Jag hänger på mig kameran och går ut i den kalla juldagen. Ryggen är fortfarande svettig efter snöskottningen, men jackan hänger varmtung på mina axlar.
Ett korppar flyger över grantopparna. Småpratar lite med varandra. Högljutt men vänligt ändå, inbillar jag mig. Inspekterar kanske tänkbara sovträd inför den kommande kalla natten. Sätter sig nog tätt tillsamman i skymningen vid stammen på en tät gran för att ge och få värme av varandra.
Jag vänder mig om och tittar på vägbiten jag just har gått.
Plogad och slät. Knarrande isblå.
Människobefriad.
På naturens vinterpalett finns det många kalla färger. Några grenar med frusna boklöv vid vägkanten ger kontrastverkan. Med färg som av polerad koppar. Eller kanske som en gulnad gammal björkmöbel.
Vart är jag på väg?
"O, vandrare, vadan och varthän?"
Jag irrar lite planlöst i kylan.
Tittar närgånget på frusna och torra blomställningar. Blomställningarna är vända från mig - mumifierade fröbehållare som har fullgjort sitt kretslopp. Dubblerade med hjälp av solen och av vinden glättad snöyta.
Isvinden kryper innanför min kapuschong och ner på ryggen. Det är ordentligt kallt nu. Jag borde ha duschat av mig efter snöskottningen.
Jag vänder och skyndar hem.
Jag är glad och tacksam över att ha ett hus att skynda hem till...
Skogseva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Om du skriver några ord blir jag väldigt glad. Jag läser alla kommentarer med stort intresse och om jag inte svarar beror det antingen på att att jag rest till bortre Indien eller att jag är död!