Vårtecken!

I går var jag duktig. Syster Duktig. Promenerade ner från vår ås till närmsta by åtta kilometer bort. Normalt absolut inga konstigheter med det. Normaltillståndet barmark rådde emellertid icke. Underlaget var av vidrigaste tänkbara sort. Fruset, hårt, blankt.

Mina broddar dog härom veckan...





Några som inte hade broddbehov var en flock gäss som flög över mitt huvud. Vadan och varthän? Ett någorlunda öppet fält med uppstickande embryon till strån kanske. De skrek något, men jag hörde inte vad...





Trädgrenarna var fullhängd av droppformade kristaller. Fruset vatten på väg att tina i solen. Små uppochnerspeglar i naturen.





Stora granar blir till små strån i naturens egna skrattspeglar.





För en gångs skull låg "vildsvinsängen" i full sol. Det var länge sedan. Var vildsvinen höll hus just då vet jag inte, men de hade lämnat uppbökade gropar efter sig. Jag hoppas att de hittade något ätbart, jag önskar inte svältdöd ens åt ett vildsvin.





Högt upp i trädtoppen satt korpen och bevakade min framfart på stigen. Det fick han så gärna göra. Jag tappade ganska snart intresset för min favoritfågel när jag hörde ett efterlängtat ljud.

Jag stannade upp en lång stund för att lyssna.

Jag vet ju så väl hur hon låter, men kunde det verkligen... Var det verkligen så...

Jo, det var det!

LÄRKAN!

Lärkan sjöng högt uppe över den öppna vildsvinsängen!

Så nu spelar det ingen roll om snön ligger kvar, om det blir nya minusgrader, om det snöar igen. Lärkan är här och då är det definitivt VÅR!

Efter det ljuvliga våtecknet gick den sista sträckan till träningslokalen lätt som en plätt och träningen blev en barnlek.

En lärka betyder så mycket...


God middag önskar

Skogseva