Halskskyddsfrånvaro

Gissa om vi kommer att tröttna på sådana här bilder i vinter!

Jag gick en promenad för första gången på länge. Måndagar är annars bridgedag, men att åka iväg var icke att tänka på när snön föll horisontellt. Jag grävde fram mina halkskydd - nej, jag går inte ut vintertid på våra hala skogsvägar utan sådana - bara för att finna att de var trasiga. Att jag aldrig kommer ihåg någonting! Jag skulle ju beställa nya i fjol...

Det var inte ett dugg halt, bara krasigt fruset under mina fötter. Och så pudrat med ny snö ovanpå det frusna. Och tyst så när som på vinden som for omkring och brusade lite bland granarna. Och som blåste snö i ögonen på mig och i ögat på kameran. Men det gjorde inte så mycket, jag gick ju stadigt på den frusna marken, jag behövde inte se hela tiden...

Ute på 'stora' skogsvägen var det plogat och fint. Och halt! Absolut inte gjord för äldre damer utan halskydd. Men man kan alltid gå lite vid sidan om. Ute i vägkanten där plogen har lagt upp snöhögar.

Skåneleden låg otrampad så jag fortsatte ute på vägen. I vägkanten. Ända tills jag var hundra meter från hemmet...

Då föll jag som en fura. För att jag gick baklänges ett par steg när jag skulle fotografera ett jakttorn i snöfallet. Kameran som hängde runt halsen for iväg flera meter. Tjockmössan for ännu längre. Jag gjorde en ordentlig luftfärd, gjorde som i tecknade serier - låg stilla horisontellet i luften en stund - och landade sedan på rygg.

Gick raka vägen hem och beställde nya halkskydd.

Jakttornsbilderna var inget att spara på - gråa och snöiga.

God seneftermiddag önskar

Skogseva