Det bästa på hjorten?

Det blev en del styckningsavfall efter hjorten. Att slänga det var icke att tänka på när nejden är full av hungriga rovfåglar som har stora problem att hitta föda när marken är täckt med ett halvmetertjockt snölager. Det såg inte särskilt snyggt ut med det blodiga renset i snön. Eller också var det precis tvärtom...

 Styckningsrenset hade jag placerat tio meter från köksfönstret.

Efter en halvtimme började något cirkla runt ovanför huset och ett ögonblick senare landade den första ormvråken.

Den satt en stund och filosoferade och bevakade omgivningen innan den högg in på det dukade bordet. Bredde ut vingarna över sin mat. Ville förmodligen inte dela med sig...

Men det blev den tvungen till!

Först dök det upp en hungrig duvhök som ormvråken mycket hårdhänt försökte avhysa.

Duvhöken föll på en halvnelson...

Under tiden fighten pågick spred sig ryktet om den nya uteserveringen bland rovfåglarna.

Det tätnade snabbt runt åteln.

Bland alla de mörkfjädrade lyste en spökvråk som om den var utstyd i en fläckig luciaskjorta. Spökvråken kallas också börringevråk, ett samlingsnamn för alla ljusa/vita ormvråkar. Vi ser dem då och då här i skogen. Den var också hungrig, men lika ovälkommen som alla andra nyanlända.

De bruna gladorna hade inte lust att dinera med kreti och pleti, utan attackerade matgästerna från luften för att få bort dem från köttbitarna, som de sedan snappade åt sig i flykten och tog med sig till en mer privat matsal.

Som mest var sju rovfåglar på plats vid åteln samtidigt, medan det satt ytterligare fem, sex i träden runtomkring och det var sannerligen inte tal om någon större matro! Så snart en ny gäst landade blev det störningar när den nyanlända skulle sättas på plats - att dela med sig utan att bråka var icke att tänka på.

Emellanåt hettade det till mitt i måltiden när någon osynlig gräns passerades. Många tysta och krigiska pas de deux dansades i snön.

Under många timmar följde jag det fantastiska skådespelet utanför köksfönstret.

Glömde att jag skulle städa.

Glömde att jag skulle tvätta.

Fotograferade och fotograferade och fotograferade...

Jag började känna igen några av vråkarna. En var något mer oskygg. Den satt lugnt kvar när maken körde med lilla snöplogen fem meter från den. Den var först på plats i morse igen för att se om något ätbart fanns kvar. Den sitter i skrivandets stund fortfarande på samma fläck i tilltagande mörker och äter inhandlade grisknorrar - slaktresterna tog snabbt slut!

Ormvråkarna satt och åt med sina vingar utbredda över köttbitarna. Ett beteende som jag undrar över. Dölja godbitarna för andra hungriga flygare? En markering av önskat 'lebensraum'?

Så många vråkar...

Nu började jag önska att det skulle komma större fåglar.

Tänk om det landade en örn...

Och det gjorde det!

Helt plötsligt stod en en havsörn nedsjunken till magen i snön! Jag trodde att dronten hade återuppstått när jag först såg den. Den såg ut som Dodo i 'Alice i Underlandet', men artbestämdes snabbt till varande en havsörn. Fantastiskt! En havsörn på vår snöklädda gräsmatta! Hur hittade den hit? Hur hittade de andra rovfåglarna den utlagda åteln så snabbt? Synen? Luktsinnet? En kombination?

En fantastisk fågelskådardag och en otroligt lyckad bieffekt och följd av vårt hjortköp!

Fler bilder kommer säkert...

God kväll önskar

Skogseva