Siska och mes

Den iskalla vinden som pinat oss ett par dagar fortsatte med oförminskad kraft igår. Den blåste upp sig lite extra, skakade bokar och björkar, ruskade runt i grantopparna, pep, ven och bet och hejdade Prästgårdseva och mig från vår tänkta fotopromenad. Efter en illsnabb inspektionsrunda i en brun och trist trädgård ägnade vi oss åt fågelskådning genom fönstret. Och om ni tycker att det låter bekvämt och lättsamt så kan jag tala om att det är det INTE! De ger, åtminstone mig, förhöjt blodtryck. Småfåglar har alldeles för båttom! De behärskar inte konsten att slappna av och ta det lugnt, utan så snart de landat på marken snappar de åt sig ett frö, lyfter och sätter sig på en gren, slänger i sig fröet och kastar sig ner på marken igen - och börjar om från början. Och om de händelsevis är något långsammare med att förtära sitt frö ser de till att göra det bakom en gren, dolda för kameran. Och jag behärskar inte konsten att snabbt hitta de små liven i sökaren.

Det blev många svordomar...

En inte alldeles vanlig gäst här hos oss fastnade i alla fall på en bild. Gråsiskan Carduelis flammea är en strykfågel som vissa vintrar flyttar söderöver. Just denna lilla raring har alltså antingen funnits här hela vintern eller är just hemkommen igen från sitt vinterviste.  Den häckar enligt mina fågelböcker företrädelsevis i Norrland, men kan vissa år även häcka långt söderut. Den är mer än välkommen att bygga sitt bo i något av våra träd.

Gråsiskan har jag sett ett antal gånger tidigare, men att få se och fotografera en svartmes Parus ater var storpremiär! Märk väl att detta är en "vanlig" fågel som finns över hela landet utom längts upp i norr. Den ser faktiskt ut som en blek talgoxe, men till skillnad från talgoxen har den en vit fläck på huvudet och i nacken och absolut inget gult i fjäderdräkten. Jag borde ha sett den ett otal gånger, men det har jag alltså inte. En anledning kan vara att den brukar vistas högt upp i barrträden, där den provianterar på kottefrön och småkryp. Vintertid när det är ont om föda hälsar den tydligen på vid fågelborden - trevligt för oss. Men den var en osedvanligt svårfångad rackare som svichade fram och tillbaka och upp och ner bland grenarna i häggen! Arm och axelmuskler fick arbeta ordentligt i de oftast fåfänga försöken att lokalisera den lilla mesen. Den var ju inte precis ensam i trädet och tämligen svår att skilja från de vanliga talgoxarna, om den inte visade sin nackfläck.

En liten rackare som pilade fram och tillbaka under vår fotografering, välnärd och rultig, är en liten skogsmus som har entrén till sitt bo mitt i fröskafferiet. Bara att sticka upp lilla nosen och plocka åt sig av de solrosfrön som fåglarna tappat på sin väg upp bland häggens grenar.

Det kan vara givande att fågelskåda genom köksfönstret, säger

Skogseva