Kroppens förfall - Huvud och hår

Nu ska vi tala om: "Den åldrande kvinnliga kroppens förfall, dess inverkan på hennes fåfänga samt hennes fruktlösa försök att dölja tilltagande ruinkänsla." I vår fullkomligt ovetenskapliga (som vanligt) studie lämnar jag ut min kropp som dissekeringsobjekt.



Vi börjar med toppen, det vill säga håret. Längst upp satt fordomdags en inte så obetydlig kalufs med ett oräkneligt antal nordiskt fina kastanjebruna hårstrån. Så oräkneliga var de, att de av Skogseva då använda frisörerna häpnade över oräkneligheten! Så är det förvisso icke längre. Hårstråna, som fortfarande med lite lätt retuschering är kastanjebruna, går numera alldeles utmärkt att räkna. Och med den takt de faller av kommer det snart att vara lättare att räkna dem som sitter på Skogsevas huvud än de som ligger på huvudkudden, badrumsgolvet, badkaret, kläderna och i maten. Vad gör då Skogseva för att dölja att hon blir mer och mer skallig? Hon klamrar sig likt en igel fast vid den hårtork som under många år varit hennes följeslagare och vän. Den hårtork som hon med några enkla handgrepp fått att ge de alltmer glesnande stråna ett falskt intryck av ungdomlig fyllighet.



Favoriten.

Denne hårtorksföljeslagare, denne falske hårburrsskapare är reparerad och ompysslad som få. Dess like har förgäves sökts på marknaden. Dess like med borste finns icke att uppbringa. När Skogseva någon gång tyckt sig skymta en hårtork i klass med sin gamla trogna, rusar hon genast stá och köper. Om utifall att. Det skulle ju kunna hampa sig så att trotjänaren dör. Trotjänare äro icke eviga. Dessvärre.



Favoriten och tänkta ersättare. Ny med borste till höger,
dåligt halvnytt substitut till vänster.

Eftersom hårburrsskaparen alltså kommer att avlida inom en, förmodligen, ganska snar framtid har sökandet efter en med borste försedd ersättare blivit allt intensivare. I går hittades en - Gud ske lov och pris! Skogseva kommer framdeles att ha tillgång till något som hon alltmer desperat kommer att använda för att puffa till de fåtaliga testarna. Skogseva drömmer om att få en donation från någon särskilt hårrik person, några testar att limma fast här och där...



Avtagande hårburr?

Om håret blir mindre och mindre på Skogseva så blir i stället halsskinnet större och större. Kalkonhals. Ett mindre attraktivt arv från Skogsevas lilla mamma. Skogseva vill numera helst synas framifrån. Om hon över huvud taget måste synas i sömmarna. Halsskinnet är något som Skogseva inte ständigt och jämt tänker på, men så tar någon ovänlig person en bild från sidan... På bilden kan man sedan beskåda en kvinna, förfärande lik Skogsevas lilla mamma, med en något obestämd hak- och halslinje. Det är svettigt att alltid ha polotröja på sig i döljade syfte. En hårt knuten scarf kan fungera, men ger lätt en missklädsam blå eller röd ton åt ansiktet.




Stackars fågel. Jag förstår din ledsna
uppsyn. Jag vet - det är inte roligt att
leva med en sådan hals. Har du också
ärvt den efter din mamma?

Innan depressionen över det kroppsliga förfallet blir total och helt förlamande lämnar vi ämnet. Men tro icke att ni slipper den kroppsliga genomgången, fortsättning följer i morgon.


God middag önskar


Skogseva