Utfodringsstället

Fuskbersån som går på sitt sjunde år består av allehanda klättrande saker; klematis, kaprifol, vildvin och murgröna. Murgröna som väller över alla stolpar och armeringsnät. Murgröna som väller ut som ett grönt släp på marken och inne i bersån. Armeringsnätet är sedan länge dolt av det vintergröna.

Härligt! Precis som det var tänkt.

(Bersån måste vara det minst fotograferade i trädgården, men trots det existerar den! Bakom de vita plastmöblerna, som numera är saligen insomnade, skymtar den som en oregelbunden massa i olika gröna nyanser.)

I hårdvintern i fjol vintras försvann bersån totalt.

Aväten inpå bara skelettet av hungrande hjortar och rådjur. Stod där kal och intill döden avtuggad. Dödsdömd trodde jag i mitt svartmåleri. Trodde att jag för evigt skulle behöva leva med en naken hexagon av armeringsnät

Den hämtade sig, men det tog sin lilla tid! I vanlig ordning spirade kaprifol, klematis och vildvin. Efter midsommar började murgrönan visa att den inte hade gett upp. Slog ut med små ljuvligt, späda blad. På sensommaren var bersån sitt normala täta jag.

I förrgår upptäckte jag att det är dags igen...

Rådjur och hjortar har anlagt sin vintermotorväg nedanför växthuset där de kan ta sig fram tämligen osynliga för husets innevånare.

Och i går fångade jag en av matgästerna på bild  - målmedvetet på väg till sin frukost.

Undrar hur länge det har pågått denna vinter - det här med att använda vår berså som vintersmörgåsbord?



Till höger står bersån som ett avätet och sorgligt rudiment av sommarens skyddande gröna täthet.

Jag får finna mig. Rådjuren ska ju också leva.

Fast måste de leva på vår berså?

Men om allting ser ut så här?

Om tänkbar rådjursmat som mossor och lavar finns under en halv meter hårdpackad snö? Om rådjursbenen är för korta för att bekvämt kunna ta sig fram i djupsnön i skogen? Om alternativet är knorrande rådjursmagar...

Varsågoda - kom och ät av vår berså!

God afton önskar

Skogseva