Om du har tröttnat på mitt tjat om vråkar (jag förstår dig!) får du skynda iväg till någon annans blogg, för jag tänker nämligen fortsätta på samma vråktema som i går. Och som i förrgår. Och som för några dagar sedan...
Vilket härligt privilegium det är att kunna studera rovfåglarna på nära håll. Det är övervägande ormvråkar som landar här - olika individer med olika beteenden. De flesta är hälsosamt skygga och vaksamma - ett finger som rör sig mot avtryckaren på kameran bakom fönsterrutan och de är försvunna. Men bland besökarna finns det några som struntar fullkomligt i att jag står i helfigur vid fönstret och fotograferar. De noterar min närvaro men fortsätter att äta. Extra hungriga? Extra dumdristiga? Extra dominanta?
Med så relativt lite mat som vi lagt ut åt dem de senaste dagarna är konkurrensen stor. Det bråkas kring det fastspikade fläsket!
Det kan bli riktigt dramatiskt som vi ska få se...
Vråk nummer ett har suttit länge på stolpen vid blodplommonet när han upptäcker att en artfrände seglar runt i luften. Ettan (inte vet jag om det är en han eller hon - vi låtsar att det är en han) brer ut vingarna för att skydda sin middag, som han för övrigt har suttit och tuggat på i två timmar vid det här laget - inte mycket återstår av fläskbiten!
Vråk nummer två slår sig ner och försöker låtsas som om han bara tänker beundra utsikten från stolpen.
Men plötsligt tar tvåan ett skutt närmare köttbiten och ettan, som blir överumplad, förlorar för ett ögonblick balansen, faller baklänges och drar tvåan med sig i fallet.
Vråk nummer ett, stor och stark, modig och orädd svingar sig upp på sin matstolpe igen,
medan vråk nummer två förtvivlat klamrar sig fast - gör en 'Hang Ten' - försöker, försöker och vill så gärna ta sig upp. Vägrar släppa taget!
Jag hör hur tvåan skriker och jag ser hur han flaxar vilt med vingarna, kan han inte komma loss?
Har han fastnat med klorna i maten? Brutit tårna? Hur länge kan en vråk hänga uppochner utan att svimma?
Jag tar på mig storstövlar och extra tjocka handskar värdiga en falkenerare och stövlar ut i halvmeterdjup snö för att rädda en skrikande och svimfärdig ormvråk som fastnat med klorna i fläskbiten.
När jag rundar hörnet flyger båda vråkarna iväg.
Fastnat med klorna i fläsket - pyttsan!
När jag är inne igen, har tagit av stövlarna och tjockhandskarna, och tittar ut sitter vråk nummer ett redan på plats igen på sin fläskbit.
Som om ingenting hade hänt.
Och någonstans inne i skogen sitter det en ormvråk som har ont i fötterna...
God dag säger
Skogseva
Jag antar, att din puls steg igen.
SvaraRaderaMin gjorde det i alla fall.
Hur skulle vi kunna tröttna, när du serverar oss så fina bilder på så fina fåglar?
Och när du dessutom berättar en så spännande historia, vill åtminstone jag bara ha mer och mer.
Ha det bra på din vilda ås!
Kramar från slättlandet, där rovfåglarnas silhuetter mest kan anas mot den vintriga himlen.
Eva
Dramatiskt värre.........!
SvaraRaderaPrästgårdseva: Jomenvisst gjorde den det och det var faktiskt dramatiskt värre. Vråkstackarn hängde en lång stund och dinglade och jag var ärligt talat väldigt tveksam till en räddningsaktion. Klorna ser inte så snälla ut...
SvaraRaderaVi har det tämligen bra här på höjden, förkylningarna håller på att klinga av, men nu hotar snön att dränka oss - vi vet snart inte var vi ska lägga snömassorna!
Må så gott kära vän på slätten.
Kramar
Inger: Så är det när man lever och bor i något som mest kan liknas vid en djurpark. Befjädrat och pälsklätt både inomhus och utomhus. Inomhus är det något mindre dramatiskt även om din käre vän Sixten nattetid terroriserar den lille klene vite så tussarna ryker! Han är en riktig marodör!
Vilken dramatik! Verkligen spännande bilder.
SvaraRaderaSlottis: Mmmm... det må du tro att det var! Och för den delen fortfarande är eftersom vi nu har vråkar här dagligen runt de ynkliga små fläskbitarna. De är inte särskilt vänliga mot varandra de stiliga fåglarna - vartenda närmande av "främmande vråk" leder till styrkedemonstrationer och bråk.
SvaraRadera