Präktiga svarta byxor i tjock ullkvalitet med likaledes svart och tjock långärmad jumper på sommarutflykten.
Ömtåliga mockaskor i hällregn.
Barhalsad och tunnklädd i blåst och kyla.
Alltid, alltid felklädd.
Måndagens stillasittande skulle sonas med långpromenad. Solen sken utanför fönstret. Om solen skiner är det varmt. Om det är varmt behöver man inte ta på sig så mycket kläder. Då kan man lämna mössor och vantar och halsdukar hemma. Om solen skiner är det väl vår...
Det var vår en helt kort bit. När jag kom ut på den långa raksträckan var det inte vår längre. På raksträckan härjade vinden. En vintervind. Ishavsvind. Den bet mig i kinder och öron. Händerna kunde jag stoppa i fickorna. Det gick inte med öronen som hotade att frysa sönder och falla av från huvudet.
Jodå, jodå...visst var det plusgrader. Det var bara det att plusgraderna blåste bort från mina kinder och mina öron. Solen började dra sig tillbaka bakom molnen. Hon frös nog hon också i blåsten.
Det var till och med sjögång på vägens vattenpussar! Att se vattenpussar på vägen var i och för sig positivt. Vattenpussar är bättre än snödrivor.
När jag äntligen kom in i skogen igen, började det snöa! Ingen halsduk, inga vantar, ingen mössa. En timmas promenad från hemmet. Det var synd om mig.
Jag pausade under en väldoftande Nobilisgran och försökte vänta ut snön. Vänta ut snön! Så dumt! Om jag är ute och går utan vantar, mössa och halsduk slutar det naturligtvis inte att snöa. Inte förrän jag kommer hem i alla fall.
Jag petade hål på en av blåsorna på granens stam...
...och tröstade mig lite med att sniffa på den aromatiska nobilskådan.
Jag fick kådklet på näsan. Såklart! Jag frös. Var utan mössa, vantar och halsduk och hade en nästipp kletig av kåda. Nobiliskåda, men ändå!
Det var bara att bita i det sura äpplet, ta sig i kragen och rycka upp sig. Ut i snön och trava mot hemmet. Med halkskydd på den ena stöveln. Det andra hade jag tappat någonstans.
Sista biten var slirig för en person med halkskydd på hälften av sina stövlar. Söndertrampat, isigt och styggt uppe på höjden. Vad hjälpte det att det slutade snöa och vad hjälpte det att jag passerade en hage som lyste somrig av vitstammiga björkar.
Efter en stund tappade jag det sista halkskyddet. Jag tog upp det och stoppade det i fickan. Finns det inga fungerande halkskydd? Ska man behöva binda fast dem med rep och remmar?
Nu är jag i alla fall hemma.
Solen skiner utanför fönstret.
Men jag blir nog aldrig mer varm...
God middag önskar
Skogseva
Och sådana halkskydd rekommenderade du mig. Bra att jag inte har köpt några ännu. Jag blir väl inte färdig till det förrän snön är borta. På tal om din klädsel idag - hur gammal är du? Kram från storasyster
SvaraRaderaStrasyster: Nä, köp dem för allt i världen inte! Jag har tappat dem mängder av gånger sista tiden - nu får det vara så för i år.
SvaraRaderaKläderna.. Suck...
Kram från lillasyster
Ja, det är inte utan att jag också blir lite ”mammigt” förmanande:
SvaraRaderaMen kära lilla du, du vet väl att det inte är sommar för att solen tittar fram och att man ska behålla vinterkläderna så länge man kan.
Jag ryser när jag tänker på, att du traskade runt utan både mössa och vantar. Jag frös som en tok när jag skulle ta några ynka foton i trädgården.
Men trots det blir jag blir varm över hela kroppen när jag ser på dina fina foton.
Stora, varma kramar från
den Eva, som alltid är inställd på att det är JÄTTEkallt och klär sig därefter.
Prästgårdseva: Och jag som alltid ville vara först med knästrumpor om våren. Det hade alltså inte gått med dig som mamma!
SvaraRaderaJo, det var dumt - jag erkänner. OCH.. jag kommer förmodligen att falla död ner i lunginflammation om några dagar. Eller också var promenaden härdande i all sin stygghet. Du är en raring med din uppmuntran!
Någorlunda varma kramar från mig.