Vi fick besök av agrart inriktade släktingar.
Borgeby lantbruksmässa - here we come!
Låt oss titta på allt nytt i traktorväg. Låt oss bese det modernaste bland skördetröskor. Låt oss få veta allt om sprutmunstycken. Låt oss få se skillnaden mellan bevattnat och ickebevattnat.
Men låt oss för allt i världen slippa åka upp i den här!
Absolut lagom lantbruksmässepromenadväder. Nästan ingen sol. Lite vind.
Vad är en lantbruksmässa utan traktorer. Blåa, gula, gröna eller röda monstermaskinerdär klättringen upp till förarhytten tar en kvart... Så här tycker jag att en traktor ska se ut, för det gjorde de när jag var barn!
I ett hörn fanns pytsar med potatisplantor som visade upp alla bristsjukdomar en planta kan drabbas av. Att det över huvud taget finns friska potatisar måste bero på alla potatisgodsaker bönderna sprutar på jorden. Våra egenodlade midsommarpotatisar måste hamna i underverksgruppen = ätliga och friska knölar i lagom storlek, som blivit till utan extratillsatser i jorden.
På en frisk och grön potatisplanta satt en lika frisk och grön vårtbitare. Obesprutad planta?
Jodå... Detta är skylten som stod nedanför den vidriga kranen som lyfte upp lantbruksmässebesökare med dödslängtan högt upp i luften. Jag lider av svindel och ingen får upp mig i en sådan dödsmaskin.
Aldrig! I en pytteliten korg som hänger i en florstunn ståltråd 36 meter över mark!
Jag vet icke hur det gick till...
..men plötsligt befann jag mig i korgen..
..och tittade skräckslaget på ståltråden som bar upp mig och en mycket yngre släkting som snart kanske skulle lämna fyra moderlösa flickor i tårar efter sig.
Den unga släktingen skrattade och låtsade att det var roligt. Hennes krampaktiga grepp om räcket talade ett annat språk.
Och hur jag lyckades ta något bilder över huvud taget haver jag icke någon aning om. Jag tror att den skånska slätten var ganska fin där uppifrån. Kameran registrerade, min hjärna gjorde det inte. Maskinskötaren lät oss dingla länge eftersom jag talat om att jag skulle fotografera.
Det hade han inte behövt...
Det hade han inte behövt...
Efteråt färdades vi horisontellt en stund i sakta mak på ett sätt som passade mig mycket bättre.
Men lite stolt är jag över att jag vågade åka upp i ståltrådssaken. Trettiosex meter över marken!
God eftermiddag önskar
Skogseva
Men fina bilder fick du till ändå. ha det gott/Gela
SvaraRaderaÅh Gud, vad jag älskar den sista bilden!
SvaraRaderaSom en sinnebild av lugn och harmoni.
Och trygghet.
Som den totala motsatsen till det andra.
Det, som jag knappt orkar kommentera.
Det, som skrämmande likt påminner om en mardröm jag hade för bara några nätter sedan.
Åh Gud, så glad jag är att du överlevde.
Kramar från
den, som får svindel på en pall och panik på en stege.
;)
SvaraRaderaGela: Ja, jag förstår inte själv hur det gick till. Det måste ha varit ryggmärgen som såg till att horisonten blev just horisontell - det var i alla fall inte jag! Må så gott önskar
SvaraRaderaEva
Prästgårdsväninna: Jag håller med dig. Hissanordningar och annat som lyfter en uppåt får för min del fortsättningsvis vara åt de som är modigare/dumdristigare än jag är. Jag vill hädanefter alltid befinna mig i horisontalplanet. Att man kan drömma mardrömmar om slikt förvånar mig inte ett dugg. MEN.. Jag är lite glad att jag övervann rädslan...
Kramar till dig från mig.
Carolina: Det tycker jag också!