söndag 17 oktober 2010

Efter frosten


En ny kall natt har passerat och det var ett präktigt vitt lager av frost på marken när tidningen hämtades.


Nävorna såg ut att vara helt djupfrysta, men ganska sturska ändå. Fräscha i bladen och med den fina kuddformen i behåll.



Lite ledsnare var höstanemonerna med nackarna tyngda av iskristaller. Papperstunna kronblad orkar inte stå emot kyla lika väl som lätt håriga nävblad.



Mina blåa skönheter, femtungorna, hör inte heller till de blommor som klarar så många minusgrader. Om jag bara hunnit få ner dem i källaren...




I nävrabatten blev det desto piggare när solen började värma. Kashmirnävornas senkomna knoppar, som trots sin sprödhet klarat den kalla natten, slog ut under förmiddagen. Tuffa små skönheter!



I övrigt är det mycket som dukar under för frosten. På en gång faller alla askens blad. Den kaukasiska vingnöten står helt plötsligt naken. Rabarberna ligger som kletiga ormar i hemliga trädgården. Blodplommonets fallna blad lyser som rubiner mot jorden. Funkiorna är trötta och lägger sig på marken.



Runt växthuset har vi rensat och plockat undan. Monterat på den nytillverkade skorstenen för kommande eldning när vi känner för en vinterlunch i växthuset. Klippt ner pelargoner och burit ner i källaren. Tömt krukor på visset innehåll. Slängt sådant som borde räddats - före frosten...



En gudabenådad arbetsdag i höstsolen.

Ännu orkar kroppen och ännu finns lusten att hugga i, bära, lyfta, gräva, flytta.

Ännu finns lusten att planera nytt.

När måste man sluta med det?


Undrar Skogseva

4 kommentarer:

  1. Visst är det lite sorgligt när allt ligger i träda men snart kommer en ny cykel.....

    SvaraRadera
  2. Inger: Det är ju bara det att vintrarna blir längre och längre och somrarna kortare och kortare. Kan det vara åldersrelaterat månne..

    SvaraRadera
  3. Nu är arbetsdagarna långa fast dagarna är korta..
    Känner mig lika slak som hostorna och sörjer alla dem, som föll för nattens kyla.

    Kramar

    SvaraRadera
  4. Prästgårdssyster: Jag vet.. Man hinner mycket fast det förslår så lite. Vi får tacka och ta emot att vädret är nådigt dessa de sista höstarbetsdagarna. Jag njuter av solen och av stillheten samtidigt som jag sliter. Och sörjer der som tar slut och vissnar..
    Kramar

    SvaraRadera

Om du skriver några ord blir jag väldigt glad. Jag läser alla kommentarer med stort intresse och om jag inte svarar beror det antingen på att att jag rest till bortre Indien eller att jag är död!