Kapitel 3 och koltrastsång

Värmen kastade sig över oss i går och hänger även i dag som en fuktig yllemantel över vår glänta i skogen. Så plötsligt kom den. En engångomåret-överraskning. Utanför fönstret är det grönt intill vansinne. Jag kan nästan höra hur det som växer flämtar av ansträngningen att hinna med, att komma först, att komma i tid, att hinna i kapp sin försening.

Jag måste skaffa mig ögon i nacken, för bakom min rygg slår allting ut...

Uppfartens spireor har magrat i vinter. En del grenar har knäckts och de verkar överlag lite tufsiga. Det är förmodligen dags att föryngringsbeskära. Jag får läsa mig till hur man gör med herr Grefsheim. Först ska man vänta i fem-sex år på att plantorna ska nå full höjd, sedan ska de klippas ner... Växtlivet är märkligt!

Äppleträden verkar gå mot en storblomningsvår. I det lilla James Grieve-trädet trängs blommorna och det gamla knotiga okända, som bara blommar då och då, ser också ut att kunna få ett rosa blomflor om några dagar. Vilken underbart ljuvlig och fantastiskt vacker tid det är just nu!

Och till allt det sköna bidrar vår följetongsblomma:

"Anemone Sylvestris"

med fullt utslagna blommor.

På persikoludna ben höjer hon sig rak och fin en bra bit över sin gröna bladmassa. Rent vita kronblad och vackraste tänkbara gula mitt.

En lysande skönhet i den i övrigt ännu så länge oblommiga rabatten. Jag måste köpa fler plantor. Många fler. Jag vill ha en hel matta av vitlysande vackerhet under den rödbladiga smällspirean...

I en trädtopp (alldeles för nära) sitter en koltrast och ropar ut sin längtan efter en partner. Från morgon till kväll. Koltrastsång som är så vacker. Denna vår koltrast sjunger en slinga som skaver i mina öron! Det låter som "Jag har ingen mat" - en sextonig treklang (om en treklang kan vara det) som den tjatar om och om igen. Jag visste inte att man kan bli less på koltrastsång...

God dag säger

Skogseva