Ett hörnskåp i skogen

Jag känner min skog utan och innan. Kan navigera genom hemmaskogens snår och över kullar utan minsta problem. Har visserligen lokalsinne som ett hörnskåp - men min skog den känner jag lika bra som min egen ficka!

Eftersom förmiddagen var en enda lång gäspning beslöt jag mig för att ta en promenad.

Några hundra meter från hemmet smög jag på en flock med hjortar. Störde dem mitt i deras lunch.

Trots att jag smög tyst och lätt som en älva upptäcktes jag och dovhjortsflocken gav sig i lätt trav upp i skogen på höger sida om vägen.

Lunchen lämnades kvar halväten...

Nu hade jag ett svårt beslut att fatta. Skulle jag fortsätta rakt fram på den lättpromenerade skogsvägen eller skulle jag följa hjortarna in i den risiga skogen för att se var de tog vägen.

Jag valde hjortarna...

Och hann inte så många meter in i skogen förrän några av dem stod framför mig igen. Det blev några ögonblick av studerande från båda sidor. Hjortarna gav upp först.

De skuttade lätt och snabbt iväg på sina pinnben, medan jag flåsade mig fram i den risiga uppförsbacken.

När jag kommit så här långt - minst femton meter över skogsvägen - var mitt blodtryck på topp och knastrandet från knäckta grenar hade skrämt bort hela hjortflocken.

Skulle jag fortsätta eller vända tillbaka? Skogen just här är inte den vackra och välansade skog jag brukar visa på mina bilder, utan risig och med djupa, halvt igenvuxna spår efter stora skogsmaskiner. 

Svårpromenerad med andra ord!

Jag fortsatte.

Och nu hörde jag trampet av små fötter både till höger och till vänster om mig. Försökte skynda mig, men stöp på en tuva och blev blöt om ena knäet samtidigt som jag körde handen med mina nyinköpta halvvantar i en mossig och våt sten. (Vad kan ett garnnystan till nya vantar kosta?)

Eftersom jag var rädd att tappa bort min mobiltelefon i skogen hade jag låtit den stanna hemma - nu började jag undra om det var ett klokt beslut...

Och om det nu var så att fottrampet jag hörde till höger och till vänster kom från små vildsvinsfötter - var de i så fall illasinnade eller ej? Dom som fötterna satt fast på alltså.

Just precis här hörde jag en fnysning! Eftersom det inte finns hästar så här mitt inne i en snårig skog bestämde jag mig för att det förmodligen var ett ensamt vildsvin som stod och lurpassade på mig och som fnös för att be mig dra åt skogen. 

(Fnyser vildsvin?)

Jag blev lite lätt svettig och slet av färgglada halsduken och de nedsolkade halvvantarna.

Var beredd på att aldrig mer hitta hem. Bli ett med naturen, multna ner och göda skogen. Tanken på min något för tidiga död gjorde mig så sorgsen att jag nästan började gråta. Hade naturligtvis glömt pappersnäsdukarna hemma.

Jag snöt mig i halsduken och vandrade vidare.

Jag fick syn på en vacker en på en liten höjd till höger om mig. Jag kände att om jag nu ändå skulle dö i skogen ville jag nog göra det under just den enen. Den såg trygg och väldoftande ut. Jag släpade mig upp till den beredd att utandas min sista suck...

Det är bara det att när jag kämpat mig upp till enen kände jag igen den på stammen, som bär tydliga spår efter att ha använts som skrubbräda eller som ett ställe att feja hjorthorn på!

Vad var det jag sa - jag känner skogen lika bra som min egen ficka!

Nu var det ju bara att passera stenen och krypa under några nedfallna trädgrenar..

..och vips! (nästan) så var jag ute i den här gläntan där det också växer några enar. 

Nu behövde jag bara lirka mig förbi några lärkträd, trava genom mer ris på marken, klättra ner för en tätbevuxen slänt, klafsa genom ett litet kärr och trava genom vår 'hemmaskog' så var jag ute på skogsvägen igen. Lätt som en plätt!

 Någon som vill följa med på en tur i skogen?

Jag lovar att jag är en perfekt vandringsledare - jag känner skogen som min egen ficka!

God seneftermiddag önskar skogseva.