Nu ska vi sjunga

Nu ska vi ut på promenad.

Det blåser ilsket men det bryr sig icke en person som är född på 40-talet om. Vi 40-talister är fostrade att vara raska gossar och snälla flickor - och hej vad det ska gå bra bara vi ikläder oss våra merinoullunderställ så att vi icke åsamkar oss nya urinvägsinfektioner. En glad vandringsvisa gör vårt traskande lätt så nu klämmer vi unisont i med:

"Vägarna de skrida älvarna de glida

vindarna de rida högt på löddrig sky.

Skogarna de gånga stora steg och långa

åsarna de draga långt från bygd och by.

Högst av alla vandrar solen själv

kom och låt oss följa sol och vind och älv."

Och vägarna de skrida som vanligt genom blandskogen och vi är på väg mot något som heter Hästmossen för att fotografera den skogklädda kulle som i går var helt klädd med rimfrost.

Vinden ruskar om i trädkronorna - jag hoppas att frosten är duktig på att klamra sig fast vid grenar och stammar!

Där framme vid eken gör vägen en högersväng och efter svängen står en nästan svart häst i en hage.

Den namnlösa hästen vill bli tilltalad och kommer fram till stängslet. Den namnlösa hästen som vill bli tilltalad har en skötarerska som håller på att klippa snörena från en bal med hö. Hon vill inte bli tilltalad. Hästsköterskan är arg och sprätter med höet på ett argt sätt. Vi säger adjö till hästen som svarar med en ledsen nick. Sköterskan bevärdigar oss inte en blick utan fortsätter med sitt arga hösprättande. 

Vi fortsätter den slingrande skogsvägen fram under glatt småsjungande. Vinden pustar oss i nacken men vi håller oss behgligt varma i våra merinoullkalsingar.

"Vänster, höger, vänster, höger, öka inte takten!

Vänster, höger, vänster, höger, öka inte takten!

Nu går det bra, så ska det gå, så skola vi maschera."

 

Nu har vi kommit lite högre upp på åsen.

Ah... det bådar gott det här. Rimfrost! 

 

 

Det var ju synd att vi hade så brått att fotografera ledningsgatan med de frostiga träden. Om någon av oss hade haft ögonen vända mot det andra hållet där höbalen ligger hade vi fått helt förtjusande bilder av de två rådjur som stod och intog sin lunch här. Nu försvinner de snabbt in i skogen med galoppsprång...

Någon har roat sig med att ställa ut en massa snöskulpturer vid vägkanterna. En vägskrapa med känsla för form skulle jag tro... Konstverk som är försvinnande eftersom temperaturen ligger just över nollstrecket. Vi får passa på och njuta av formerna så länge de finns.

"Om vintern, om vintern, då är det allra bäst,

då har vi så roligt och leka allra mest.

Båd' skridsko och skida vi då få pröva på,

och så vi svänga om och runt i ringen gå."

 

 

Nu har vi vandra länge, länge i den bitande vinden och ändå äro vi pigga och glada och raska och snälla!

"När vi ska ut och gå

och plocka blommor små,

då vill vi gärna sjunga,

så berg och backar gunga."

Blommor kommer icke på tal i bittervinden, men det var ju det där med rimfrostfotograferingen vid Hästmossen.

Vi är alldeles strax framme. Där borta ser vi den vackra eken som står vid slutet av vår skogsväg. Den knotiga skulpturala eken. Bortom den ligger Hästmossen.

Men hur sjutton ser det ut vid Hästmossen?

(Forts. följer.)

God afton önskar

Skogseva