Trumpetare

Till det småländska stenriket där sonen och hans familj bor anländer varje vår ett tranpar. Häckar någonstans alldeles i närheten och provianterar vid skogskanten ett par hundra meter från huset.

Jag hade bara hört talas om tranparet, men aldrig varit på plats just i "trumpetartid", men nu skulle jag både få se och få höra! Tranorna skulle minsann trumpeta både bittida och sent, högljutt och idogt!

I och med att jag rullade in på den småländska gårdsplanen inte bara tystnade tranorna, de gjorde sig dessutom osynliga.

Mina öron var på helspänn och reagerade på alla möjliga pip, men från tranorna hördes ingenting.

Inte första dagen

Inte andra dagen.

Inte tredje dagen.

När jag skulle packa ihop mina pinaler fjärde dagen och köra hem till Romeleåsen igen kom en triumferande trumpetstöt från skogskanten! Förmodligen var de glada över att jag skulle åka hem!

Men så lätt skulle de inte slippa undan. Tranorn befann sig ett par hundra meter bort i horisontalplanet och eftersom jag har bara sett tranor underifrån i vertikalplanet MÅSTE jag bara försöka få till en bild.

Jag fick smyga mig på dem. Åla fram i det småländska steniga och morgondaggiga landskapet.

I hagen gick några hästar som undrade vad den gamla människan höll på med. Jag gav tydligen ett onormalt och lite skrämmande intryck för de vågade sig inte nära utan nöjde sig med att bevaka mig på avstånd.

Jag tog mig fram dold av stora stenar (Småland som sagt!), lätt hukande och sista biten krypande fram till ett buskage hundra meter från tranparet. Vid buskaget löpte en eltråd och på andra sidan eltråden fanns ett dike. Jag kom alltså inte längre, snopet! Tranorna befann sig ju fortfarande tämligen långt bort och flyttade sig dessutom längre och längre bort mot skogskanten.

Jag fick fotografera så gott det gick...



Jag hoppas att ni ser dem! De där två mitt i bilden som sticker upp lite mot den mörkare skogskanten.

TRANORNA!

God afton säger

Skogseva