måndag 1 augusti 2011

Turdus merulabebisarna

Tisdagen den tjugosjätte juli tittade vi för första gången på de små koltrastbebisarna. Troligtvis kläcktes de en eller två dagar tidigare alltså den tjugofjärde eller tjugofemte. (Nu kommer jag att rabbla många datum!)
Här är det fortfarande gott om plats i boet och när koltrasthonan är på plats och ligger och värme de små så är det egentligen bara hennes stjärt som sticker upp över bokanten. Dessvärre är hon borta långa stunder under dagarna och vi är bekymrade över att ungarna är så oskyddade i regnet som vräker ner dag som natt. En flintskallig och naken liten fågelbebis fryser väl i vätan?




Torsdagen den tjugoåttonde stod jag inte längre ut med att se störtskurarna falla över det oskyddade boet. Mammakoltrasten är fortfarande borta långa stunder (förmodligen samlar hon mat åt barnen, men vi har inte lyckats se henne mata dem). 
Något måste göras om de små inte skulle drabbas av mögel, lunginflammation, urinvägsbesvär eller annat elände.
Att sätta igång med något större byggprojekt var inte att tänka på - vi ville ju inte skrämma vettet ur den lilla familjen! Det fick bli en snabblösning och 'man tager vad man haver', nämligen en gammal bordsskiva i plast som klämdes fast med ett par tvingar. Var så god koltrastmamma, nu regnar det inte på dina bebisar!

Vi var redo att snabbt plocka bort taket om lilla mamman inte skulle känna igen arkitekturen runt sitt bo.
När hon anlände och såg det nya taket vände hon tvärt med ett fasansfullt skri! Jag förstår henne, skapelsen är verkligen inte vacker...
Nytt försök av mammapippin. Mindre uppjagat skri, men ett vitt plasttak gick icke att acceptera i en handvändning.
Vid fjärde försöket landade hon i boet och efter det betedde hon sig som om taket funnits där från början!




När vi ändå var och rotade vid boet passade jag naturligtvis på att fotografera. Med tanke på att bebisarna redan börjat utveckla vingpennor är de förmodligen fyra dygn gamla. De sov gott medan regnet föll på det vita plasttaket i stället för på deras små oskyddade kroppar.




Den tjugonionde när det var mammatomt länge vid boet fotograferade jag igen. Nu fyller ungarna ut boet nästan upp till kanten och när mamman lägger sig ovanpå ser hon ut som översta delen, dekorationen, på en pannkakstårta!



I dag den förste augusti är småbarnen ungefär en vecka gamla. Det kommer små pip ifrån boet och när man passerar ser man att deras näbbar ständigt är vända uppåt redo för frukost, lunch, middag, kvällsmat och däremellan några mellanmål.




Med tanke på hur mycket de små liven har vuxit på en vecka måste de ha matats just så ofta. Tänk att vi inte lyckats se det en enda gång!



Nu sover de minsann inte längre när de ska fotograferas. De ligger stilla i boet, men har full koll på mig och min kamera.




Bebisarna är nu alltså, ungefär, en vecka gamla. De lämnar boet efter tolv till nitton dygn. Återstår mellan fem och tolv dagar som de ska bli matade och trängas i det lilla boet. Under den tiden ska de växa till ungefär dubbel storlek. Hur ska de få plats när boet redan nu verkar bräddfullt?

Det undrar

skogseva


(Beträffande min fotografering tror jag inte att ni behöver vara bekymrade. Jag är mycket noga med att koltrastföräldrarna ska vara helt utom synhåll och varje fototillfälle varar inte mer än mellan tio och femton sekunder. En förklaring till att bilderna inte heller är knivskarpa!) 

5 kommentarer:

  1. Så kärleksfullt ..........:))

    SvaraRadera
  2. Nu vet jag ungefär hur det ser ut i "vårt" koltrastbo =) Här har hon byggt ovanpå en av stegarna under taket i "förrådet som inte är byggt än" Boet sitter så högt att man inte har en chasn att kika in. Igår när jag gick ut genom köksdörren, strax intill, lät jag dörren stå på vid gavel (som vanligt) Plötsligt får jag se koltrasthonan komma flygande ut ur sitt gömme och rakt in i dörrens glas! Stackarn satt en lång stund på marken för att hämta sig medan jag höll andan och hoppades på det bästa! Som väl är verkade hon oskadd / gittan

    SvaraRadera
  3. Vilken lycka att få följa en liten familj på så nära håll! Och vilken tur att ni finns, då socialtjänsten är lite dålig på just fågelfamiljer som behöver hjälp. ;)
    /Caroline

    SvaraRadera
  4. Oj vad de växer! Hade det varit här hade katterna suttit under boet och gapat, de är alldeles hopplösa! /Katarina

    SvaraRadera
  5. Inger:
    Det du gör mot dessa mina minsta...
    Kram


    Gittan:
    Koltrastar är tydligen kända för att bygga på de mest konstiga och opraktiska ställen, en stege verkar ju inte optimalt precis! Den stackaren, hon fick kanske en liten hjärnskakning - var naturligtvis inte beredd på att där skulle vara en dörr i vägen. Tur att det gick bra!
    Eva


    Caroline:
    Jag ska kanske ringa socialtjänsten nu när koltrastarna börjar bli trångbodda! Det verkar vara stor risk att en, eller flera, ungar faller ur boet. Förstår inte attde bygger så smått från början...
    Eva


    Katarina:
    Och i dag är de ännu större och tittar över bokanten! Katterna här är den största faran för de små liven - förstår inte hur vi ska klara ungarna hela vägen fram till ett vuxenliv. Katterna kommer att bli galna om jag tvingar dem att vara inne den tid det tar för att ungarna att lära sig att klara sig själv.
    Eva

    SvaraRadera

Om du skriver några ord blir jag väldigt glad. Jag läser alla kommentarer med stort intresse och om jag inte svarar beror det antingen på att att jag rest till bortre Indien eller att jag är död!