Ett styck paket överlämnades vid frukostbordet.
Ny omgång snö - när kom den?
Ingen tidning.
Käre maken är ju, som de flesta som gästat oss vet, mycket duglig i köket. Att steka tills perfekt temperatur uppnåtts, att koka lagom al dente eller till smältande mörhet, krydda, bryna, stuva, sautera, flambera - allt detta kan käre maken.
En sak kan dock icke käre maken och det är att binda upp stekar! Första gången jag såg hans uppbindningsteknik föll jag ur stolen av skrattparoxysmer, något vildare surrande av ett stackars litet köttstycke haver aldrig skådats. Trådarna löpte härs och tvärs och makens händer for som lärkvingar för att snärja och binda fast det kostycke som förmodligen legat dött och orörligt i flera veckor.
Maken blev lite stött över mitt råa skrattande och utför numera alltid uppbindning i avskildhet i köket. Jag tillåts icke närvara vid proceduren...
Det är nämligen så att jag kan! Det är väl snart det enda jag hade kunnat utföra i köket om jag hade tillåtits göra något där. Binda upp en stek. För att hålla liv i färdigheten gjorde jag en snygg uppbindning av käre makens present så att den såg ut som en väl uppbunden fläskfilé!
Paketet innehöll en pepparkvarn av en sort som tydligen är ett måste för somliga. Maken till exempel. Svart för att passa inredningen i matrummet, ett tramsigt måste för mig.
Paketet uppackat. Mottagaren glad.
Snöskottningen, den tjatiga och ofrånkomliga, avklarad.
Liten övernattningsväska packad och klar.
Nu kör vi!
En bit bort på vår lilla väg höll jägarna på att lasta in dagens skörd i en bil.
Pyrschjakt.
Skare på snön.
Tungt för hundar, tungt för hjortdjuren.
Om någon liten tid står det en kvinna eller en man i ett kök och binder upp en hjortstek. Snyggt och prydligt eller kors och tvärs som en drucken spindel.
Vi körde norrut. Eftermiddagen slutade med en solnedgång som var bedövande vacker.
Och medan solen dalade och kylan blev isande påtaglig checkade vi in på Hotell Kullaberg.
Vi hade fått ett erbjudande.
Två övernattningar till ett lågt pris om vi förband oss att ta del av information om "partnership" av lägenheter.
Så ointressant för vår del.
Men man kan ju alltid behöva luftombyte.
Vi blev tilldelade ett mörkt, litet rum mot baksidan! Vi skulle minsann inte ha något fint rum, vi var ju där på lågprisövernattning.
Jag blev irriterad. Käre maken, som aldrig vill "bråka" satte sig i en stol i trista rummet och väntade medan jag gick iväg på en förhandlingssafari.
Jag haffade någon halvansvarig och frågade, mycket vänligt, om det var möjligt att ge oss ett annat rum. Vi tyckte nämligen att rummet var lite mörkt. Lite deprimerande. Vi skulle kanske aldrig mer bli glada om vi var tvungna att övernatta i just det rummet. "Carmen" hette det minsann. Vi ville inte bo i "Carmen"...
En helansvarig hämtades och allting löstes på bästa och vänligaste sätt.
Vi fick detta rummet i stället.
En svit med skotskrutiga tapeter!
Men stort och rymligt.
Egen balkong som vi kunde använt om det varit sommar.
Sviten låg i annexet.
Och utsikten från rummet var skön för ögon vana vid skog!
Inget baksidesrum.
Inte trångt.
Vad gjorde det att vi fick gå en bit i iskylan, vi slapp att frotteras med andra boende. Tyst och lugnt.
Bara änderna som snattrade lite försynt några gånger under natten.
Det fick de så gärna.
Jag sov gott ändå...
God kväll önskar
Skogseva
(Trådbilden är stulen)
