...för en tur över bron.
Vid Kongens Nytorv blommade en hel husvägg i gult, blått och rött. Iögonenfallande vackert.
Vem vattnar och hur vattnar man?
Målet för trippen över bron var Bob Dylanutställningen "The Brazil Series" på Statens Museum for Kunst.
I Köpenhamn pågick ett lopp av något slag. En halvmara närmare bestämt. Tusentals människor sprang i ett långt lämmeltåg utan vare sig början eller slut. Mest verkade det som de sprang runt muséet. Vi hade vissa problem att ta oss till vårt mål. Alla vägar som ledde dit var avstängda. Under en halvtimme såg vi muséet i fjärran utan att lyckas nå det. Vi körde runt och vi körde runt. Till sist fick käre maken med sin ischias/diskbråck bita i det sura äpplet och parkera mycket längre från museiingången än vad som var riktigt hälsosamt för för honom...
Vi startade vår museivandring med att luncha. Ceasarsallad och öl. Och från stora hallen bredvid strömmande sköna toner från en stråkkvartett.
Bob Dyanutställningen kan jag icke visa foton från, fotografering var icke tillåten. En snabbrecension: Sådär! Inte helt oävet, men inte heller helt bra. Hans tavlor är ganska mörka och en aning dystra. Färgerna lite smutsiga och oklara. Personerna grovt skulpterade. Jag skulle inte vilja hänga någon av dem på mina egna väggar...
Denna tavla hade däremot gärna fått bo hos oss. Den tyske konstnären heter Georg Baselitz.
Och, nej... Jag har inte vänt bilden fel - den hängde så.
Emil Noldes unga kvinnor är målad 1947 - den tittade jag länge på.
Titta länge gjorde jag också på Tomás Saracenos stora verk "Biospheres", svävande transparenta klot i spindelvävslika upphängningar i en av de vackra hallarna.
Museibyggnaden är gammal och pampig med en tillbyggnad som är något av det arkitekturmässigt snyggaste jag vet. Mycket rymd, ljus, luft.
Strama linjer. Vita putsade väggar i ett skönt möte med varmrött tegel. Ovanligt lyckade och harmoniska stilmöten.
Och överraskande snyggt med svävande klot och svarta trådar som knöt samman det äldre och det nyare. Några av kloten hade små odlingar inuti. Med vatten!
Jag undrar om konstnären, likt en spindel, visste exakt hur trådarna skulle dras när utställningen arrangerades, eller om de hamnade där de hamnade av en stundens ingivelse. Oavsett vilket, gillade jag det jag såg.
En roliger utställare var Björn Nörgaard. Dessvärre var det icke tillåtet att fotografera men det är nästan värt att åka till Köpenhamn bara för att titta på hans lustifika figurer. Just denna (smygfotograferade) är inte representativ, alla övriga verk sprakade av färg, lust och humor.
Och sedan åkte vi hem...
God kväller önskar
Skogseva
Undrar hur det går till att få ner klot och trådar - fast dom kanske inte ska ner utan hänga där för all framtid, Kram från storasyster.
SvaraRaderaStorasyster: Och hur bär sig konstnären åt för att hänga hela konstverket exakt likadant på ett annat museum? Det får nog bli som det blir helt enkelt.
SvaraRaderaKram från lillasyster