Larv

Jag tog en promenad på kvällen. När jag promenerat runt kröken mötte jag en larv. Larven satt så frusen och tyst och stilla på sin gren.

"Vad gör du ute i kylan lilla larv? Har du inte gått på fel håll. Uppåt i stället för nedåt. Upp mot det förrädiska ljuset. Det kalla ljuset. Du borde nog stannat kvar nere i det torra gräset under snön. Vad gör du där på grenen med de hårda isklumparna i din päls och hur länge har du suttit där egentligen? Ditt blod måste flyta väldigt långsamt i dina larvådror. Om du inte skyndar dig nedåt mot det torra gräset kommer ditt liv att ta slut här och nu. Då kommer du aldrig att få genomgå din metamorfos och bli den fjäril som var ditt mål här på jorden."





Larven gjorde en försiktig rörelse. Vände sitt huvud mot mig och bugade lätt. Visst var han lite stel i ryggen, men en bugning var det. Hans röst var liten och tunn. Eller var det vinden jag hörde...





"Ett misstag. Ett stort misstag! Jag valde fel väg. Tänkte sol och värme. Tänkte ljumma vindar. Men här uppe fanns bara ljus - ingen sol och ingen värme och vindarna är isande kalla. Jag fryser. Jag fryser och jag är trött...

Jag faller..."





Och så föll den lilla larven ned på den isiga snön. Rullade ihop sig till en liten hårig boll och tänkte ge upp. Nedkyld. Trött. Orkade inte sitta där på sin gren och vänta på värmen som skulle tina hans frusna livsandar. Vårvärmen som inte kom. Inte den dagen...

Jag lyfte upp den lilla larven, makade undan snön så att jag kom ner till fjolårsgräset och där under några grässtrån placerade jag honom så torrt och skyddat jag kunde. Larven suckade lite och rullade ihop sig ytterligare.

Jag tror att han somnade..

Den lille stackaren...


Skogseva