Doft/lukt/odör - fortsättning...

För länge, länge sedan när jag var ung fanns det inte så mycket att välja på i parfymhyllorna. De stora franska och italienska märkena Chanel, Dior, Balmain, Cardin, Schiaparelli och några till hade tre fyra olika dofter var i sitt sortiment - dyra, åtråvärda, oåtkomliga. Och så de gudomligt vackra flaskorna från Guerlain med sitt lika gudomligt doftande innehåll: "Jicky", "Shalimar", "Mitsouko", "L'Heure Bleue ". Inga ungdomsdofter precis, ungdomsmodet låg ju precis i startgroparna och de lättare dofterna likaså.



Jag tror inte att Shalimarflaskan ser ut så här längre,
säkert för kostsam att tillverka.

Så småningom kom det i Sverige enklare, lättare och billigare dofter för flickor - jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad de hette! Glasflaskor med tre eller fyra olika sorters dofter... Hjälp, någon som vet? I vart fall var det väldoft som var åtkomlig för en sparad veckopeng och som kändes alldeles nödvändig som bekräftelse på att jag var "stor". Parfymerier fanns inte så många, och definitiv inte i närheten där vi bodde, men i Strömersténs kemikalieaffär fanns en liten parfymavdelning där den nödvändiga flärden kunde köpas. Där stod jag länge och valde mellan de tre eller fyra olika dofterna av de nu bortglömda märket, och där köpte jag också mitt första läppstift - det blekaste rosa som gick att uppbringa. Mera vitt än rosa för så skulle det vara. Året måste ha varit 1956...



De filtklädda Balmainflaskorna är nog försvunna sedan länge.
Röd med doften "Jolie Madame", grön med "Vent vert" och
brun (tror jag) med "Miss Balmain".

När jag konfirmerades klättrade jag ett par pinnhål i doftvärlden. Min bästa väninna gav mig ett litet, litet paket som innehöll en flaska i ett rött filtfodral. Balmains "Jolie Madame". Vilken lyx! Vilen väldoft! Helt plötsligt trädde jag in i en annan värld. Den lilla filtklädda flaskan innehöll elegans och joie de vivre. En enda droppe gjorde att jag kände mig världsvan, vacker och elegant. Jag var fjorton år...



Under en resa i Schweiz bodde vi ett par dagar i Winterthur. I Winterthur fanns ett parfymeri där en elegant man med trippande steg härskade bakom disken. Han kastade sig över mig när jag kom innanför dörrarna, konverserade artigt en stund och talade sedan om för mig att jag skulle "klä" väldigt bra i en, då, nylanserad doft. Att den var som gjord för mig. Att den doften var den kvinnligaste han upplevt under sin tid som parfymerist. Pudrig, lätt, varm. Jag gick med på att testa lite på handen. Jag skulle avsolut inte köpa någon ny parfym. Nästa dag gick jag (naturligtvis) tillbaka och köpte en flaska Donna Karan "Cashmere Mist", som har varit en av mina favoriter sedan dess.



I min förra kör fanns en väldoftande alt. Hon doftade alltid så speciellt och trevligt. När jag dristade mig till att fråga vad hon använde för luktegott lovade hon att ta med en liten prov till mig. Efter att ha använt Estee Lauders body lotion ett par gånger var jag fast. Fast för en doft som har sitt speciella användningsområde. Hemmakväll! För mig förknippad med dusch, något gott att äta och samtal med maken på tu man hand.

Och så till sist min parfymstöttepelare. Den som jag använder i alla väder och vid alla tillfällen. Som aldrig är fel. Som inte kan stöta eller störa någon. Som bara är delikat! Clinics "Aromatics Elixir". En parfymerist i Kalmar tyckte inte att jag var en hel människa om jag inte använde just denna doft. Som gjord för mig! Igen...

Hon hade helt rätt, kvinnan i Kalmar. I över trettio år har jag använt "Elixiret", ibland parfymen men oftast bara body lotion. Jag provar gärna nya dofter, men de flesta brukar jag med vämjelse snabbt skura bort från handlederna. Och återgår till mitt "Elixir", dofternas doft som är en del av mig. Den som jag inte kan vara utan.

God middag önskar

Skogseva