Månlandskapen ville svarta hunden ut och springa i.
Svarta hunden ville gräva fram möss. Vi kom inte långt innan hon startade sitt grävarbete...
Vi kom inte långt innan mina ömma benmuskler tröttnade och ville gå hem. Jag fick tala allvar med mina underbensmuskler.
Alfa?
Beta?
Gamma?
Delta?
Nä, det stämmer inte. Deltamuskeln sitter någon helt annanstans i kroppen. Uppåt axlarna tror jag.
Här gäller det att plocka fram en fulbild på extremiteterna och se efter vad de onda musklerna kan heta.
De muskler träningsmaskinerna på gymmet inte har lyckats komma åt, obegripligt nog, är alltså Gastrocnemius. Eller snarare Gastrocnemius infästning i knäveckshöjd! Vad har det hjälpt att mina ben har pressat över hundra kilo på gymmet under ett års tid? Det har inte hjälpt mina muskler att klara två snöpromenader i alla fall. Lurendrejeri!
Gastrocnemius ville alltså gå hem igen, men det ville varken Arwen eller jag. Skam den som ger sig. Det är bara det att marken icke är slät här på åsen. Skogsvägarna kullrar sig fram som ett gammaldags "bäckochbölja"tyg. Den lilla backen som Gastrocnemius och jag raskt brukar trava upp för, reste sig i dag framför oss som ett svårforcerat K2.
Gastrocnemius skrek och gol men vi kom upp. Svarta hunden var långt före - hennes muskler med dess infästningar mådde tydligen utmärkt.
En lång stund svirrade och kvillrade det över oss när vi bestigit K2. En stor fågelflock som flög fram och tillbaka över våra huvuden och småpratade med silverröster sinsemellan. Svåra att artbestämma. Silverrösterna kände jag inte så väl igen. Närbild var det icke tal om. Högst upp i de högresta björkarnas kronor satt de och talade med varandra med för mig okända stämmor. Vackra stämmor. Hemma igen förstorade jag upp och konstaterade att det naturligtvis var en flock sidensvansar jag sett.
"Bombycilla garrulus" är en skygg fågel som invadera södra Sverige ungefär vart tionde år då de kommer i stora flockar om tusentals fåglar. Kaläter oxlar och rönnar på deras bär. Det får de gärna göra för mig. Ibland blir de onyktra när rönnbären de ätit varit jästa. Kan rentav förolyckas när de vinglar fram i sitt rus. Flyger in i trädstammar och knäcker nacken. Stackars små onyktra liv!
Arwen satt bredvid mig och tittade på fågelflocken som metallsvirrade där upp i björkkronan. Snön satt kvar på nosen efter allt grävande...
God eftermiddag säger
Skogseva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Om du skriver några ord blir jag väldigt glad. Jag läser alla kommentarer med stort intresse och om jag inte svarar beror det antingen på att att jag rest till bortre Indien eller att jag är död!