En ynka timmas trädgårdsarbete blev på seneftermiddagen. Rensning av odlingslådan som nu är redo att ta emot potäter, salladsfrön och andra absolut säkra och odlingsvärda matsaker. Inte morötter, inte rädisor (nej, det är inte alls det lättaste i världen att odla!), inte rödbetor, inte dill. Kanske portlak... Någon som har erfarenhet av det?
Lite hönsgödsel i lådan så är den redo för potatis och andra trevligheter.
Det syns inte på bilden men den franska dragonen har faktiskt överlevt vintern. Salvian kommer att pigga på sig och timjan och oregano är odödliga...
Det bådar gott för säsongens första äggakaka - gräslöken är som vanligt först ut i kryddlådan. Den kaloribomben får bli i nästa vecka när storasyster kommer på besök.
Herr Fasan är nu nästan som en familjemedlem, en tveksamt accepterad sådan men ändå. Så länge han håller sig till solrosfrön får han gärna hälsa på. Om han börjar tugga i sig av späda plantor kommer jag egenhändigt att jaga ut honom i skogen igen. Katterna är verkligen inte till någon större avskräckande hjälp - de tittar bara respektfullt på tocken, en fågel i storlek XXXL klarar de små vita raringarna icke av!
God kväll önskar
Skogseva
Det är tydligen både vackert och prydligt hos dig! Här är det varken - eller. Just nu väller svalörten fram och jag rensar allt jag förmår. Vårstädningen väntar jag med lite till.
SvaraRaderaVi har odlat portlak både på T-gården och P-gården. Bara att så och skörda. Och skörda. Och skörda...Vi hade en gul variant på P-gården, som var vacker men gav lite mindre, vilket i och för sig kan bero på den sämre jorden.
Nä, fasanerna är förvisso både hispiga och lättskrämda men katter tycks inte bekymra dem. Jag blev mäkta förvånad, när jag första gången i vintras såg en av grannskapets katter passera rakt genom fasanflocken utan att de reagerade.Katten verkade inte se fasanerna överhuvudtaget.
Så jag undrade vem som slog fasaner nere i trädgården.
Kram
Prästgårdseva: Vackert och prydligt - njaaee, det är verkligen överord. Svalört? Du har då allt! Men jag kan tänka mig attt du kanske inte ser svalört som en tillgång i trädgården...
SvaraRaderaRoligt att höra om portlak. Försådde ni eller direktsådde? Jag har sett den gula varianten men tänker nog försöka med "vanlig" grön. Vi hade störst framgång med vår salladsodling i fjol så portlak kan kanske bli bra.
Jag tror egentligen att "vår" kattorädda fasan hade gjort sig bäst som en god soppa eller som stekt med mandelpotatiskompott och ugnsrostad sparris med parmesan.
Har någon slagit fasanerna i er trädgård? Har de döden dött?
Portlak: Direktsådd.
SvaraRaderaSvalört: Efter slidet mitt absolut värsta ogräs.
Sprider sig ohejdat. Finns (nästan) ÖVERALLT. I rabatter, mellan stenar och plattor, under häckarna i gräset osv. Förstör de fina färgnyanserna i allt annat med sin skrikiga gulhet. Efter blomningen begraver och kväver dess bladmassor allt annat. Det verkar på sitt sätt lika outrotligt som slidet. Om jag gräver, innebär det bara, att jag delar på och fördelar knölarna och hjälper dem att spridas än mer. Jag har grävt upp rullebörsvis med knölar utan att det märkts.På 25 år har det bara blivit mer och mer. Nu har jag slutat att gräva. Bah.
Fasan: Hittar då och då "rester" av fasan i trädgården och undrar vem som varit framme. Gladorna som svävar över häckarna? En katt av annat slag än de jag sett? Och som fasanerna då inte heller uppfattat som ett hot?
Kramar
Prästgårdseva:
SvaraRaderaFrån och med nu ser jag också svalört som ett hot.. Det kommer nog dessbättre inte att bli ett problem här förrän efter vår tid - svalörtens antal går att räkna på ena handens fingrar och de finns dessutom nästan bara i det utkantsparti där vi nöjer oss med att klippa gräset.
Om det är en katt som gett sig på fasanerna är den nog modell större = lejon eller åtminstone lo och det verkar mindre troligt... Ormvråk eller glada är säkert tänkbara predatorer liksom iller. Och det är klart - en gigantisk huskatt kan kanske med stor tur och mycket lurpassande klara att fånga och döda en fasan.
Kramar från en annan Eva
När vi flyttade till T-gården fanns en liten planta med de vackraste små solgula blommor (!).
SvaraRaderaJag beundrade den glada färgklicken med dess frodiga, friska blad. Så plötsligt var plantan borta! Min besvikelse var stor. Hade jag rensat bort den? Nästa vår stod den där igen lika gul och löftesrik. Och så var den borta igen!
Inte visste jag, att det var Svalört.
Inte visste jag, att det var dess natur att vissna ner och försvinna efter blomning och frösättning.
Inte visste jag, att det var något som man skulle kunna kalla ogräs.
Inte visste jag, att man skulle kunna kalla den ´ful´eller oönskad. Jag älskade min lilla gula solplanta.
När jag kom till P-gården och såg mängden av svalört jublade jag. Men inte länge.
Kramar
Prästgårdseva: Jag förstår din antipati mot svalörten. För mycket av det "goda" skämmer alltid. Själv äter jag icke längre Kalles kaviar! Fast jämförelsen haltar kanske något...
SvaraRadera