Yoko, Charlotte och jag

Nu backar vi några dagar...

Måndagen var ytterligare en av alla dessa trista dagar då himlen hävde sig som en grå kofta över allt och alla. Något måste göras i uppiggningssyfte - vi åkte till Wanås.

(Vi tar först en liten uttalsövning. Wanås skall uttalas med ett kort a-ljud och inget annat, ty:
"Gården var känd på 1440-talet med namnet Watnaas, åsen vid vattnet."
Wikipedia)

Häng med så kör vi och lämnar det gråtrista bakom oss.

Inte ens över slottet lyste någon sol till att börja med så vi startade med att äta lunch - som vanligt. En god sallad och lite bröd sedan var vi redo.

Inne i stora utställningshallen deltar vi i Yoko Ono´s Mend Piece genom att slå oss ner vid ett bord och laga trasigt porslin. Var och en på sitt kreativa sätt med hjälp av lim, tape och snören. Pysselhörna för vuxna!

Så, nu har vi reparerat en mugg och skrivit några kloka ord, nu är vi mogna för min favorit:

Charlotte Gyllenhammar.

Den översta bildens installation heter Knäväck (Gyllenhammars stavning - inte min). Jag får lite ont i huvudet av att barnet tvingas hänga upp och ned dag efter dag!

Vid The smallest of us blir igenkänningsfaktorn hög. Det kanske är jag själv som sitter där stilla och lite stel i min söndagsklänning. Inte skrynkla till, inte smutsa ner, inte synas, inte höras...

Här är däremot något obegripligt och lite kusligt. The Spectators - små, små barnfigurer som sitter och tittar på en kaosartad filmsnutt.

Jag får gåshud.

In waiting, en liten övergiven, men snällt och väluppfostrat väntande flicka. En sorgligt tålmodig rygg.

Nä, minsann - nu går vi ut i parken. Himlen har några blå fläckar och solen tittar nästan fram!

Precis innan vi börjar vår vandring genom parken tittar vi på Yoko Onos Whish Trees for Wanås. Vi skriver en önskelapp och hänger på en gren. En anställd går runt och klipper ner lappar från de dignande grenarna och placerar dem i en låda. När utställningen så småningom är över kommer alla lappar från dessa träd och från Onos tidigare utställda önsketräd att skickas till Island och brännas upp. Önskningar som som går i uppfyllelse genom 'eldbegängelse'?

Nu går vi in i den djupa grönskan och låter oss imponeras av de stora och pampiga träden. Om ni har ett riktigt stort träd eller i alla fall ett träd med en bra grenklyka kan ni göra som Ann Thulin; tryck dit en röd gigantisk boll och ni har ett härligt blickfång. Ann Thulin kallar sina bollar, det finns några stycken, Double Dribble.

Dessa gröna 'grodor' fotograferade jag från lite håll så jag kan inte säga vad de heter eller vem som gjort dem. Vi döper dem till Untitled, vilket faktiskt kan vara rätt namn.

Malin Holmberg I will stop loving you är, trots att jag är ganska 'openminded' när det gäller konst, en fullkomligt obegriplig och ganska ful historia.

Vi går snabbt därifrån..

Här kommer däremot en riktig läckerbit, min egen favorit, Jacob Dahlgrens Primary Structure. Tänk att ha en liten del, eller kanske en miniatyr, av den i den egna trädgården.

Nu har vi snart gått runt hela parken.

Kari Cavéns Kokapell, ett hermetiskt tillslutet rum varifrån en evigt mässande röst tränger ut. 

Och här... lite inspiration till alla med trädgård! Melissa Martins Dining Room. Inget tak, inga väggar men ändå...

Och alldeles mot slutet av vår runda hittar vi denna dam som sitter här i en evigt hukande pose, medan det skvalar runt hennes fötter; Ann-Sofi Sidéns Fideicomissum, parkens roligaste och säkert mest kommenterade konstverk.



Sådär, nu har ni sparat de 100 kronor som inträdet kostar!
 Men å andra sidan...
Ni har bara sett det som jag tycker är roligt/fint/vackert/spektakulärt.
Åk dit och titta 'på riktigt' om ni har möjlighet till det - det är det värt!


God eftermiddag önskar

skogseva