Tulpanen och jag

En gång hade jag en tulpan.

En vackert cremegulvit tulpan som stod vid husgaveln på det gamla hus käre maken och jag levde våra första gemensamma åren i. Det gamla huset stod i sin tur i en gammal trädgård där jag grundlade ett halvhjärtat trädgårdsintresse. Jag slängde planlöst några frön här och några frön där och om det händelsevis kom upp något ur dem blev jag mer överraskad än förtjust.

I den gamla trädgården fanns det alltså bara en enda tulpan. Just den tulpanen, som fanns i mitt liv för länge sedan, levde bara en kort stund varje vår. Den utvecklades så långt att den visade sin vackra cremegulvita färg och gjorde sig redo att slå ut... 

Då kom den ondsinte haren och frukosterade på vår tulpan! Nackade den, tuggade, svalde och lämnade en spretande själk och några tulpanblad kvar. Smorde kråset på den cremegulvita!

Vi tog vårt pick och pack och flyttade från det gamla huset.

Dock var det väl inte bara den ondsinta harens fel...

Så småningom, efter några års mellanlandning i staden, hamnade vi i ett annat gammalt hus långt ut i skogen - det hus som vi fortfarande bor i. I denna från början så vanskötta trädgård frodades mitt trädgårdsintresse. När vi kom fanns bara något obestämt grönt och lurvigt runt huset. Högt gräs. Hjulspår fram till trappan. Inga rabatter.

Ingenting.

Utom en tulpan!

I något som säkert tidigare varit en rabatt, men som när vi flyttade hit bara bestod av gräs, stack en ensam men stolt tulpan upp när det blev vår. En kraftig stjälk och fina blad och längst upp en stor knopp. Knoppen började så småningom visa färg - ljuvligt cremegulvit!

Men gissa vad!

Den ondsinte haren hade på något vis tagit reda på att vi flyttat ut i skogen igen och att det fanns en tulpan även i vår nya trädgård! Haren betraktade även denna tulpan som sin. Han kastade sig över knoppen och slukade den innan den hann slå ut.

År efter år mumsade han i sig den stackars tulpanknoppen. Till slut grävde jag upp den ensamma löken och kastade den! Missunnade harskrället hans vårfrukost.

Det var många år sedan...

I höstas köpte jag lökar. Tulpanlökar. Trettio stycken. De grävdes ner i min nya rabatt i grupper om tio. Trettio stycken tulpaner är väl ingenting, tycker ni. En hel hord tycker jag. Ett tulpanhav i min tidigare tulpanlösa trädgård. Ett omåttligt överdåd! 

Men det är ju det där med den ondsinte haren...

Tulpanfärgen är ju helt i harsmak.

Gräddigt vitt och krämigt gult. 

Jag ska sätta upp snubbeltråd och försåtsminera. Gå nattvakt om det behövs.

Akta dig noga du ondsinta hare! Dessa lökar har jag själv planterat, de är mina icke dina.

Jag kommer att vakta mina tulpaner med mitt liv!


God eftermiddag önskar

Skogseva