Om att använda en gran som riktmärke

Mina ben längtade efter en skogspromenad, modell längre.

Jag travade rakt i skogen. Den skog som jag tror att jag känner så väl, men som jag gick vilse i för inte så länge sedan. Den skog som jag har gått vilse i så många gånger. Nu tror jag alltså att jag kan skogen utan och innan och att det därför borde vara omöjligt för mig att gå vilse i den igen.

När jag kommit några hundra meter in i skogen tar jag ut ett riktmärke som skall hålla mig på rätt kurs mot nästa tvärväg som ligger fyra- femhundra meter bort.

En stor och präktig gran som jag inbillar mig ska synas åtminstone den svåra biten genom skogen.

Det går inte att gå rakt genom skogen. Det står träd i vägen! Jag måste tränga mig genom ett tätt bestånd av granar. Tack och lov är det snälla granar - Nobilisgranar med mjuka barr.

När jag krypande kommer ut ur beståndet är jag lite vilse, men min pampiga ledfyr - granen - sticker upp högt över alla andra träd och talar om var jag befinner mig.

Jag ska gå rakt fram.

Rakt fram blir inte riktigt rakt fram...

Jag måste ta mig förbi ett nytt granbestånd.

Jag använder mig av den öppning som finns i beståndet...

Efter några minuter har jag icke en aning om var jag befinner mig!

Och vägvisargranen har gått under jorden.

Men när jag vänder mig om ser jag i fjärran ett nytt landmärke - Romeleklint.

Nu vet jag riktningen!

Jag måste gå över gläntan med det vackra gräset.

Där är precis lika sankt som jag trodde.

På andra sidan passerar jag ett hoprullat nät. Har här varit inhängnat vid något tillfälle? Och vem i all sin dar har hittat in här för att sätta upp ett stängsel? Och vad ville man stänga ute/inne?

Inne i skogen på denna sidan är det bökigt att ta sig fram. Avverkningsvägarna är fulla av ris och skogen är tät och snårig. Jag halkar runt på de hala grenarna och funderar över hur det kan komma sig att jag alltid glömmer telefonen hemma. Benen inne i min kropp är ju inte sjutton år precis. Mer lättbrutna nu än då.

Men efter en knapp timme blir stigen bättre och sista biten fram mot den gräsbevuxna glänta som jag skymtar en bit bort är det rena motorvägen.

Jag kommer ut ur skogen på exakt samma ställe som jag gick in, fast på andra sidan om det hoprullade nätet! Vilken precision i lokalsinnesbristen!

I mitt lokalsinne finns inga raka linjer, inga räta vinklar, inga aningar, ingen känsla för, inget hum om!

Mitt lokalsinne är icke dåligt - det är obefintligt!

Jag måste tänka tvärtom. Bak ock fram. Ut och in. Jag går åt raka motsatta hållet och ser om det fungerar.

Tro det eller ej - efter ytterligare en kvart är jag ute på vägen. Den väg som det var tänkt att jag på ca tjugo minuter skulle komma rakt på genom att tvära genom den relativt lilla, men ack så trassliga skogen.

Nu producerar min hjärna en briljant idé.

Jag ska attackera den fördömda och motsträviga skogen från andra hållet. Gå tillbaka till utgångspunkten från det ställe där jag trodde att jag skulle komma ut.

Och det var här det, på denna smala skogsstig som är kantad av höga mörka granar.

Jag travar rakt in i det mörka,

som alldes strax öppnar sig till en ljusare och vackrare skog. 

Jag går i beståndsgränsen för att inte på nytt slarva bort mig bland granar och bråte. En bit in har vildsvinen en kombination av matsal och spaanläggning.

Jag följer viltstigen som går upp på en bergsknalle och vid vart tionde steg vänder jag mig om för att memorera hur det ser ut. Om jag händelsevis skulle komma från det andra hållet..

En stor sten är bra landmärke. Flytta den inte!

Skogen som anas i bakgrunden känner jag igen. Ha! Sanna mina ord - detta kommer att lyckas! 

Och det gjorde det!

Det tog tjugo minuter att gå rakt genom skogen, precis om jag trodde.

I stället för en och en halv timme...

God afton säger

Skogseva