Dammen

Min röst har alltså tystnat temporärt. Ryggen är också tjurig. Ett drag av ryggskott. Ryggen har inte riktigt bestämt sig för om den ska låsa sig helt - en vankelmodig rygg. I vart fall ska ryggen röra på sig för att icke stelna, så jag beslöt mig för att ta med både den och maken på en promenad.




Vek undan alla filtar och tog mig med möda upp ur soffan där jag legat som en kokong. På med tjockkläder och stövlar och kameran i en rem runt halsen. Solen sken, nästan, när vi kom ut. Vi tog vägen, den osynliga, genom skogen. Den som bara vi och hjortarna använder.




När man lufsat länge genom skogen och blivit riktigt svettig är man framme vid en vattenspegel.





Här brukar finnas sångsvan och häger. I dag låg dammen tyst, men inte stilla - minivågor veckade vattenytan.




Det låg soldis över dammens västra del. Jo, det var vackert! Silvriga gräsvippor växer vid kanterna. Den som kunde namnen på alla våra olika gräs...

När vi flyttade hit växte det ganska mycket vass runt kanterna på sjön men det fanns ändå en gansk stor vattenyta. Sångsvanar häckade där, förmodligen samma par, år efter år. Men det gick som det går när inget görs - sjön växte igen. Totalt. Och sångsvanarna försvann. Men en vacker dag upptäckte vi att något hände vid dammen. En muddergrävskopa av jätteformat grävde upp sediment, gyttja och vass! Lade upp eländet runt dammkanterna och sakta men säkert växte vattenspegeln till sin ursprungliga storlek.

Arbetet pågick nog under ett helt år och sedan tog det ett par år innan de fula uppgrävda massorna var täckta med ny vegetation. Nu är dammen faktiskt en storlek större än den var när vi flyttade hit och jag såg sångsvanar här i våras. Jag tror inte att de häckat här i år, men kanske så småningom...

God middag önskar

Skogseva