Heldag med saltglasyr och hembakat

För en dryg vecka sedan gjorde vi en ny utflykt, förutbestämd sedan länge. Och tänk... det regnade inte den dagen!

Målet var Wallåkra stenkärlsfabrik. Har ni aldrig varit där? Får jag rekommendera ett besök, sommartid håller man öppet dagligen t o m den 14 augusti och sedan endast söndagar.

Ni kan också följa med mig på en snabbvandring, just nu är det ju öppet som ni ser!

Fabriksbyggnaden är från 1864 och en riktig 'snygging'...

..med överraskningar och lustifikationer här och var på.. 

..och i väggarna.

”När kolet bröts kom leran i dagen, trampad av dinosaurier för 180 miljoner år sedan. Än idag formas denna lera för hand till de skönaste kärl, där dåtid och nutid förenas på det mest självklara sätt.”

Kolhögen låg redo ute på backen. Det går åt ca sju ton kol till varje bränning, som tar knappt tre dygn. Jag undrar vem som skyfflar in de sju tonen!

Nu går vi in i fabrikens bottenvåning, som vid ingången vaktas av en liten, inte alltför skrämmande, dinosaur. Vi passerar genom shopen och går uppför trappan, för nu vill vi se på tillverkningen. Låta folk jobba medan vi står och tittar på, känna att vi fortfarande har semester. Vi kan ju alltid hoppas på att det pågår drejning av fina krukor, kannor eller byttor.

Vid sin drejskiva sitter Åsa Orrmell som är fabrikör och konstnärlig ledare på Wallåkra. För några år sedan fick hon "Svenskt Kulturarvs eldsjälspris". 

Eldsjäl.. Jag ser för mig en person som springer fram och tillbaka i allt snabbare tempo alltmedan hennes inre brinner upp och förtärs!

Men Åsa Orrmell är inte ett dugg uppbrunnen utan väldigt levande när hon slänger upp en klutt lera på drejskivan.

 

Ahh.. det ser lovande ut. En kruka kanske?

Aha! Väggarna i den blivande krukan ska tydligen vara lite tunnare..

Hoppsan, nu växer krukan och omvandlas till en hög vas..

..eller ska det bli en änglatrumpet?

Nä..., nu ser vi vad det är - en tratt för barnmorskor att lyssna på magar med bebisar i!

Eller..? Njaäää. Åsa räfflar tratten i mjuka åsar..

..och den liknar mer..

..en ljusstake!

Från lerklump till ljusstake på fyra minuter blankt! Jag är väl inte pecis någon älskare av denna ljusstake, men blev väldigt imponerad av tillblivelsen och skickligheten i de drejande händerna.

Så småningom när den nu så svajiga skapelsen bränts, kommer den att se ut ungefär så här:

I ugnen, som är 21 kubikmeter stor, bränner man gods högst fyra gånger per år, så det blir nog lite väntetid för vår ljusstake. Någon gång under bränningen skyfflas det in salt i eldningsluckorna. När natriumet förångas kommer det i kontakt med kiselsyran som finns i leran och då bildas natriumsilikat som ger en transparant och mycket stark glasyr. Den bruna färgen kommer från järnet som är bundet i leran och alla föremålen får en individuell glasyr, tydligen till viss del beroende på var i ugnen det stått placerat.

Vi går in i ugnens stora mage..

..och konstaterar att det redan verkar ganska fullt där inne. Alla föremål står på små fötter - förmodligen för att undersidan också ska bli glaserad.

Nu går vi ner och tittar i butiken.

Nä, vi köper inget, vi är ju vuxna människor som redan har skåp och lådor fulla. Och så vitt jag kan se finns här inga blomkrukor, som ju är det som alltid saknas i våra förråd - eller hur?

Så, nu har vi, genom att inte köpa någonting sparat många hundralappar, i sanning en lågprisutflykt!

Vi går några steg utanför huset och tittar på något blått som växer vid bäcken som rinner genom(!) magasinshuset där vi nyss satt och åt en mycket god salladslunch.

Något lysande och väldigt vackert blått, nämligen parksallat, 'Cicerbita macrophylla'. Aj,aj, den vill vi verkligen inte ha med oss hem! Den lär vara mycket invasiv, och ogräs och annat elände har vi väl tillräckligt av i våra trädgårdar. Vi låter den stå och lysa i sin mörka hörna vid den porlande bäcken.

Men dagen är långtifrån slut så vi kan väl hitta på något mer. Vi vill ju ha full valuta för en dag som tillbringas utanför den egna trädgården, som egentligen borde pysslas om, ansas och klippas och...

Vi kör till Borstahusen och går på konstutställning i Pumphuset.

Konst?

Nä, men konstigt!

Vi flyr den konstiga konsten som bara gör oss yra i huvudet och lite lätt klaustrofobiska och går några hundra meter till fikastället med den blå dörren. Utanför och innanför den blå dörren kan man fika och innanför den blå dörren finns en välförsedd prylbod. Stället heter "Hos Ingrid" och rekommenderas å det varmaste, inte bara för att kaffet serveras i riktigt fina porslinskoppar, att kvinnan som serverar är genomrar och för att kaffebrödet är hembakat,

utan också för att utsikten är oslagbar!

Vi sitter kvar en stund och njuter,

tycker skogseva.