Packat och klart!

Jag har väntat ända in i det sista med att "vintersäkra" mina krukor och plantor, men när tidningen signalerade nya frostnätter vågade jag inte utmana ödet längre. Agapanthusarna som varit så flitigt blommande skulle definitivt räddas undan en säker död och likaså en dåligt härdig julros, mina stora egenhändigt gjorda Margueriter, lådor med jordrevor, ett antal pelargoner, rosmariner, lagerbusken och mycket annat.

Bara att sätta igång med planerandet av vem som ska stå var i den relativt lilla källaren, kånka fram till trappan och lyfta på plats.

Stora krukor är tunga!

Jag har verkligen ingen aning om vad vi har sorterat bort jämfört med tidigare vinterförvaringar, men det blev mer plats kvar i källaren än vad det brukar vara, jag kan klämma mig fram och vattna överallt. Kanske var vi duktigare på att disponera utrymmet i år.

Och växthuset såg helt plötsligt alldeles vintrigt och övergivet ut. Löven sopades ut...

...och kvar blev bara en kruka med en snöflinga som vägrar att ge upp...

...och en stor "plättar" som jag inte vet hur jag ska övervintra. I källaren brukar sådana få löss och sedan ger de ändå upp andan under senvintern. Finns det något annat bra sätt att övervintra en kruka som för länge sedan passerat fönsterkarmsstorlek?

Kvar står också den här tappra samlingen i en stor kruka; Petunior och Plectranthus. Den senare skall få lämna ifrån sig sticklingmaterial innan frosten kryper innanför växthusglasen.

Sedan åkte lilla spisen in och första brasan tändes,

och säsongens sista Margarita serverades!

Och jag var verkligen ute i sista sekund med växtinpackningen - söndagmorgonen såg ut så här:

Vackert men med flera minusgrader, som säkert tagit död på en del av det som nu bor tryggt i källaren.

Och så var denna säsongs växtinpackning klar. 

Nu väntar vi på våren...

God afton säger

skogseva

Tankar på drift

Jag lider av någonslags morgondagssjuka. Tankarna finns där morgondagen finns.

Eller i dagen därpå.

Eller i nästa vecka.

 Eller till våren.

Men dagen som är har svårt att fånga mina tankar.

Dom är långt borta i nästa skeende... Långt borta i planeringen inför våren, nästa bridgematch, hur växterna ska packas på bästa sätt i källaren, kommande konsertkväll eller vad det nu kan vara. Där finns tankarna - inte i dagen som är.

Jag tror att enda gången jag är absolut närvarande är under mina ensampromenader i skogen.

Då springer tankarna inte iväg på andra håll. Dom finns hos mig i skogen. Ögonen finns i nuet, inte i det som ska komma. Jag ägnar all uppmärksam åt ljud och rörelser omkring mig, en nödvändighet om man ska fånga något på bild (vilket man ju oftast inte gör ändå!).

I skogen kan jag vara modern - jag kan nämligen vara MINDFULL!

Men aldrig annars...

Jag kan gå i min egen takt...

..titta in i en blåklocka i evigheter om jag vill det...

..stå vid dammen och meditera.

Något flög upp! Jag undrar vad det var, jag hörde bara ett plask...

Jag kan stå och kika på fåglarna som slår sig ner i trädet där framme till höger. När jag tittar på de suddiga bilderna i kameran ser jag att det är gråsiskor. Om jag inte stått stilla hade jag inte fått höra och se siskorna. 

Jag kan till och med gå ut ensam på kvällen och stå länge och titta på fullmånen.

Den som lyser så klart bakom trädgrenarna.

Den som stör min nattsömn.

Den som gör mig mindfull när jag bara vill sova!

God afton säger

skogseva

Fototävlingsångest

Alltså...

Kan man verkligen tävla med bilder?

Vill jag få mina foton refuserade av ögon jag inte känner?

Jag kan inte fotografera galloperande hästar, lekande barn, stenar lagda i hjärtform eller pussande människor.

Jag kan inte fotografera människor överhuvud taget.

Jag tycker inte ens om att fotografera människor!

Näää...

Jag tror inte att man kan tävla med bilder.

Men jag skickar nog in en bild ändå...

...tror skogseva.



Konstigt!

När lördagsmorgondimmorna hade lättat packade vi in storasyster, som var på besök, i bilen och gav oss ut på äventyr i det skånska landskapet.

När vi hade inspekterat den märkliga kombinationen kläder/bilar i Hörby hamnade vi här:

Käre maken, som är fenomenal på att hitta lite udda ställen, hittade detta kaffeställe på nätet. Väldigt långt borta från allfarvägarna...

Kan det verkligen finnas någon mer än vi som hittar hit?

En häger hälsade oss välkomna från sin utsiktsplats i ett träd vid gårdsplanen.

Skylten till den kombinerade färgaffären/caféet såg också välkomnande ut.

Och innanför dörren blev det hela ännu bättre! Gamla möbler och gamla ting i en salig blandning.

Och jo, en del andra hade också hittat hit och satt och småpratade vid borden.

Enkla men goda smörgåsar och goda hembakade kakor. Kaffe i en porslinskanna och fina små koppar att dricka ur. Sockertång i sockerskålen.

 

Och det bästa av allt; gamla tidningar att bläddra i.

Där kunde vi hitta visdomsord som gäller än i idag.

Runt om i det ganska svala rummet - jag vet inte om jag skulle kunna tänka mig ett vinterbesök i caféet - fanns prylar att titta på och förundras över.

Nicka igenkännande mot.

Ute i färgaffärsdelen lyste färgpigmenten: kobolt, bränd umbra, guldockra och allt vad det kan heta.

I ett hörn fanns glas "från förr" och en 'kuttrolf'-kopia från 1400-talet fick följa med hem.

Tuppen här nedan var med mycket bestämda och stolta steg på väg mot ett underligt ställe, några tuppfjät från caféet.

Yangtorp!

Dagens märkligaste utflyktsmål - ett qigongcentrum i Hörbytrakten! Gigantiskt. Felplacerat. Svårfinansierat. Det var visst något med Annifrid-ABBA och lånade/donerade pengar...

Allt låg övergivet och byggandet hade avstannat. För gott?

Låtom oss hoppas det...

På något vis rimmade byggnaderna väldigt illa med omgivningen som var väldigt svenskt höstvacker.

En ko hade rymt från konstigheterna och föredrog att beta i full frihet utanför alla murar och staket.

 

Vi blev alldeles snurriga i huvudet av märkligheterna och vände bilnosen mot hemmet.

Och dagen avslutades i samma dis som den började.



God afton säger

skogseva

Chrysantemum

Vi gick en promenad och såg en rörlig dovhjortsprick framför oss i lättdiset, långt där framme på vägen.

Vi betraktade dovhjorten och dovhjorten betraktade oss ett ögonblick innan den tröttnade på våra ögon.

Vid ett övergivet hus stod några lika övergivna vita blommor.

Vi betraktade de två små plantorna och plantorna betraktade oss.

Övergivna.

Oälskade.

Vi grävde resolut upp de två övergivna plantorna med en lika övergiven sax och bar hem dem i en trasig och övergiven spann.

Nu bor de övergivna i en rabatt här hos oss och fortsätter att vara vita och fina.

Att det är en Chrysantemum av något slag kan jag se, men vad kan det tänkas heta mer?

Ca 25 cm hög med dubbla blommor som är 3-4 cm i diameter.

Ja se det undrar skogseva.

Höstpromenad

I söndags gjorde vi denna hösts sista försök att med svampkorgen i handen och kaffetermosen i ryggsäcken få ihop så många trattisar att det skulle räcka till middagens svampsås.

En strålande vacker söndag i skogarna runt Snogeholmssjön. Som gjort för meditativt långsamvandrande med hjärna, näsa, ögon och öron vidöppna för alla färg-, form-, ljud- och doftintryck.

Storasyster som är på besök tvingades trots sin höjdrädsla upp i fågelskådartornet, som blev en vidunderligt vacker fikaplats.

Men när tornet invaderades av ett gäng barnfamiljer svalde vi sista biten ostmacka och klättrade ner. Storasyster trodde inte att tornet skulle hålla för så många...

Skogen var full av träd...

..men inte av svamp!

Det lilla fåtal vi såg var av för oss okänt fabrikat och fick stå kvar åt de som är duktigare mykologer än vi.

En av de små skogsvägarna var avspärrad med en gladröd kätting. Det vore väl en trevligt anarkistisk tanke; att gå ut i skogen med målarfärg i olika kulörer och sätta färg på alla fula avspärrningar som finns!

Och så var vi tillbaka vid utgångspunkten med lika tom korg som när vi kom.



Det blev ändå en jättegod svampsås till söndagsmiddagen.
Det fanns nämligen alldeles utmärkta trattisar att köpa i vår butik!

God dag säger

skogseva 

Bilden

Älskar svartfåglar - har det undgått er?

Vi lider brist på alla sådana i vår skog utom korparna, de bästa av alla svarta, svårfångade, stora ooch vackra. Flyger alltid högt, högt över grantopparna. Ouppnåeliga för kameran.

Måste, trots förkylningen, iväg till Lund och tvingade maken att stanna till vid en liten grässtump där några råkor struttade omkring, framtunga av sina näbbar.

Råkorna ville icke samarbeta, utan flyttade sig längre och längre bort från mig och kameran. Ville så gärna fånga en i flykten men kameran var lika ovillig till samarbete som råkorna. "Knappen" lät sig i dag inte mutas till stordåd. Råkorna for hit och dit som svarta sotflagor i luften och jag hann inte följa dem med kameran i deras oberäkneliga rörelser.

En råka landade med vinden i ryggen en bit bort.

Nu skulle jag ta BILDEN!

Som sagt... pippin hade vinden i ryggen. Kamerainställningarna var helt fel. Avståndet var lite för stort.

Men för sjutton!

Ni har säkert också tagit en bild, som av en eller annan anlednng blivit lite skrattretande, någon gång i ert liv!

God natt säger

skogseva