Jag kunde tänka mig roligare saker att titta på och gick lite halvförstrött in i en zoo-butik för att fördriva tiden. Strosade bort mot fiskavdelningen...
Jag hade kameran hängande runt halsen - vilken tur. Jag har aldrig varit särskilt begeistrad i akvariefiskar, men nu... Jag blev helt betagen!
Vilka fantastiska små underverk som simmade runt innanför glasen. Färg, form, mönster. Surrealism och kolorism. Snälla fiskar, stygga fiskar. Timida och vänliga eller styggt giftiga. Drakfisken ovan är vacker men osnäll i sina ryggtaggar.
Den knallorange sjöstjärnan satt på akvarieglasets sida. Var nog lite blyg och ville inte så gärna låta sig porträtteras, vilket jag icke tog någon som helst hänsyn till. Är man en lysande orange varelse som har sin bostad i ett blått akvarium är man knappast osynlig! Då får man räkna med att bli uppmärksammad och snällt finna sig i att bli fotograferad om och om igen!
Denna, i ansiktet i alla fall, något blodfattiga varelse hade självlysande orange fartränder på bakkroppen. Minen var sur och något förvånad. Den presenterade sig inte...
Och sedan drabbade mig total förälskelse...
"Blue Diamond" stod nästan stilla bakom sitt glas. Rörde sig lojt. En vattenjuvel som tog andan ur mig. Skimrande, förtrollande blå. Lysande kungsblå - kungsfiskarens skimrande metallblå färg!
Sakta och värdigt rörde hon sig närmare. Hon eller han. Spelade ingen roll.
Hon ställde sig vid glaset och tittade lugnt på mig med sitt stora, röda öga.
Bakom henne stod en släkting och övervakade vårt första möte.
En lång, lång stund stod vi bara och tittade på varandra. Den blå diamantens röda öga synade mig uppifrån och ned, nedifrån och upp. Flera gånger. Det kändes som om hon och jag knöt ett vänskapsband. Genom glaset. Genom vattnet.
Men det var kanske inbillning...
God dag säger
Skogseva
(Om ni tycker att fotona är oskarpa har ni helt rätt. Icke helt klara glas i kombination med rörliga små varelser var ingen lyckad kombination. Jag gjorde så gott jag kunde.)
Det bekymrar oss inte ett dugg om fotona skulle vara mindre skarpa än vad vi är vana vid.
SvaraRaderaJag blev helt paralyserad av den blåa skönheten och undrade varför sonen inte har sådana i sitt akvarium. Det akvarium, som jag har förtroendet att sköta när han inte är här.
Men efter att ha läst lite om denna diskus, förstår jag och jag är ytterst tacksam över att han inte har det. De föreföll vara lika kinkiga som den värsta rosfröken och hade helt säkert inte blivit långlivade här. Vad sägs om en diet på hemgjord oxhjärtsblandning och drygt en kvart för det dagliga matandet? Om inte fröknarna är nöjda med mathållningen slutar de att äta. Och dör..? Bortsett från förlusten av skönheten försvinner därmed också en ansenlig summa pengar. De förföll ha ett pris värdiga en mycket stilig ros (eller flera..)
Tänk vad man lär sig i bloggarnas värld.
Kramar
Eva
Säkert ett grannlaga arbete att sköta ett helt vanligt akvarium. och med en diamant i... Herregud, tänk om en sådan dyrgrip skulle dö under din vård! 1000 kronor kostade min nya kärlek - jag tror inte att jag funderar på något köp. Man ska, förutom att dutta med deras födointag (anorektiker finns det tydligen många bland fiskar), ha koll på sådana saker som ph-värde och temperatur.
SvaraRaderaJag tror faktiskt att det är lättare att sköta en hund eller en katt för att inte tala om en rosenrabatt.
Där dog drömmen om en blå diamant...
Kram från en annan
Eva
Jag tänkte ett ögonblick, när jag läste, att nu blir nästa passion ett stort akvarium fullt med vackra fiskar. Det hade katterna gillat. Kram från storasyster
SvaraRaderaStorasyster: Nää, Jag nöjer mig med katter och får. Fiskar blir bara sjuka och dör. Jag tänker (med mycket dåligt samvete) på våra stackare i tunnan.
SvaraRaderaKram från lillasyster
Jättefina bilder! Vilka härliga firrar.
SvaraRaderaTycker fröken Dill