Vinlunch och kalla fötter

I dag har jag varit på lunchträff med mina gamla altkamrater från den "gamla" kören. Roligare tillställningar kan man knappast tänka sig. Fnissar och flamsar som vi vore tonåringar. Det är vi inte. Dricker vin - usch och fy, mitt på dagen - äter som om vi aldrig skulle bli mätta. Det blir vi. Alltför mätta.

Ett för stort intag av ugnsbakade äppelhalvor med
kanelmandelmassefyllning och hemsnickrad vaniljsås
efter fiskgratängen gör att jag fortfarande sitter
och kippar efter andan!

Hämtades av min käre make i ett däst och lite fruset tillstånd. Måste ha något varmt på mina kalla fötter. Vilken tur att lilla mamma var en så flitig strumpstickare medan hon levde. Strumparvet efter henne var minst ett dussin rejäla och lite rara raggsockar. Alla broderade med blomrankor, en ranka runt skaftet och en singelblomma ovanför hälen.

Två helt oanvända par fanns kvar i mina gömmor. Jag hittade dem när jag städade min garderob härom dagen. Längst in på en hylla bakom mina 68 tröjor (jag räknade dem!) låg de, fortfarande prydligt hopbundna två och två med en liten garnstump.




De absolut sista av mammas stickade raggsockar. Jag ska vara noga med ha morgonskor eller sandaler utanpå sockarna. Inte slita på dem genom att gå direkt på sockarna. De får inte ta slut! Jag måste kanske lära mig att sticka strumpor och föra traditionen vidare. Sitta här på gamla dagar och sticka och brodera. Lära mig att tycka att det är roligt. För det är nog något jag måste lära mig. Jag kommer nog inte att lämna något större strumparv efter mig. Inte om man betänker att det tog mer än ett år för mig att virka ett par grytlappar. Men stora och präktiga blev de! Grytlapparna. Så det så.


God middag önskar


Skogseva