judoäventyr slutade med att jag i ett kast bröt min "pektå". En bagatell kanske men jag tyckte att det var dags att sluta - det fanns ju annat att prova på!

Nu har en liten sjuåring börjat träna judo. Vi har redan haft en första diskussion om bältesfärgerna. Hoppas att han inte tröttnar innan han fått det gula bältet...

God middag önskar

Skogseva