lördag 31 oktober 2009

Allhelgonagris

Så var då allhelgonafriden här med tre kyrkogårdsbesök - Malmö, Lund och Törringe. Samma rundtur varje år. Samma bilkaos vid kyrkogårdarna i Malmö och Lund, samma lugn och frid i Törringe. Samma problem med att hålla ljuslågorna i gravlyktorna vid liv och samma sorts vita, lite trista krysantemer som ska grävas ner. Men så ska det vara för det är vår tradition...



Det hann bli skymning och ganska kallt innan vi kom hem, och medan himlen mörknade i sydväst låg vår lilla skogsväg upplyst av en nästan full måne som ännu inte doldes av molnen..



Till höstens mörka kvällar hör vildsvinens grymtande. Galtarna är ganska högljudda nu i parningstider. Deras grymtande håller på i timmar och det hörs väldigt tydligt när de avlägsnar sig eller kommer närmre vår lilla boning. När vi kom hem efter kyrkogårdsturen tog jag kameran och tänkte spela in ljudet. Och det gick ju bra. Men snälla ni... Kan ni ha överseende med att våra björkar ligger ner? Jag har icke en aning om hur man gör för att vända den lilla filmsnutten. Det kanske inte ens går.

video

Jag ser gärna att de här djuren håller sig på ett betryggande avstånd från vårt hem i skogen. En tur runt ägorna, för att se till att eltråden är intakt och att inget gräs vuxit över den understa av dem, måste nog göras.

En fridfull avslutning på denna stillsamma alla helgons dag önskar jag er alla. En dag som för mig aldrig kan omvandlas till något som heter halloween.

Skogseva

fredag 30 oktober 2009

Brandstationsbesök.

Så typiskt. När jag verkligen ville att kameran skulle fungera ordentligt, så svek den mig totalt! Eller, tja.. Det kanske inte bara var kamerans fel. Men delvis i alla fall. Blixten tvärvägrade i alla fall att fungera så bilderna från bilhallen blev verkligen sisådär.



Det blir nog till att äta några fler havregrynsgrötar innan
det kan blir tal om att köra brandbil på riktigt.


Oj vad det var roligt för små pojkar att klättra upp i jättebrandbilarna och få ratta dem nästan på riktigt. "Detta är fantastiskt", sa sjuåringen när han suttit en lång stund i akutambulansen och tittat på den konstiga inredningen. Och det var det alldeles säkert - för en liten sjuårig pojke.



Jag tror att elva eller tolv personer höll på med bil och offer
men det verkade aldrig kaotiskt. Är det likadant vid en riktig
olycka månne?


Själv blev jag imponerad över effektiviteten vid den fingerade trafikolyckan. Hela förloppet, från det att larmet kom in till det att patienten transporterades iväg i ambulans, visades. Här visste minsann alla vad de skulle göra, och trots att platsen vimlade av räddningspersonal gick de inte i vägen för varandra. En uppvisning i logistik och räddningstjänstkoreografi. Men jag skänkte det stackars offret i bilen en extra tanke, för det tog onekligen väldigt lång tid att klippa upp biltaket...



Slarvig husmor som aldrig skurar sin spis och sina
kastruller! Svart och sotigt. Ett fall för hälsovårdsnämnden.


Sedan fick småpojkarna agera brandmän och släcka riktiga bränder. Sjuåringen släckte med en viss tveksamhet en brand i en kastrull med hjälp av ett lock på skaft. (Vem har ett sådant hemma?) Han och jag testade hur det var att använda en stor brandsläckare. Mycket ljud vilket inte sjuåringen gillar, men han gjorde det ändå - modigt. Jag funderar över vår brandsläckare här hemma. En pulversläckare. Det lär inte vara kul att sanera efter en sådan. Man kanske skulle investera i någon annan...



Alla som ville fick med hjälp prova att släcka med en riktigt
stor slang. Lite styrhjälp behövdes för en fyraårig brandman.


Vi avrundade med att fika på Mormors bageri. Otjusigt ställe men med goda kakor. Fyraåringen valde raskt med ögonen. En illsöt marsipanpumpa som han småknaprade på, såg smått äcklad ut, och skyndade sig att vika in i servietten för att spara till ett annat tillfälle. Storebror valde ut en kaka med "vuxen" chokladsmak och jag åt, i stället för lunch, en princessbakelse. Ett riktigt bra substitut!

Efter två minuter i bilen sov den minsta med hakan mot bröstet...


God middag önskar


Skogseva

torsdag 29 oktober 2009

Brand

I dag blir det ingen blogg. Jag har viktigare saker för mig. Jag ska med två små pojkar till brandstationen i Lund och känna hur det känns att sitta i en brandbil och se hur det går till att släcka en brand.



(Bilden är stulen.)

Men jag berättar i morgon. Hur det kändes att sitta i en brandbil.


God dag önskar


Skogseva

onsdag 28 oktober 2009

Glasmasseglöd

Vi har en vacker vas som bor i vårt matrum. Den köptes på Boda glasbruk i fjor och den är ur deras sommarkollektion. Jag kunde inte se att det fanns fler exemplar av just denna vas. Jag föll omgående för den! Den har en alldeles otrolig glöd i sin färg, som om den aldrig riktigt svalnat utan fortfarande har den heta, flytande glasmassan innanför sina glasväggar.

Mot höstfärgerna utanför fönstret blir vasen
ett utställningsföremål i sin skönhet. Det rinner
glödande glasränder inne i vasen. De vrider sig
på ett medvetet och bestämt sätt. Maskulint
eller feminint? Neutral i sitt formspråk - tycker jag.

Visst har den heta glassmassan lånat sin färg
åt min vas. Jag kan tänka mig att formgivaren
hade just den glödande kulören i tankarna när
han skapade sitt alster. (Lånad bild.)

Jag har en viss fäbless för orange. I små portioner dock. Matrummet krävde denna lilla orange portion i fönstret. Matrummet blev lyckligare med det orange blickfånget i fönstret. Det första man ser när man kommer in i rummet. En orange liten vas där glöden från den heta glasmassan aldrig har svalnat.


God dag önskar


Skogseva

tisdag 27 oktober 2009

Skjortor och trattkantareller

En av dessa gråtrista dagar när solen verkade ha emigrerat till varmare länder för gott. Maken satte frejdigt igång med skjortstrykning, inget roligt arbete precis. Efter tre skjortor blev jag lovad en biobiljett om jag tog över och strök fem styck. Dåligt byte... Men eftersom det blev lite synd om maken efter ytterligare tre skjortor hoppade jag in och så strök vi varannan skjorta till hela högen var prydligt upphängd på sina galgar..



På seneftermiddagen, efter en tur in till Lund, tittade solen äntligen fram ett helt kort ögonblick och den lilla linden vid uppfarten förvandlades till ett guldträd.



Och i solen upptäckte jag att ginnalalönnens blad har knallröda stjälkar. Av bladen återstår bara en liten tofs högst upp i toppen. När föll de övriga?



Vi köpte två hekto trattkantareller med oss från Lund. Trattkantarellsoppa med varm focaccia till middag. "Höstigare" än så kan det inte bli.

God middag önskar


Skogseva

måndag 26 oktober 2009

Varuhuset

Vi gjorde ett studiebesök på Ikea maken och jag. Skulle köpa två små handdukar att ha med på träningen. Att torka av maskinerna med när vi tagit i dem med våra lortiga och infekterade händer. Usch och fy. Smittspridande händer. Hur många små djur krälar icke i handflatorna. Jag lider inte av skräck för de små liven, men andra som vistas i samma träningslokal gör det definitivt och misstycker om vi inte decinficerar maskinerna efter oss. Alltså gör vi det, men hittills med i lokalen befintligt papper. Nu skall vi minsann ha egna handdukar med. Handdukar inhandlade på Ikea. En liten modell som heter "gästhandduk" och som hittills icke funnits bland våra handdukar. Varför skulle våra gäster behöva torka sina händer på en handduk som inte är mycket större än en näsduk. Så elaka är vi icke mot våra gäster.



Till nya Ikea är det cirka fyra mil från vårt hem i skogen. Åtta mil tur och retur. En så kallad gästhandduk kostade femton kronor. Trettio kronor för två. Onekligen billigt för två saneringstrasor, men dyrt om vi ska räkna in de åtta milen. Fast vi fick se hela nya Ikea. Alla kvadratmeterna. Det var ganska tröttsamt för det är många, många kvadratmeter. Och det var många, många fler än vi som hade ledig dag och vill se Ikea.



Ikea är bra på många sätt och vis. Men det är alltid lite av en prövning när man måste dit. Det är så stort. Där är alltid så mycket folk. Utbudet av möbler och textilier, färger och former är så stort att mina ögon blir totalt utmattade. Ögonen tröttnar långt innan fötterna gör det. Slutar helt enkelt att se. Ser bara pilarna i golvet. Pilarna som leder oss alla besökare i samma förutbestämda väg genom varuhuset. "Du skall icke avvika från den av Kamprad utstakade vägen". Och det gjorde vi icke.


God middag önskar


Skogseva

söndag 25 oktober 2009

Evighetsarbete

För ungefär en månad sedan startade jag "projekt trappmålning". Det har visat sig vara ett projekt som troligtvis icke kommer att bli färdigställt innan det är dags att stoppa ner de färgstänkta resterna av mig i fädernejorden. Ett evighetsarbete alltså. Jag målar en trappsida, som för övrigt heter vangstycke (och det måste jag naturligtvis skryta med att jag vet!), en, två, tre, fyra, fem gånger. Efter några minuter lyser en gul och ful träfärg genom. "Måla en gång till", säger då maken som tror att det mesta går att döljas eller kamoufleras med ett lager extra färg. Och då gör jag det. Målar en gång till. Och efter några minuter lyser en gul och ful träfärg genom. Igen! Nu har jag emellertid lärt mig att det finns färg som kan stänga inne de fula gula, som envisas med att krypa ut i min vanliga enkla vita färg. Sådan ska köpas med det snaraste.



Ser ni gulskiftningarna i det vita vangstycket?

Jag är inte bara en ganska envis, utan ävenså en ganska lat person. Trodde att om jag bara stoppade i tillräckligt mycket färg i hålen som blev när vi skruvade ner spaljén i trappan, så skulle jag trolla bort varteviga hål. Trodde jag alltså. Men fåfänga tanke - hålen lyser lika tydliga nu som när jag började fylla dem med färg. Nu måste jag tänka om och börja spackla.



Och sedan är det sättstegen...

Nu återstår alltså i detta evighetsprojekt att spackla hål, måla allt med en omgång "förseglingsfärg" som sedan måste täckas med ytterligare två lager vanlig färg. Dessutom ska sättsstegen målas med en slitstarkare golvfärg. Tre, fyra lager. Varannat steg i en första omgång, resten i en andra omgång. Vi måste ju kunna gå i trappan. Jag kanske är färdig om några år. Så går det när man är lat och slarvig. Å andra sidan har vi då fått en trappa som aldrig kommer att ramla omkull eller slitas ut. Den hålls nämligen samman av tolv lager målarfärg! En som är utsliten vid det laget är den som målade trappan. Om hon över huvud taget lever...


God söndag önskar


Skogseva

lördag 24 oktober 2009

Vinlunch och kalla fötter

I dag har jag varit på lunchträff med mina gamla altkamrater från den "gamla" kören. Roligare tillställningar kan man knappast tänka sig. Fnissar och flamsar som vi vore tonåringar. Det är vi inte. Dricker vin - usch och fy, mitt på dagen - äter som om vi aldrig skulle bli mätta. Det blir vi. Alltför mätta.



Ett för stort intag av ugnsbakade äppelhalvor med
kanelmandelmassefyllning och hemsnickrad vaniljsås
efter fiskgratängen gör att jag fortfarande sitter
och kippar efter andan!

Hämtades av min käre make i ett däst och lite fruset tillstånd. Måste ha något varmt på mina kalla fötter. Vilken tur att lilla mamma var en så flitig strumpstickare medan hon levde. Strumparvet efter henne var minst ett dussin rejäla och lite rara raggsockar. Alla broderade med blomrankor, en ranka runt skaftet och en singelblomma ovanför hälen.



Två helt oanvända par fanns kvar i mina gömmor. Jag hittade dem när jag städade min garderob härom dagen. Längst in på en hylla bakom mina 68 tröjor (jag räknade dem!) låg de, fortfarande prydligt hopbundna två och två med en liten garnstump.




De absolut sista av mammas stickade raggsockar. Jag ska vara noga med ha morgonskor eller sandaler utanpå sockarna. Inte slita på dem genom att gå direkt på sockarna. De får inte ta slut! Jag måste kanske lära mig att sticka strumpor och föra traditionen vidare. Sitta här på gamla dagar och sticka och brodera. Lära mig att tycka att det är roligt. För det är nog något jag måste lära mig. Jag kommer nog inte att lämna något större strumparv efter mig. Inte om man betänker att det tog mer än ett år för mig att virka ett par grytlappar. Men stora och präktiga blev de! Grytlapparna. Så det så.


God middag önskar


Skogseva

fredag 23 oktober 2009

Almsorg


För ett par år sedan var vi nästan helt skyddade från insyn av de två stora almar som växte vid utkanten av vår tomt, mot lilla skogsvägen till. Grenarna bildade dessutom ett skuggande lövtak för oss under heta sommardagar och vi möblerade med bord och stolar i den relativa svalkan och kunde sitta där i timmar och lösa korsord, läsa eller göra ingenting.




Men ingen glädje varar för evigt. Almsjukan tog med sig båda träden till trädhimlen. I trädhimlen måtte det grönska så att det står härliga till av alla almar som numera har flyttat dit! Och snart kommer kastanjer och askar efter. Och på vår jord blir det allt artfattigare...

Nåväl. Det blev tomt efter våra skyddande almar. Väldigt tomt. Även om almarna vintertid var kala så stod de där och markerade: "På andra sidan om oss är det privat område. Tänk på det ni skogsvandrare. Ni skola icke stirra!" Det fungerade så bra, så bra. Men nu är det tomt. Man kan, om man är en oblyg skogsvandrare som vägrar vända bort blicken, se ända bort till vårt växthus. Jag känner mig naken.





Nu ska det bli ändring på insynen emellertid. Vi ska få ett plank som ersättning för våra vackra almar. Inte alls lika vackert, men kanske mer effektivt som insynsskydd. Plintarna och några reglar är på plats och nu väntar vi med spänning på resten av materialet och de snickare som ska rädda oss från insynen. Och när det sker, ja det beror säkert på väder, vind, virkespriser, tillgång på spik, dagsform och lust att tillverka just vårt plank.




Dagen har varit lika gråtrist som gårdagen var och enda utomhusvistelsen var ett besök i växthuset för att titta till det som fortfarande står kvar där. I taket hänger några tomater. De har nog varit med om lite för många kalla grader och ska förpassas till komposten. Men de minner om sommaren som gått...


God middag önskar

Skogseva

torsdag 22 oktober 2009

Höstflugor

För tillfället delar vi vår enkla boning med många andra levande individer. Oinviterade väller de in över oss. Inte en eller två utan hundratals. Äter av vår mat, smutsar ner och surrar missnöjt när vi inte har lust att bära runt dem. Krälar trötta omkring och faller emellanåt döda till marken utan synbar anledning. Ibland lägger de sig på rygg och utför några gymnastiska benrörelser och dör sedan - av överansträngning kanske. Höstflugor. Vidriga höstflugor.



Pappa höstfluga.

I dag är en sådan där dag när jag inte vill andas utomhusluft. Jag vill egentligen bara sitta i soffan med en filt omkring mig, läsa min bok och emellanåt lyfta blicken och titta på hösten som finns där - utanför fönstret.



Ett fönster att titta ut genom...

Gissa vem som kommer om jag sätter mig ner och försöker njuta av att gråvädret ursäktar att jag sitter i soffan!

Jo, då vill flugkolonin ha sällskap och värme och landar på mig. Gärna i ett halvdött tillstånd. Är så trötta att de bara med mycket möda orkar promenera i långsamt tempo över mina ben.




Och resten av familjen...

Jag dammsuger. Dammsuger flugor alltså. Damsugarpåsen är full. Det mesta av innehållet är svarta surrande höstflugor. Fast de slutar ganska snart att surra när de hamnat i dammsugarpåsen. De får väl damm i lungorna. Eller i trakéerna. I vart fall blir de nog väldigt dammiga både på ut- och insida. Det tycker jag är bra. Liten hämnd är också en hämnd.



Ett annat fönster att titta ut genom. Det sitter
några meter från det första fönstret.

Jag brydde mig inte om att sitta kvar i soffan. Jag satte igång att städa min garderob. Det var mer nödvändigt än att sitta i soffan. Tack flugor för att ni körde iväg mig...


God middag önskar


Skogseva

onsdag 21 oktober 2009

Sammanställning och slutsats

Om ni inte läser min blogg i dag har ni min fulla förståelse. Och förlåtelse. Med en sådan titel! Sammanställning... Slutsats... Tråkigare kan det väl inte bli.



Sammanställnings- och slutsatsmannen på väg
mot sitt trista arbete. Hans utslätade anletsdrag
speglar hans innersta känslor och tankar: "Mitt
arbete är inte det jag en gång trodde att det skulle
vara. Det är grått, oglamoröst och till glädje för - ja,
för vem? Jag har magknip och är så plattfotad att
jag måste skaffa hålfotsinlägg och är dessutom
ytterligt närsynt
efter att i många år ha suttit och
granskat ettor och åttor och deras inbördes
förhållande till varandra."


Men ett löfte är ett löfte och eftersom jag nu har facit i hand från min enkät i inlägget "Vem där?", kommer här en liten, som vanligt, ovetenskaplig sammanställning.



Vad är det som gör det så svårt att skriva
en aldrig så liten kommentar? Jag undviker det själv

många gånger, varför? Rädsla att avslöja mig kanske.
Avslöja vad? Att jag läser någon annans blogg?
Är det fult och genant?

Inlägget med enkäten skrev jag den 13/10 och den 16/10 fick jag den sista kommentarer. Antalet besökare den 13/10 var 93. Kommentarer fick jag av 13 personer! Tack ni 13 rara personer! Fördelningen enligt "formuläret" blev så här;

4 personer
känner mig och brukar läsa min blogg.

2 personer
är släkt med mig på nära håll.

4 personer
hade hamnat i bloggen av en händelse och ville gärna komma tillbaka.

1 person
var en 6 1/2 men även 5, alltså släkt på nära håll, men av mig ändå tämligen okänd.

1 person
tyckte sig vara en 9, jag läser hennes blogg, och då blev hon nyfiken på mig.

1 person
brukar läsa men kunde inte placera sig i rätt kategori.



Visst kan man få lov att vara anonym. Gömma
sig. Vara maskerad. Det är tillåtet.


Kunna vi då av detta draga den slutsatsen att många läser men få kommenterar? Ja, det kunna vi!
Kunna vi också vara glada och tacksamma över att så många läser bloggen? Ja, det kunna vi!
Kunna vi ävenså vara glada och tacksamma över att överhuvudtaget någon lämnar kommentarer i bloggen? Ja, det kunna vi!



Om det kan finns "längtans blåa blomma" kan
det säkert också finnas "tacksamhetens svartvita
fågel". Ni som har lämnat kommentarer kan få
lov att rycka en fjäder var ur pippin ovan.


God eftermiddag önskar en nytränad


Skogseva


(Bilderna hittade jag på nätet - naturligtvis.)

tisdag 20 oktober 2009

Tidskris

Ibland räcker tiden inte riktigt till. Var den blir av vet jag inte. Försvinner runt hörnet och tar med sig alla goda föresatser om en dag i flitens och arbetets tecken.


Tiden går dubbelt så snabbt som normalt om man såsar, vilket inte är detsamma som att laga till något gott, utan mer att göra saker och ting i ett långsamt tempo. Att tiden kan gå olika fort vid olika tillfällen är en sanning som vetenskapen vägrar erkänna som varande just en sanning.

Såsat. Det är vad jag har gjort idag. Och naturligtvis, eftersom Luther vägrar att lämna min sida, får jag dåligt samvete och får skynda mig lite extra fram mot eftermiddagen. "Mot kvällen får den late brått" - ack, huru sant är det icke...



Nu fram mot seneftermiddagen ska jag fixa trädgård och hänga tvätt, handtvätta mina fina träningskläder och dammsuga. Så vet ni vad... Jag har inte tid att blogga.

Nu fick jag brått!


God middag önskar


Skogseva





måndag 19 oktober 2009

Allvarsord


Det är en sådan där dag i dag. En dag när jag känner för att morra. Morra på naturen och morra på Gud Fader. Fast det är väl ungefär samma sak. Någon/något som är ganska ofullständig. Om man tänker efter. Och definitivt om man känner efter. Då blir Gud Faders alla tillkortakommanden tydliga. Tydligast blir de på vår trädgårdsplätt. Den är UTVALD. Av Gud Fader. Så här tänker han nog: "Kvinnan som bor här har icke gjort sig förtjänt av att ständigt vara omgiven av naturens skönhet. Kvinnan som bor här måste sättas på plats, tuktas och förmanas. Jag måste sända några plågor över hennes trädgård." Och så tänker Gud så att det mullrar bland molnen. "Jag sänder några mullvadar och några sorkar. Jag tar icke sju av vardera sorten utan sjuttio gånger sju." Och så sände Gud Fader oss mullvadar och så sände Gud Fader oss sorkar. Och vi såg deras härjningar och tyckte icke det var gott...



En trädgårdsinstallation skapad av en av
Guds minsta. Gud gläds åt arbetsinsatsen,
jag gråter.


Gud funderar vidare. "Hvilken ytterligare förfulning kunna vi sända över denna fåfänga kvinnas trädgård, på det att hon icke må tro att hon är en speciell människa och icke heller må tro att hennes trädgård är något annat än en simpel glänta i skogen." Och som Gud är påhittig och lite full i fan (?) kommer han på något lysande. "Jag har det!", ropar Gud, "En plåga som skall komma från ovan och som skall drabba kvinnan, hennes make, och alla i hennes familj intill sjunde led." Och Gud ler förnöjt, "Askar - det ska stå askar på kvinnans lilla plätt på den jord jag skapat." Och så gjorde han det. Satte askar i kanten av vår trädgård. Dödade almarna och lät askarna leva.



Och se; Guds mest nedskräpande träd lever
och frodas hos oss.




Och varje höst, efter den första frostknäppen,
daskar Gud till träden så att alla asklöven rasar ned
över oss i ett brungrönt tjockt och oskönt lager.

Gud Fader har emellertid faktiskt lyssnat (lite för mycket) till min klagan och beslutat sig för att sända ännu en farsot över oss. "Jasså minsann!" mullrar Gud, "Det passar icke kvinnan med askar! Fåfänga kvinnan vill bara ha träd med löv som sitter fast. Hon skall icke hava något träd över huvud taget. Jag strör med min gudomliga hand ut stygga svampsporer som tar död på alla askar. Kvinnan i skogen kan för all framtid sitta där och ångra att hon förbannade min skapelse - asken."

Jag protesterar Gud. Mot allt. Mot den nya asksjukan. Mot de fula asklöven som ligger på marken. Mot de stygga djuren under jordytan. Jag ska demonstrera mot ditt handlande och ditt angrepp på min själsliga frid. Jag ska hoppa över min aftonbön i kväll...


God kväll alla utom Gud önskar


Skogseva

söndag 18 oktober 2009

Uppgrävt och undansatt

Omgivna av träd och buskar med sprakande höstfärger fortsatte vi vår in- och nerpackning av trädgården.



Så här ser trädgården ut från entrétrappan om man vänder
blicken mot söder. Björkarna växer i fårhagen och hitom ser
man bersån och gräsrabatten, som tappar mängder av sina
blad just nu.


Entrétrappans urnor fick åka limousine till sin vinterförvaring.
Allt "lurv"= blommande blåtunga klipptes ner och en
halv meter murgröna som låg som ett brudklänningssläp
på marken höggs obarmhärtigt av.



"Louise Bugnet" har inspekterats dagligen och
i dag kunde jag konstatera att den nådde ända fram.
Trots senaste nätters frost klarade hon av att slå ut.
Ser lite tufsig och skabbig ut och är lite förkrympt,
men ändå!



Nu har Margueriterna grävts upp, krukats in, klippts
ner och slängts ner i källaren. Åtta "tomatkrukor" som
tar upp en tredjedel av källargolvet. Jag måste skriva
in i almanackan att jag ska vattna en gång i veckan.
Gud nåde er, Margueriter, om ni inte överlever vintern!




Och i "stenrunningen" blev det stora sår som fick repareras
med några säckar jord.

När det nödvändiga undanstoppandet var klart och jag kunde pusta ut tog jag nya sticklingar av muskot- och ja, vad nu den andra stora pelargonen kan vara för sort. De små liven får bo inomhus under vintern. Men plats, plats, var hittar jag plats?

Efter gräsklippandet i går var det väldigt klart och tydligt var dagens mullvadsfälla skulle sättas. Jag var mordisk och testade noga vilken fälla som verkade vara mest effektiv och välsmord. Nu avvaktar jag... Sorkens härjningar vet jag inte om jag kan stoppa, fällan som specialköptes har hittills inte lockat till sig någon sork, trots den frestande morotsbiten. Alla tips om sorkutrotning mottages med tacksamhet.



Den lilla rara stenkyndeln har blommat sedan
tididgt i somras och lär hålla på till frosten blir
för svår.

I dag bjuder maken på pepparrotskött. Min insats bestod i att avsmaka såsen. En gnutta mer ättika och några fler korn socker... Nu är den perfekt!


God middag önskar


Skogseva

lördag 17 oktober 2009

Kortklippt

Så turligt att solen tittade fram idag så att gräset äntligen kunde få sin slutklippning för säsongen. I och med det är sork- och mullvadshögar nermejade och borta och jag kan lättare se vilket område som favoriseras av odjuren och gå till motatack med fällor hugg och slag. Första hög som dyker upp sätter jag en fälla i. Mitt jagande har verkligen inte varit särskilt framgångsrikt denna höst, jag undrar varför...

Oj vad vi har fejat och stökat, kånkat och burit, klippt ner och flyttat om i dag. Växthuset fick en slutinventering och pelargoner och femtungor klipptes ner inför vinterförvaringen. Klipptes ner av förvaringstekniska skäl = platsbrist!



Jag fick gå och hämta grensaxen för att klippa ner
min gigantpelargon, sekatören orkade inte gapa

tillräckligt stort.



Lite tufsig och ledsen ser den faktiskt ut pelargonen. Nedklippt
från nästan manshög till trettio centimeter, förminskad,
förringad
och förolämpad.



Femtungan ska jag försöka övervintra i källaren
och där får minsann inte plats så här långa
blomdraperier. Här krävs en kortare och mer
praktisk frisyr..




..nämligen en form av "snagg". En klar, återstår
numero två. Både femtungorna och jag grät över
den nya, missklädsamma frisyren...




Vissa växter får stå som dom gör tills kylan blir för svår
och de går in i den eviga sömnen. Medelhavsljuset och
petunian verkar kunna leva för evigt.



Jag hittade en kruka med en crassula i, dold
under och bakom allt det gröna. Jag hade totalt
glömt bort att jag satte ett litet skott i somras
någon gång. Inte en enda gång har den lilla
kraken fått vatten och ändå var den så här

pigg och glad. Hur har du orkat växa till den
här storleken utan vätska, lilla vän?




Och utanför växthuset ståtade vår lilla bok i sin
höstdräkt. Den revs upp ur jorden på andra sidan
skogsvägen för nio år sedan, av maken. En liten
krum planta, en halv meter hög, som stoppades
ner där vi tyckte att ett träd behövdes. I flera år
stod den där liten och blyg och gjorde inget väsen av
sig. Växte inte men dog inte heller. Sedan, helt plötsligt
skulle jag vilja säga, var den 3 meter och 60 cm hög.
Stark och stadig men fortfarande lite lätt kutryggig.
Ska hon stammas upp eller...


I dag är det ingen särskilt god kvalité på bilderna - jag betraktar dem som ren dokumentation och inget annat!


God middag önskar


Skogseva