Evighetsarbete

För ungefär en månad sedan startade jag "projekt trappmålning". Det har visat sig vara ett projekt som troligtvis icke kommer att bli färdigställt innan det är dags att stoppa ner de färgstänkta resterna av mig i fädernejorden. Ett evighetsarbete alltså. Jag målar en trappsida, som för övrigt heter vangstycke (och det måste jag naturligtvis skryta med att jag vet!), en, två, tre, fyra, fem gånger. Efter några minuter lyser en gul och ful träfärg genom. "Måla en gång till", säger då maken som tror att det mesta går att döljas eller kamoufleras med ett lager extra färg. Och då gör jag det. Målar en gång till. Och efter några minuter lyser en gul och ful träfärg genom. Igen! Nu har jag emellertid lärt mig att det finns färg som kan stänga inne de fula gula, som envisas med att krypa ut i min vanliga enkla vita färg. Sådan ska köpas med det snaraste.



Ser ni gulskiftningarna i det vita vangstycket?

Jag är inte bara en ganska envis, utan ävenså en ganska lat person. Trodde att om jag bara stoppade i tillräckligt mycket färg i hålen som blev när vi skruvade ner spaljén i trappan, så skulle jag trolla bort varteviga hål. Trodde jag alltså. Men fåfänga tanke - hålen lyser lika tydliga nu som när jag började fylla dem med färg. Nu måste jag tänka om och börja spackla.



Och sedan är det sättstegen...

Nu återstår alltså i detta evighetsprojekt att spackla hål, måla allt med en omgång "förseglingsfärg" som sedan måste täckas med ytterligare två lager vanlig färg. Dessutom ska sättsstegen målas med en slitstarkare golvfärg. Tre, fyra lager. Varannat steg i en första omgång, resten i en andra omgång. Vi måste ju kunna gå i trappan. Jag kanske är färdig om några år. Så går det när man är lat och slarvig. Å andra sidan har vi då fått en trappa som aldrig kommer att ramla omkull eller slitas ut. Den hålls nämligen samman av tolv lager målarfärg! En som är utsliten vid det laget är den som målade trappan. Om hon över huvud taget lever...


God söndag önskar


Skogseva